Otrogen mot min man

Om din partner är otrogen så är det alltså ett bevis på styrka?

Är det starkt att skita i barnen och partnern? Jag ser det bara som egoistiskt.

Vad tycker du jag ska göra? Lämna honom? Är det bättre alternativ att splittra familjen och barnens trygghet? Jag kanske kommer att lämna honom när barnen har flyttat hemifrån, men inte nu. Jag vet att det jag gjort är för jävligt mot honom, men jag har under vårt äktenskap anpassat mig så mycket efter honom...

Skitsnack, hur fan får du att smyga runt bakom ryggen istället för att att en konflikt och stå för det man vill att vara detsamma som att vara stark?

Att gå sin egen väg är inte i sig självt bevis på styrka,. det finns många vägar man kan gå. Att ta den vägen som är lättast för en själv men som innebär skit för andra är absolut inget bevis på styrka. Att undvika att svika och ljuga och stå för vad man vill och gör TROTTS att det är svårare än att smita ut bakvägen är däremot betydligt starkare. Så ja, faktisk otrohet ÄR ett tecken på svaghet.

Svaghet för att man...

1) Hellre smyger bakom ryggen istället för att ta upp fajten för vad man vill

2) Hellre smyger bakom ryggen istället för bryta upp om om man inte kan enas om en lösning

3) Hellre smyger bakom ryggen så att ens partner inte inte vet vad som sker och inte får en chans att välja om hen vill vara kvar i förhållandet.

4( Hellre smyger bakom ryggen så att man i lugn och ro kan bida sin tid och söka sig något nytt utan och låta sin partner tro att man vill vara kvar i förhållandet.

Om du på allvar tror att den sortens beteende är bevis på styrka så är har du nog total missförstått begreppet styrka.

Jag har aldrig varit otrogen mot någon av mina pojkvänne regler mot min man. Jag har fram tills nyligen aldrig förstått att man kan göra så när man har investerar länge i en relation och har barn och byggt ett helt liv tillsammans med sin man.

MEN Efter flera flera år av alla möjliga försök till att få ett bättre sexliv så gav jag till slut upp.

Han vill knappt tungkyssa mig eller pussa mig på halsen, nacken, han har nästan slutat att kyssa mina bröst, klämmer de endast, han har helt å hållet slutat ge mig oralaex ( för ca 10år sen sa han att han tycker inte om oralsex) och i protest så slutade jag också ge honom oralsex fast jag ibland har längtat till att ge honom det. Han har inte bett om det heller. Vårt sexliv har mer eller mindre bestått av in o ut och that?s it i missionären eller att jag rider honom. Han är så nöjd med vårt sexliv när jag tar upp hur jag önskade att det vore, medans en del av mig längtar till det lekfulla, lustfyllda, passionerade sexet som jag hade med mitt ex. Jag har gjort allt som har stått i min makt för att piffa upp vårt sexliv eller få honom att ge mig njutning genom mer smekningar mm, men utan resultat.

Han vill absolut inte att jag ska ha någon annan och varken jag eller han kan lämna varandra.

Vi har varit tillsammans alldeles för länge...

Idag gav jag upp och lusten tog över moralen. Jag har den senaste månaden känt mig attraherad av en annan man i min närhet och idag träffades vi och vi hade en timme utan att bli störda. I en timme blev jag passionerad kysst och smekt och jag njöt av att han njöt av mig. Jag borde ha dåligt samvete, men tyvärr så känner jag ännu mer frustration över det dåliga sexlivet som jag har med min annars så underbara man.

Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget mer än att lätta på hjärtat och kanske höra andra som har varit i samma sits.

Jag förstår precis. Hela mitt liv har jag kategoriskt dömt otrogna människor. Jag känner mig mer ödmjuk nu. Jag har varit gift i många år och har flera barn tillsammans med en man som är min bästa vän och livskamrat. I vår relation finns liksom andra relationer saker som inte fungerar bra. Jag har tex många gånger berättat för min man att jag behöver närhet. Det var flera år sedan jag fick ovillkorad närhet. Sex har vi men det är alltid på hans villkor och hans tillfredställelse som det handlar om. Han är nöjd när han fått det han vill ha på sitt sätt och när han vill det vilket är pressande och fruktansvärt avtändande för mig. Detta har sagt till honom många gånger. Med tiden har detta lett till att jag inte alls tänder på honom. Våra samtal leder ingenstans. Eftersom vi har ett bra liv i övrigt har jag länge trott och tänkt att det var barnen och vardagen och att jag helt enkelt är en person som inte njuter av sex och kanske inte behöver så mycket sex. Jag ställer upp på sex för att det är enklast att inte bråka om det och för att jag tror att det är viktigt för relationen.

