Känner mig som världens sämsta mamma

Hej TS!

Har varit liknande med vårt första barn. Har haft kolik från början och sedan har barnet varit extremt krävande med många utbrott. Vi har kämpat med LAB och har jobbat med att försöka ge extra mycket kärlek och värme. Vi har sett det som att det är vårt ansvar att förändra oss när vårt barn inte har varit flexibelt nog att göra det.

Vi har gått på knäna under flera år, men nu har trenden lyckligtvis brutits. Barnet kan reglera sig (hålla tillbaka utbrott) mycket bättre, och är mer harmonisk och fungerande än förut. Vi ser det som att allt vårt arbete med LAB, kärlek och anpassningar har gett frukt. Vi har också hållit tillbaka med önskan från förskolan att utreda för diagnos (min fru är psykoterapeut och känner till risker med att sätta diagnos alltför tidigt på barn)...

Det viktigaste, som jag ser det, förutom att förmedla kärlek till barnet, är att försöka minska konfliktnivån i barnets liv så att det får möjlighet att utveckla kompensatoriska strategier, samt också inte får sitt självförtroende helt underminerat. Genom att anpassa omgivningen och hitta bra LAB-strategier kan man minska antalet konflikter.

En annan viktig sak är att låta barnet få tid för återhämtning. Vi har haft barnet på dagis ganska kort tid, för att det inte ska få för mycket intryck. Vi har uppmuntrat aktiviteter hemma efter dagis/skola där barnet kan lagra energi (reglera sig), t.ex. läsning och eget dockspel (som hon gillar och får henne att slappna av).

Vi har inte fått avlastning under dessa år, men har ju ändå varit två personer, och försökt avlasta varandra då och då. 

Ditt problem är kanske inte enbart barnet, utan egentligen att du är ensam i att försöka uppfostra barnet och ta hand om det. Jag har inga quick-fix, men jag tänker att du kanske kunde försöka engagera din partner att ta hand om det andra barnet mer, eller på annat sätt försöka få honom att avlasta dig så du orkar. Eller också kan du fundera kring att ha barnvakt för det andra "fungerande" barnet, för att få lite extra avlastning. (Barnvakt på det utagerande barnet antar jag kan vara svårt).

Om du inte redan har gjort det, så kika på Facebook-grupper om LAB. Där får man många bra tips från många kunniga personer inom området.

Jag är säker på att du gör ett bra jobb, så ge inte upp utan fortsätt kämpa. I vårt fall blev det bättre, så hoppas att det ger dig lite hopp!

Vill också lägga till att trygga barn (trygg anknytning), ofta tar mycket plats och är krävande på många nivåer. Dagispersonalen hittar gärna fel på de trygga barnen som kräver mycket omsorg av dem.

Att ditt barn skriker och uttrycker känslor är ju något som är betydligt mycket bättre än att han håller inne allt inombords. Men på förskolan behandlas som sagt ofta de barnen som problembarn...

Du kanske kan tänka lite i de termerna, att han har fått så mycket kärlek och omsorg att han är trygg nog att visa sin frustration för dig och för andra vuxna. Och det är ju förstås i grunden en bra sak även om det ibland gör att man känner sig otillräcklig som förälder.

På sätt och vis är det ju bra att han är trygg nog att visa sin frustration för dig. Fortsätt lägga märke till i vilka situationer som det inte fungerar och försök att lägga på minnet alla de "trick" som funkar för att bryta/förebygga hans negativa beteenden. Vi hade också väldiga problem av liknande karaktär med vår dotter, och det var förrädiskt för när man kom på ett knep som fungerade ena dagen, så var det ett annat knep som fungerade nästa dag. Man var tvungen att bli väldigt kreativ i sin avledning och allt man sade. När hon började tappa koncepterna försökte jag tänka intensivt för att komma på just den rätta frasen, och det rätta ordet för att bryta hennes beteende just den dagen och det tillfället. Jag avledde mestadels, t.ex.
"Jag såg en häxa som ramlade ner för fönstret"
"Det här är ett magiskt glas, när man vänder det upp och ner blir man osynlig."
"Vi skulle ju rita klart din teckning, var är den?"
"Tror du att den där flickan med gult hår är kvar vid lekplatsen?"
etc, etc. Det bästa var om man kunde hitta en fråga kring något som barnet engagerat sig kring tidigare dag, eller så, för att bryta ett beteende och sätta fokus på något annat.

