Särbor

Kag tycker du ska inte tvinga dig i något som du inte vill

Varför flyttade ni isär ?

Jag uppfattade det som att ts var gift med en annan kvinna under 11 år, men sedan träffade denna nya som han nu varit särbo med i fem år. Stämmer det ts?

Ja det stämmer, den "nya" är inte barnens mor.

Är du så rik och har så mycket tid över att du kan försörja din nya , ta hand om allting utan att dina fyra barn påverkas negativt?

Nej ts. Jag tycker absolut inte att du skall ha dåligt sambo för att du tvekar över att bli sambo.
Vill du inte så vill du inte, men var tydlig mot henne och säg att som du känner nu vill du inte bli sambo, sannolikheten är liten att du kommer att vilja det framöver heller. Det dummaste du kan göra är att låta henne tro att du kommer att vilja det "så småningom" (om några månade/något år) bara för att du drar dig för att vara helt ärlig för du är rädd för hennes reaktion,  för då "lurar" du henne. Var tydlig mot henne så får hon själv göra sitt val, fortsätta att vara särbo eller avsluta er relation.

Du skall inte ha dåligt samvete för att du inte "räddar hennes ekonomi", men du behöver kanske inte precis säga till henne att du inte vill flytta ihop pg hennes skada och oförmåga att göra hushållssysslor. Säg istället att du trivs med att rå över dig och ditt eget boende.

Däremot, måste du vara beredd på att anpassa det ni gör tillsammans utefter hennes ekonomi, ex du kan inte förvänta dig att ni skall gå på fina dyra restauranger om hon har dålig ekonomi och skall betala sin del av notan. Du kan inte heller utgå från att ni skall göra dyra utlandsresor etc när hon sitter i en helt annan ekonomisk sits. Om du vill att ni skall göra sådana saker ihop får du vara beredd på att betala en del av hennes kostnader också för annars kan hon helt enkelt inte alls följa med.

Sviktande ekonomi är inte en bra anledning för att flytta ihop. Att få spader av att inte vara nära sin partner så ofta som möjligt, är däremot en bra anledning. Det låter ju inte som om du vill flytta ihop, så då finns det ju ingen anledning att göra det. Om både du och hon är ok med att vara särbos, fortsätt med det. Vill hon absolut flytta ihop, dumpa (eftersom du ju inte vill det).

Jag är lite tudelad i svaret här.

Jag försöker få min särbo att flytta ihop, men bakgrunden är annorlunda. Jag har barn, inte han. Jag klarar mig ekonomiskt, har hus och sköter allt (inklusive renoveringar) utan honom.

Han vill egentligen bli sambo, ha familj och hela paketet, men han har svårt för att han kommer in i mitt liv istället för att jag kommer in i hans eller att vi skapar nåt tillsammans. ?Du har redan allt? är hans ord och han är rädd att en dag stå där utan nåt alls och bli av med både hem, bonusar och mig.

Det jag säger till honom är... behåll lägenheten. Vi har ekonomi att klara det. Flytta hit det du själv känner att du vill ha här. Du har alltid möjligheten att dra dig tillbaka till lägenheten nån dag om det blir övermäktigt. Vänj dig. En dag kanske det känns rätt att flytta ihop fullt ut. Om inte, så har du ändå allt kvar som du hade innan så du har egentligen inte riskerat så mycket, annat än din tid.

Jag tummar inte på att jag vill ha en kärnfamilj. Så att vara särbo resten av livet fungerar inte för mig. Särskilt inte med gemensamma barn (vilket han vill ha). Jag behöver inte flytta ihop idag, men jag vill veta att det leder dit och att du är villig att göra ett försök. Annars kommer ingen av oss att få det vi vill i livet.

Din situation är dock lite annorlunda. Först och främst verkar motiveringen till samboskap vara ekonomi och behov av hjälp i hemmet.

Och för det andra så vill du egentligen inte. Tror du att det är denna relationen som gör att du inte vill vara sambo, är du inte redo än eller vill du leva ensam restens livet?

Om du verkligen vill vara med din särbo och älskar henne. Kan ni kompromissa? Ex hyra nån liten etta som du kan ha som tillflykt när du behöver vara själv? Och skulle hon acceptera det i så fall?

Vilka saker kan hon göra med sin skada? Kan ni dela upp det någorlunda rättvist ändå med sysslor så att du inte behöver dra hela lasset?

Om ni minskar kostnaderna (med ex utbyte av ena bostaden till något mindre och billigare), skulle hon då klara av att ekonomiskt bidra rättvist till hushållet? Om inte, hur skulle du känna att behöva försörja henne i längden.

Hon hade inga barn, vill hon ha biologiska barn? Vill du ha det?

En närstående till mig var 46 när han kände sig redo att bli pappa. Hans särbo var villig att ge honom ett barn, men hon ville aldrig mer vara sambo, då det var ett villkor från hennes sida. Dom flyttade till gångavstånd från varandra och hade barnet varannan vecka och däremellan var han hos henne när hon ville det.

Alla är inte skapta att leva i ett samboförhållande, huvudsaken är att båda parter accepterar situationen.

Jag har två lägen social sida & vill vara ifred fundera & jobba. Hos särbon värderar jag samtalet högst, många bra samtal om livet & barnens egenheter. Tyvärr har särbon sedan svårt att hålla tyst, och fortsätter i det oändliga att prata. Då brukar jag gå undan för att få vara ifred.