För ca 2 år sedan hamnade jag av en slump i en position som innebär kontakter med en person som jag direkt blev oerhört attraherad av. I 1,5 års tid stod jag emot attraktionen. Under våren insåg jag att det kommer inte gå tänka bort denna man. Det var inte planerat och det var inte meningen men det ena ledde till det andra och vi är sen en tid otrogna mot våra respektive. Han ger sig hän min njutning lika mycket som jag ger mig hän hans och plötsligt är sex njutningsfullt. Jag har insett att det inte är min lust det är fel på utan felet ligger i sexlivet med min totalt oförstående man.

Varken jag eller min älskare har några planer på att lämna våra respektive. För första gången i livet har jag börjat tänkt att detta kanske blir en sak som på sikt får mig att lämna min man men just nu är barnen för små och vi är bra team i vardagen så jag har ingen lust att ändra på det. Livet är för kort och jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte tar chansen. Sen får folk tycka vad de vill, TS. De lever inte våra liv. Jag tänker att det är rätt så oproblematiskt om detta skötts snyggt. Min man mår inte dåligt av det han inte vet. Jag skadar min familj om detta kommer fram. Det finns förstås en risk för det. Men hur den risken bör värderas kan ingen annan än jag ta ställning till. Folk får tycka vad de vill. Det är mitt liv och mitt val. Gör det som känns rätt för dig. Vill du träffa mannen gör det. Sköt det snyggt och se till att risken att ni blir upptäckta är så liten som möjlig. Jag kommer aldrig igen se så svart och vitt på detta med otrohet.

Skippa snacket om svaga människor. Oftast är de som är otrogna, starka människor som inte förlitar sig till vad andra tycker utan går sin egen väg.

Svag är man om man gnäller på de som vågar att göra det man själv inte törs och snällt bara följer normen för att slippa ev konflikter.

Är du en sån svag person?

Jag förstår precis. Hela mitt liv har jag kategoriskt dömt otrogna människor. Jag känner mig mer ödmjuk nu. Jag har varit gift i många år och har flera barn tillsammans med en man som är min bästa vän och livskamrat. I vår relation finns liksom andra relationer saker som inte fungerar bra. Jag har tex många gånger berättat för min man att jag behöver närhet. Det var flera år sedan jag fick ovillkorad närhet. Sex har vi men det är alltid på hans villkor och hans tillfredställelse som det handlar om. Han är nöjd när han fått det han vill ha på sitt sätt och när han vill det vilket är pressande och fruktansvärt avtändande för mig. Detta har sagt till honom många gånger. Med tiden har detta lett till att jag inte alls tänder på honom. Våra samtal leder ingenstans. Eftersom vi har ett bra liv i övrigt har jag länge trott och tänkt att det var barnen och vardagen och att jag helt enkelt är en person som inte njuter av sex och kanske inte behöver så mycket sex. Jag ställer upp på sex för att det är enklast att inte bråka om det och för att jag tror att det är viktigt för relationen.

För ca 2 år sedan hamnade jag av en slump i en position som innebär kontakter med en person som jag direkt blev oerhört attraherad av. I 1,5 års tid stod jag emot attraktionen. Under våren insåg jag att det kommer inte gå tänka bort denna man. Det var inte planerat och det var inte meningen men det ena ledde till det andra och vi är sen en tid otrogna mot våra respektive. Han ger sig hän min njutning lika mycket som jag ger mig hän hans och plötsligt är sex njutningsfullt. Jag har insett att det inte är min lust det är fel på utan felet ligger i sexlivet med min totalt oförstående man.

Varken jag eller min älskare har några planer på att lämna våra respektive. För första gången i livet har jag börjat tänkt att detta kanske blir en sak som på sikt får mig att lämna min man men just nu är barnen för små och vi är bra team i vardagen så jag har ingen lust att ändra på det. Livet är för kort och jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte tar chansen. Sen får folk tycka vad de vill, TS. De lever inte våra liv. Jag tänker att det är rätt så oproblematiskt om detta skötts snyggt. Min man mår inte dåligt av det han inte vet. Jag skadar min familj om detta kommer fram. Det finns förstås en risk för det. Men hur den risken bör värderas kan ingen annan än jag ta ställning till. Folk får tycka vad de vill. Det är mitt liv och mitt val. Gör det som känns rätt för dig. Vill du träffa mannen gör det. Sköt det snyggt och se till att risken att ni blir upptäckta är så liten som möjlig. Jag kommer aldrig igen se så svart och vitt på detta med otrohet.