• BDN

    Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?

    Svårt att säga eftersom mycket hade varit annorlunda ifall jag var barnets riktiga mamma. Men utifrån hur situationen är nu så är jag glad att jag inte är barnets mamma och därmed kan ta ett steg tillbaka.

  • BDN
    Anonym (,,,) skrev 2019-07-12 11:08:13 följande:
    Men om det känns så hemskt kanske det är bättre att lämna och välja en utan barn? Har du egna barn?

    När man lever med sina bonusbarn får man ju ändå några slags känslor för dom. I alla fall någon sorts vänskapkänsla, tillåter man sig inte att få det och ser det på det sätt att man är tvingad till att umgås så är nog relationen till pappan ganska körd.
    Man kan väl få tycka att det är hemskt men samtidigt se många andra bra saker i sin relation och sitt liv som gör det uthärdligt typ. Hur lätt är det att lämna och bara gå och "välja" någon ny? Nog är livet bra mer komplext än så. Jag skulle heller inte räkna med att alla får känslor för styvbarnen eller att man är körd om man inte får det, det där är så himla individuellt och det finns inga rätt och fel.
  • BDN
    Anonym (,,,) skrev 2019-07-12 11:08:13 följande:
    Men om det känns så hemskt kanske det är bättre att lämna och välja en utan barn? Har du egna barn?

    När man lever med sina bonusbarn får man ju ändå några slags känslor för dom. I alla fall någon sorts vänskapkänsla, tillåter man sig inte att få det och ser det på det sätt att man är tvingad till att umgås så är nog relationen till pappan ganska körd.
    Därtill tänker jag att relationen nog är väldigt stark om den håller och frodas trots situationen med barnen och personens känslor inför det. 
  • BDN
    Anonym (*) skrev 2019-07-12 16:48:12 följande:
    Mindre bra saker?

     Allt är så satans jobbigt med en styvfamilj. Att alltid behöva förhålla sig till barn och barnbarn som man inte har några känslor för. Att alltid ha ett idiotiskt ex i bakgrunden. Att aldrig kunna slappna av i sin relation. Att känna sig tvingad att umgås med människor som är extremt olik en själv i sitt eget hem.

    Men visst, han kanske är en baddare i köket?
    Det är väl individuellt men jag kan förstå känslan som beskrivs till 100% och samtidigt veta att de känslorna inte gör hela relationen eller livet outhärdligt, för hade det gjort det så hade jag eller den som skrev det du nu citerade avslutat relationen för länge sen.
  • BDN

    Men folk, ni är ju inte livegna. Kanske tillskriver ni ett barn eller en vuxen människa på annan plats lite för stor betydelse i ert liv. Kanske är det snarare lite bortförklaringar för att slippa agera själv, folk har så mycket påverkan på ens liv som man låter dem ha. Känns ditt liv hopplöst och meningslöst - förändra din situation eller din attityd..

  • BDN
    Brumma skrev 2019-07-13 10:59:54 följande:
    Man kan ogilla EN DEL av situationen - som faktiskt inte går att påverka - utan att vilja förändra det stora hela..

    Jag kunde inte ändra på bonusdotterns mammas attityd, eller att hon hade semester vissa veckor. Det påverkar inte mycket eller tar abnormt stor plats men om jag fick ändrat något hade det varit just det.
    Går det inte att förändra situationen eller andra människors beteende så får man försöka förändra sitt eget förhållningssätt kring det så att man själv mår bättre.
  • BDN
    Anonym (H) skrev 2019-07-14 08:10:47 följande:

    Min sambos ex är en riktig skitstövel. Har lämnat deras barn på heltid hos oss trots att vi haft små barn och därpå varit nära att gå in i väggen. Svårt att ändra på detta endast genom att ändra tankesätt. Hon är en skitstövel och allt hade varit enklare om hon inte hade varit en skitstövel. Det är en sorg att upptäcka att det var så pass illa när vi redan hade skaffat gemensamma barn. Hon har utnyttjat oss och hon har manipulerat deras barn medan vi försökt göra "det rätta" och inte blanda in barnet. På vilket sätt skulle jag kunna ändra tankegång och må bättre? Är det fel att känna sorg över det här? Jag har ett bra liv med min familj, jag sörjer inte oavbrutet men det här finns någonstans i bakgrunden. Finns det människor som lever helt utan några problem i sina liv?


