Ni som är singlar

Du verkar ha svårt att förstå hur man kan vara nöjd med ett liv i eget sällskap. Nästan som att du vill provocera in människor i en mall som de inte känner sig hemma i? Acceptera olikheter bara. Du kommer säkert att förstå när du själv varit några relationer. Det är inte så svart och vitt som du tycks tro.

För människor som kanske levt i flera relationer som inte har fungerat optimalt eller  bara under en begränsad tid, då har man tampats och formats av erfarenheterna och kompromisserna,  även om man inte behöver betyda att man är bränd för livet. Man har helt enkelt inte lust att utsätta sig igen för den typen av risker eller påverkan på ens liv, för att det är slitsamt, begränsar din frihet och ditt utrymme. Att ta in en annan människa i sitt liv innebär förpliktelser, ansvar, nya relationer, beslut, nya vanor, stora förändringar. Hela din tankevärld och ditt nuvarande fokus kommer att förändras. Inte alltid man är sugen på det om man är relativt nöjd med sin tillvaro och vill ha tiden enkom för sig själv. Kanske vill man hellre ha sex med flera, precis när andan faller på istället för en plikt för att befästa en relation, som blir till ett krav, ett bevis på kärlek. Människor har dessutom olika behov och sätt att visa sådant på och du kan omöjligt veta hur den du kommer träffa ska vara. Vilka utmaningar som väntar som du ska ställas inför, bemöta osv.

Men det är ju bara att läsa i det här forumet om massor av personer som gör saker för sina partners och bemöts av bekvämlighet, likgiltighet och olika former av svek. Sedan känner så klart människor i lyckliga förhållanden inte att det är en uppoffring, det blir det ju först när relationen börjar skava. Som jag skrivit har jag haft många lyckliga år med mina partners. Men det som känns som självklarheter när man känner sig älskad och uppskattad i ett förhållande i jämnvikt kan bli en belastning när förhållandet kantrar.

Hur gammal är du om jag får fråga?

Jag tycker det är extremt svårt att upprätthålla mitt behov av temporär avskildhet och ensamhet när jag är i ett förhållande då jag ofta uppfattas som en självisk person av den jag är ihop med. Eller så försöker jag motarbeta den sidan för den andra personens skull och mår dåligt av det i längden. 

Trivs superbra ensam. Tycker det är väldigt trist att tvåsamhetsnormen är så sjukt stark i vårat samhälle och att förhållande = lyckade personer och singel = misslyckade, egoistiska, sorgliga, självcentrerade, konstiga eller udda personer. 

Nej, aldrig haft ett.

Du verkar ha svårt att förstå hur man kan vara nöjd med ett liv i eget sällskap. Nästan som att du vill provocera in människor i en mall som de inte känner sig hemma i? Acceptera olikheter bara. Du kommer säkert att förstå när du själv varit några relationer. Det är inte så svart och vitt som du tycks tro.

För människor som kanske levt i flera relationer som inte har fungerat optimalt eller  bara under en begränsad tid, då har man tampats och formats av erfarenheterna och kompromisserna,  även om man inte behöver betyda att man är bränd för livet. Man har helt enkelt inte lust att utsätta sig igen för den typen av risker eller påverkan på ens liv, för att det är slitsamt, begränsar din frihet och ditt utrymme. Att ta in en annan människa i sitt liv innebär förpliktelser, ansvar, nya relationer, beslut, nya vanor, stora förändringar. Hela din tankevärld och ditt nuvarande fokus kommer att förändras. Inte alltid man är sugen på det om man är relativt nöjd med sin tillvaro och vill ha tiden enkom för sig själv. Kanske vill man hellre ha sex med flera, precis när andan faller på istället för en plikt för att befästa en relation, som blir till ett krav, ett bevis på kärlek. Människor har dessutom olika behov och sätt att visa sådant på och du kan omöjligt veta hur den du kommer träffa ska vara. Vilka utmaningar som väntar som du ska ställas inför, bemöta osv.

Har hört minst lika många fall av partners som kämpar och tar sig igenom saker tillsammans stärkta av erfarenheten, men hur som haver så är Familjeliv nog ändå inte representativt.

Runt 30, why?

Eller så kommer man överens om att det är okej att vara lite för sig själva ibland?

Det håller jag med om. En teori är att det är statens sätt att försäkra sig om att befolkningen inte dör ut.

Du har medvetet valt bort det?

Nej Familjeliv är inte alls representativt för alla par, man skriver ju knappast här för att säga att allt är frid och fröjd med livet. Men då du sa att du inte hört folk beklaga sig över uppoffringar ville jag påtala att det ändå är rätt vanligt här. Det finns par som är lyckliga till största delen av tiden, det finns par som kämpar och hittar varandra igen och det finns par som kämpar och där det tar slut. Jag tycker du verkar ha svårt att se frågan från många olika håll som att det antingen bara är rätt eller bara är del (din kommentar om att mina ex var sämre människor t.ex). Det är ett sätt en ung person ofta diskuterar på, därav min fråga om din ålder.

Jag tycker du förenklar väldigt mycket och kommer med lite sådär snusförnuftiga "svar på tal" till många i denna tråd. Ungefär som att vi som haft problem i förhållanden inte tänkt på allt, eller inte försökt nog mycket, kommunicerat dåligt, "eller så kommer man överens om att det är okej att vara lite för sig själva ibland?". Det är ganska svårt när den ena vill vara själv mer än den andra, eller den ena har ett större behov av konstant tvåsamhet än den andra.