Det funkade också bättre om man förvarnade: Om fem minuter så får du inte titta på ipaden längre, om tio minuter ska vi äta... Det som inte hjälpte henne var bildschema, men dagis skulle ändå alltid använda dem även om de inte kunde påvisa något resultat.

En annan viktig detalj var att släppa konflikter som inte var så allvarliga. Om hon t.ex. bråkade med sin lillasyster, så kunde de få slåss lite och reda ut saken själva om det inte var alltför våldsamt. När hon skrek för att hon var hungrig var det ingen idé att tillrättavisa henne, utan bara snabbt sätta fram något ätbart, etc..

Vi hade jättesvårt att skiljas åt på dagis, men det släppte efter några år. Det känns som högkänsliga barn genomgår en frustrationsfas innan deras hjärna utvecklas mer och de får bättre kognitiva funktioner, samt också att vi föräldrar hittar vår plats och vårt sätt att agera... Problemet är att vuxna ofta reagerar för tidigt med att oroa sig för diagnoser och leta efter tecken på sådana. På dessa barn hittar man lätt sådana tecken, trots att många av dem går igenom en normal (för dem) fas och är på väg att kalibrera sina funktioner.

Du har rätt i att man alltid bör tänka efter noga om man orkar med innan man skaffar barn, kanske extra mycket om har ett som är väldigt krävande. Men å andra sidan kan ett syskon kanske hjälpa det krävande barnet mycket. T.ex. i form av social interaktion och reglering.

Sen tycker jag att TS verkar ta stort ansvar för sina barn, och det är antagligen just därför hon ber andra om råd i sin situation. Att kalla det gnäll är verkligen fel och skambelägga TS viktiga förmåga att kunna be om förståelse och hjälp hos andra.

Skulle jag gissa har du aldrig haft ett så krävande barn som TS har, för då skulle du inte ge den här typen av onödig kritik. Det är så krävande, svårt och jobbigt att jag tror att andra inte kan föreställa sig det. Den allmänna uppfattningen av många som inte har varit där tror att det handlar om dålig uppfostran eller föräldrar som inte sätter gränser. De fattar inte alls vad det handlar om, och jag tror inte att de skulle klara av barnet ens hälften så bra som TS gör!

Oj, det låter ju verkligen som om ni är på väg att vända utvecklingen! Verkligen bra jobbat...

Kom att tänka på tekniken "Antingen det ena eller det andra"-fråga. Vill du sätta på dig byxorna nu, eller om en stund?" "Vill du ha den här mössan eller den här mössan?"  Vilket alternativ den lilla parveln än svarar så vinner pappa!

Jag tänker också att det måste vara frustrerande att vilja saker, men inte kunna uttrycka det. Men sedan när språket och kommunikationen börjar flyta mer, löser sig den typen av frustration!

Kul att pappan har kommit in i bilden mer! Du verkar ha gjort allt rätt, och det verkar ge resultat på flera olika plan. Grattis till dig!

Ja, det är nog inte så enkelt att allt kommer gå som en dans nu, men ni har ju båda verktygen och är på rätt väg - och jag tror att ni kommer fixa det. Vilken tur att den där krabaten hamnade just hos er!

Kul att du känner att mina inlägg har hjälpt dig! Det gör min dag! Lycka till nu i fortsättningen!

Jättekul att höra!

Stor eloge till er som kämpat så intensivt trots att ni haft det tufft!

Nu kan du kanske slappna av lite mer, och bara njuta av dina barn!