    Jag tänker att man får räkna med att ha sina barn på heltid alltid. Hur är det elakt att en förälder ska ha sitt barn på heltid? Ni är ju dessutom två i hushållet. 
  • BDN
    Anonym (Me) skrev 2019-07-14 08:18:04 följande:

    Tack för alla som delat med sig i tankar och funderingar. Jag själv står i valet och kvalet om jag verkligen ska ge mig in i det...


    Räkna med att barnen är där 24/7 och se allt annat som en bonus.

    Vet inte hur gamla barnen i fråga är, men räkna med skrik, gråt och trots, att bli jämförd med barnens andra förälder av såväl barnen som diverse släktingar, att behöva träffa och höra din partners ex regelbundet i olika sammanhang, att dina viljor inte är de starkaste eller viktigaste.

    Räkna med att aldrig kunna semestra själv med din partner, behöva göra barnanpassade aktiviteter på helgen, aldrig få en sovmorgon, aldrig få ha ditt godis ifred och aldrig få en ensamkväll med din partner. Du hoppar in i en familj och inte i en ny och spännande parrelation. Glöm att ha alla högtider för er själva.

    Se eventuella sovmorgnar, vuxensemestrar, vuxentid och egentid som en bonus och ingen självklarhet. Är du ok med det, så kör.

    Jag har kört lite 50/50, ibland välja egentid och ibland vara med. Det jag förlorat på det är i relationsband till barnet vilket lett till att jag inte är jättetaggad på barnets närvaro överlag. Går du all in måste du anpassa dig mer men på köpet kanske du (under rätt förutsättningar i övrigt) blir en del av en familj och uppskattar barnet likt ett eget.
  • BDN
    Anonym (H) skrev 2019-07-14 21:01:43 följande:
    Jag anser att har man en gång valt att skaffa barn kan man inte bara avstå från att vara förälder till det barnet. Hur är det snällt att dumpa sitt barn på sitt ex bara för att man inte tycker det är kul att vara förälder längre? Hur kan det vara okej för en förälder att vara förälder på "nolltid" medan den andra får ta barnet på heltid? Hur är det okej att vi som hade småbarn dessutom skulle ta hennes del av hennes arbete för sitt barn? Vadå "vi är ju desdutom två"? Det är ju inte lättare för mig att ta hand om mina barn när dessutom ett barn som inte är mitt ska bo hos oss på heltid. Men jag tror faktiskt att den där skitstöveln resonerade ungefär som du, däremot tror inte jag att du är en skitstövel som skulle prioritera bort ditt eget barn. Jag tror bara du missade den detaljen när du fastnade i tanken på att jag inte ville ha deras barn hos oss på heltid. Det var väl mer provocerande för dig att jag inte ville det än att hon valde bort att ta hand om sitt barn.
    Jag tänker att man inte ska leka "rättvist" när det handlar om barn. Precis som du anser att mamman är mamma på heltid är även pappan pappa på heltid. Det är tragiskt om en part inte tar sitt ansvar, men det gör inte den andre partners ansvar mindre - bara mer. Och det är inte för den felande parterna skull, utan för barnets skull. Barnet valde inte sina föräldrar och brister en förälder i sitt föräldraskap kommer ett större ansvar ligga på den andra, för att täcka upp den felandes bristande ansvar. "Rättvist" eller ej, men en förbannad plikt som förälder oavsett vad. 
  • BDN
    Anonym (H) skrev 2019-07-15 10:42:17 följande:
    Du tycker inte att man ska tänka i termer om vad som är rättvist men det här är fakta, vi hade tillräckligt med egna problem än att ta hand om hennes problem också. 
    Är "hennes problem" hennes del av ansvaret för deras gemensamma barn? Hans barn, hans ansvar att ta hand om barnet oavsett vad. Ditt val att leva med honom men med möjlighet att välja bort barnet (och i och med det även honom) om du inte pallar. Har barnet särskilda behov som gör det extra jobbigt, eller hur kan ett barn på heltid (istället för halvtid) bränna ut två vuxna människor?
Svar på tråden Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?