Folk som sjukskriver sig istället för att förändra sin situation?
Jag har många gånger funderat över fenomenet med människor som håller så hårt fast i ett jobb, en relation, en hobby eller annat att det gör dem sjuka. För 10 år sen fick vi en dålig chef, jag jobbade på i 6 månader men sen fick det vara nog. Jag sade upp mig och började plugga. 3 gamla kollegor (som är kompetenta nog att få andra jobb) har sen dess varit sjukskrivna i omgångar, helt relaterat till arbetssituationen, men gör inga ansatser att flytta på sig. Vid det här laget borde man ju inse att åtgärder från arbetsgivarens sida inte är tillräckliga. Nu har jag återigen hamnat i en liknande situation. Efter en omorganisation för ett drygt år sen trivs gruppen överlag dåligt och det påverkar stämningen på jobbet i stor utsträckning. Vi har kämpat i snart ett år med att få gehör hos ledningen utan egentliga resultat. Vi går hos psykolog allihopa, en kollega har drabbats av magsår, korta sjukskrivningar för diffusa "magproblem" travas på varandra, huvudvärk, sömnproblem etc. Vi är flera stycken som helt enkelt börjat glida in i den berömda väggen och situationen förvärras för varje gång någon är hemma "sjuk" (mår så jävla dåligt att denne inte kan sköta jobbet eller ta sig hit).
I april sade jag upp mig för jag insåg att situationen inte kommer förbättras om det inte kommer in nytt blod och för att ge ledningen ett uppvaknande (Chefen förvärrar dock situationen genom att förhala rekryteringen och skapar onödig extra oro hos kollegorna). Inför semestrarna råder nu fullkomligt kaos och igår kom beskedet. En kollega sjukskriven på heltid en månad. Samma kollega som var satt att jobba "hell weeks" v. 28-32 med mig och en sommarvikarie (som för övrigt inte rekryterats ännu) utsikterna för att kollegan efter ett halvår av korta sjukskrivningar för diffusa magåkommor kommer vara tillbaka och fit for fight v.29 är små. Speciellt om beskedet är att vi kommer vara en person kort då utsikterna för att hitta en kompetent sommarvikarie börjar se dåliga ut.
Nu står vi inför att alternativet är att någon kommer bli inbeordrad på sin semester (som så många gånger förr) och fortfarande är jag den enda som ser ett nytt jobb som ett realistiskt alternativ, alla andra överväger istället att sjukskriva sig. Jag förstår ärligt talat inte varför så många verkar tänka och göra så här?
Jag kan inte komma på en enda person jag känner som blivit sjukskriven för jobbrelaterad utmattning som blivit frisk innan denne kommit ifrån just det jobbet. Samma sak med de som mått dåligt av andra anledningar, de har blivit friska först när de kraschat helt och "förlorat" relationen, huset med stora renoveringsbehov, hästhobbyn etc. som gjorde dem sjuka.
Är jag unikt insiktsfull eller var är det frågan om?
(Ja, jag förstår att det kan finnas omständigheter, men jag vill ha en debatt och resonemang så väljer att beskriva frågan ganska svart/vitt)