Barnveckorna kommer att få mig att separera
Ännu en av dessa trådar där föräldrarna inte vill ta itu med barnens problem och bonusmamman får skit för att hon blir trött på det.
Ännu en av dessa trådar där föräldrarna inte vill ta itu med barnens problem och bonusmamman får skit för att hon blir trött på det.
Om du inte förstår dig på barnet, kan jag förklara: han känner på sig att du varken vill eller kan förstå dig på honom. Han känner på sig att du inte tycker om honom. Han känner på sig att du försöker hitta fel på honom, sätta dit en diagnos, för att bekräfta vad du tror är rätt. Har du någonting positivt att säga om honom?
det kanske är di som ska ha en utredning? låter som att du har Aspergers på din beskrivning. (ta det inte som kritik)..
Nej, det är inget som TS har hittat på men oftast när barn har problem så har det med hemsituationen att göra, som en styvmamma som bara vill skylla på barnet.
Hennes egna ord i starttexten: "Barnet tillför mig bara magont, mer att städa, tvätta och ha koll att det inte går sönder... Vet att jag som vuxen ej får säga så...."
Efterblivet? Vi lever ju som en familj, och jag har lika stor kontakt med skola/fritids som föräldrarna, då jag hämtar o lämnar lika ofta som dem, i livets pussel. Finns med på skolfester avslutningar och möten, som vilken vanlig ansvarstagande vuxen i barnets nätverk som helst.
Vad är konstigt med det?
Du behöver inte svara, då jag faktiskt inte ens tänk titta mer på min tråd, då den blivit kapad av så många som vet hur jag funkar ???? ????
Det är klart man får klaga på bonusbarn lika mycket som egna barn men ofta riktas ilskan mot barnen istället för mot partnern som ju är den som inte tar ansvaret för sitt barn utan lämpar över allt på sin nya sambo.
tråkigt nog är det ofta i trådarna just bonusmammorna som får ta hand om allt då papporna bara lämnar över ansvaret på den nya kvinnan.
Är barnen små är det ju oftast inte barnens fel att det är som det är utan just partnern som inte vill ta sin föräldraroll utan bara låter allt fortgå.
I ts fall är det ju också ett barn under 10 som troligtvis behöver något slags stöd i vardagen och det måste vara otroligt jobbigt för henne att hennes sambo inte vill se det men många föräldrar vill inte se att barnen behöver hjälp och det är inte för att slippa undan utan för att det är jobbigt att veta att ens barn kanske har en diagnos. Men det är ju inte bra för någon, inte för barnet inte för föräldern och inte för bonusföräldern.
Det blir jobbigare och jobbigare i relationen mellan barn och vuxna och det kan ju till slut inte var roligt för pappan att bonusmamman tillslut inte orkar med vare sig barnet eller hemmet.
Det tråkiga är ju att det är barnet som blir irritationen istället för föräldern bara för att den inte vill gå vidare och se om barnet kan få hjälp och stöd.
Klart jag kan det. Men nu var det inte vad ämnet handlade om. TS klagar på styvbarnen men har likväl ingått en relation med styvpappan fullt medveten om att denne hade barn. Take it or leave it! Fördelsaktigt är det ju om människor som ingår sådana relationer är förberedda på vad dom tar sig an. Det är ganska uppenbart att det kommer att bli problematiskt.