Singelmamma - osexigt??

Att du har fött barn, någon annans barn bekymmrar nog inte många män, i alla fall inte nordiska män.

För en jämngammal man som också har barn eller känner sig bekväm med att bli bonuspappa kan du vara väldigt attraktiv.

För mig som är 46 och definitivt färdig med barn, så skulle behöver hon vara väldigt speciell i posutiv mening för att locka mig om hon har barn som fortfarande är små.
De flesta föräldrar i min ålder har annars barn i tonåren eller äldre.

Hur många 32-åringar är orörda och hur många moderna vettiga svenska män bryr sig ens om det? Jag vet inte vad andra tycker är hett eller inte men vet att min bästa vän är 35 och har barn och hon är väldigt populär hos killar i alla möjliga åldrar så jag tror inte du behöver oroa dig heller.

Är du svensk? I så fall undrar jag var din märkliga kvinnosyn kommer ifrån. Hur många kvinnor i 30-årsåldern utan barn är "orörda", vad i hela friden spelar det för roll och vill du verkligen ha en man med det synsättet?

Bortsett från det kan jag meddela att jag inte hade några problem att träffa män med eller utan barn när jag blev ensam på heltid vid 33. Jag var smal och såg bra ut, sedan tror jag att jag utstrålade mer självförtroende än innan jag blev mamma.

Det kommer förstås vara män som skriver i tråden att det är otänkbart men de männen skulle du ändå inte vilja ha så det problemet löser sig per automatik.

Män är för övrigt inte så komplicerade på det planet. Det är inte så att de flesta män har en drös av kvinnor att välja på.

Jag har en kollega som är så där otroligt vacker att man inte kan sluta titta på henne (ja, jag är hetero) med en helt perfekt kropp. Hon har jobbat som modell

Hon är dessutom elegant, intelligent och en ovanligt fin person. Hon är ensam med två barn. Jag skulle vilja se den man som tackade nej till henne. Ytterst få skulke jag tro.

Det hänger ju lite på vad TS eller "singelmamman" är ute efter.

Bara dejt...kanske dejt för sex...

Något mer stadigt...

Mer än bara sex...

Inget jag skulle prioritera, men det är inte omöjligt heller beroende på hurdan personen är som mamma och hur barnet beter sig.

Men när jag och mina vänner har diskuterat detta så är det mycket vi tycker lika om det skulle uppstå sånt här scenario. Kan tillägga att vi är mellan 25-35 år i det här umgänget. Och för att göra detta lite enklare så hade 2/10 inga problem med att dejta en singelmamma för djupare relation.

Men annars så såg det ut så här;

Ons - Ja

KK - Ja

Dejta - Ja(några sa bara NEJ direkt), men precis som jag skrev först, så är det hur mamman är och hurdan barnet är, samtidigt plussa ihop om man klickar eller inte. Och skulle dom få välja mellan en som har barn och en som inte har barn, så är det större chans att det är den som är mamma som blir bort prioriterad. Och detta beror mycket på mammans relation med barnets pappa;

Var det ett bra eller dåligt avslut? Om det var ett bra, visst! Om det var ett dåligt,-osäkerhet. För då vill man veta vad var det som hände? Är det något man riskerar att dras in i?

Sen har man massa andra funderingar. Hur mycket ansvar ska man ta? Förväntar sig mamman att man ska betala för ungen? Att ta hand om barnet som om det vore ens egna? Trots att man kanske inte känner så? Det är så mycket som spelar in i ett sånt läge som man inte skulle behöva tänka på om vore en icke förälder man dejtade.

Mycket handlar också om vad du som mamma sätter för krav på framtida partner. För jag antar att du prioriterar ditt barn och vill det bästa för ungen. Så det lär vara många som säger att dom inte har problem med barn och kommer älska det precis som det vore deras egna, bara för att komma innanför dina trosor. Det är också något du behöver tänka på.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 8år. Under min uppväxt dejtade min mamma 7 snubbar(räknar från när jag var 8-18år), bara EN var faktiskt bra för oss barn. Han var snäll, tog hand om oss och var faktiskt bättre som pappa än våran egna pappa! Men det tog slut, efteråt så var det alla möjliga typer, några ville inte veta av oss, andra visste inte alls hur man betedde sig runt barn och den sista.. psykiskt mobbade mig och mina syskon, och när vi sa detta till mamma så var det ord mot ord, och hon var ju stört kär i den här "mannen" så hon ställde sig neutralt i det hela. Det är därför jag skriver att även du har ansvar att hitta någon som verkligen är bra. För det som hänt mig och mina syskon är något som satt djupt väldigt länge, och till viss del gör det än idag.

Men kort svar på din fråga, Ja, det finns killar/män som faktiskt kan tänka sig dejta en singelmamma. Ber om ursäkt för att det blev mycket och lite off topic, fastnade i skrivandets hetta, och jag vill verkligen inte att barn ska råka ut för det som jag och mina syskon fått stå ut med.

 

 

Tack för att du delade med dig, det ska jag verkligen tänka på. Det är prio ett för mig att, dels inte presentera någon förrän jag är 100 på stt det är en kanonkille. Och dels vara uppmärksam på hur de går ihop den dagen.

Min lille kille går först i alla lägen.

Va? Inte orörd?

Frågan är väl inte hur många som vill ha DIG utan hur många DU SJÄLV tycker är lämpliga när du har en liten kille du måste skydda!

Det är kanske inte lika illa ställt som med bonusmammor dock, forumet svämmar över av elaka styvmödrar, jag spyr på hur dom hatar och är svartsjuka på sin sambos barn och hur dom pushas av andra bonusmammor att det bara är tabu men inte fel.

Jag är fortfarande gift och hoppas för vår sons skull att det går att fortsätta men har svårt att se mig dejta andra om vi hade skiljt oss.

Det hade varit jag som var kräsen. Helst någon som har barn själv så att han förstår och har tålamod men långt ifrån alla pappor är ju snälla och tålmodiga.

Och skulle jag ens bli kär i någon av det lilla urvalet som vaskats fram? :p

Jag menar inte orörd som typ oskuld, det vet jag väl att folk inte tror nu för tiden, men ner att man faktiskt burit och fött en annan mans barn = stort bagage enligt många. Man har en uppenbar historia med en annan. Man är inte den första på så sätt. Om man får fler barn ör det inte första gången för båda.

Jag skulle undra vad det var för fel på kvinnan som inte kunde hålla ihop förhållandet med dén hon alldeles nyss fått barn med. Skulle även undra varför hon redan så desperat raggar nytt.

Menar du att du har tillhört en annan man om du har barn med honom? Jag förstår inte ditt resonemang.

Jag har full förståelse för män som tvekar inför att dejta en ensam mamma seriöst. Det innebär ju fler utmaningar och beslut med en till liten person i bilden. Fast det löser sig ju naturligt. De män du kommer att dejta har redan bestämt sig för att ta den "risken".

Jag tror att du bör göra en djupanalys av din egen kvinnosyn. Så där har man inte resonerat i Norden under någon period egentligen. Män har gift sig med kvinnor som har barn sedan tidigare genom historiens lopp. Och vem vill ha en man som ser en som förbrukad om man har barn med en annan man? Vill du verkligen jaga en sådan mans bekräftelse?