Vad jag lovat mig själv är att inte bli sambo med en som inte bidrar så man kan bygga något tillsammans. Nu råkade särbon ut för en skada, ja då går det inte hjälpa till fullt ut. Ja det går att hjälpa till med andra saker än disk & tvätt. I grund vill jag vara sambo men inte med hon jag delar livet med nu. Särbo är näst bäst, då jag inte klarar avsluta en relation p.g.a en skada.

Hon kan inte få biologiska barn men är barnkär.

Jag har ett stort garage så där kan jag få egentid.

Lutar nog åt jag propsar på att fortsätta som särbo. Har funderat i veckan men magkänslan får avgöra. Det skall ju kännas roligt att flytta ihop inte - shit det kommer inte funka!

Sedan kommer hon nog vara här under semestern. Så var det tidigare. Men hon har inte erbjudit att stanna när jag tar hand om barnen själv på veckan. Vara med om det roliga men inte den grå vardagen.

Det låter ju som att du redan kommit fram till svaret.

Du vill vara sambo och ha ett gemensamt liv med någon - men inte med henne (som du känner nu). Det leder då till att du inte får det du egentligen vill och hon får inte som hon vill eller så går det ett tag, kanske några år, och du ändrar åsikt eller så tar förhållandet slut för att det inte ger er det någon av er vill ha.

Hon vill ha ett gemensamt liv, men inte leva som en familj? Man kan inte bara välja godbitarna. Och om hon inte idag tar del av vardagen, så vet hon förmodligen inte vad den innebär heller, och det är en stor påfrestning att komma in i någon annans familj, särskilt utan egna barn där man har ett hum om vad det handlar om, och i princip rätta sig efter reglerna där. Som förälder har man ett ansvar och gör mycket uppoffringar. Som bonus måste man delta i detta och bidra. Annars blir det mycket fnurror på tråden.

Du har möjlighet till egentid och lugn och ro, men känner inte att det räcker. När man hittar någon man vill leva med så kommer det naturligt. Man är på samma plan. Oavsett om det innebär att du inte behöver egentid i samma utsträckning eller att ni har förståelse och respekt för varandras behov. Här tar han ex på sig hörlurarna och surfar på mobilen medan jag kollar på tv. Då behöver vi inte sära på oss för att få vara ifred, så att säga. Vi existerar i samma rum, men agerar som om vi skulle vara själva där.

Om hon varit fullt frisk, hade du velat bli sambo med henne då?

Låter som en grogrund för avsevärd irritation att flytta samman med en person du redan innan vet inte fungerar på ett önskvärt sätt. En person som dessutom har dålig ekonomi. 

Jag tvivlar på att det skulle fungera väl för henne heller. Hon har inga barn och någon typ av skada som gör henne funktionsnedsatt och du har fyra barn. Spelar ingen roll om hon är aldrig så barnkär, att bo ihop med så många barn är förstås en helt annan sak. Som det är nu så umgås hon ju knappt med dem. 

Förbli särbo är mitt råd. 

Du ska såklart göra vad som känns rätt för dig. Förlorar du henne pga det så har ni olika mål i livet och det hade ju ändå inte funkat. 

Jag tycker inte alls det är konstigt att inte vilja flytta ihop. Jag kommer aldrig mer bo ihop med en partner, varför skulle jag göra det? Med samboskap kommer tristessen, ta för givet, kompromisser, och alla ens olikheter blir extremt tydliga. Varför vill man sträva efter detta? Kan inte för mitt liv förstå. Nej, bättre med särborelation och bara plocka det gottiga ur kakan.

Om inte skadan hänt, ja då hade vi nog flyttat ihop. Då kan man dela på vardagen och bygga något tillsammans. Men jag känner iritation redan helgen med barnen. Som det är nu har jag allt att förlora på att flytta ihop känns det som.

Hon har nackskada, med nerv kläm och ständig smärta. Skala potatis går men får ont. Lyfta av grytor från spisen går inte. 4 barn blir en tvätt om dagen & en diskmaskin.

Vi hittar på mycket med barnen, och med 4 barn 6-11 år är det svårt att klara allt själv även om det går.

Särbo är ju halvt förhållande, men känns som hur jag än gör blir det fel.

Varför är särbo halvt förhållande? Varför måste man bo ihop för att det ska räknas som förhållande?

Ja särbo förhållande behöver inte vara fel. Man har ju med sig lite traditionella (van-?)föreställningar om hur ett förhållande skall vara, men det passar inte alla. Det var nog den omedelbara reaktionen att "hjälpa" främst tjejen ekonomiskt, men nej det känns helt rätt att vara kvar som särbo. När jag tänker efter har jag flera kompisar som är särbo efter skilsmässor, svårt ibland att passa in barn & jobb från två håll.

Jag tycker att du ska tänka på dina barn också, det är inte säkert alls att de vill ha din särbo boende i hemmet varje vecka de bor hos dig även om de gillar henne. Det är stor skillnad att ha någon på besök mot att ha någon som bor permanent.

Jag tycker också att det är okej att du känner som du gör (med hennes skada) även om du kanske inte behöver säga det till henne, det är fullt naturligt att inte vilja ta hand om en annan vuxen människa. Hon kan ju flytta ihop med en kompis eller hyra ut ett rum om hon behöver stabilisera sin ekonomi.