Ni som är singlar

Du verkar inte alls förstå. Det är inte fel på kärlek eller på förhållanden eller på männen jag levt med. Det har varit just de relationerna som inte varit hållbara i längden. (Men fortfarande med många lyckliga stunder längs vägen.)

Jag känner mig inte bränd men mitt liv är ganska fullt. En relation, på den nivå jag vill ha mina relationer, skulle innebära en massa pusslande som jag inte är redo att göra just nu, och umgänget med en man värt den mödan för mig i det här skedet av mitt liv.

Och eftersom du undrade deras status. En är gift sedan många, många år, en har relativt nyligen inlett en relation, en är singel. Vad det nu säger dig?

Jag drömmer om ett förhållande. Man 34 år.

Hoppas på att bilda familj någon dag.

Hur många kvinnor har du varit med?

Ingen alls än så länge.

Vad kan det bero på, tror du?

Jag bara menar att det är fel slutsats att dem som lever tillsammans ser varandra som inkräktare i sina egna hem.

Ni som svarat i tråden, verkar som att ni inte tror att det finns bra förhållanden överhuvudtaget? Förhållanden som inbegriper stöttning, kärlek och livslång vänskap. Rätta mig gärna om jag har fel, men tycker det är märkligt att man är ensam för att man blivit *bränd* tidigare snarare än att man faktiskt från början ville leva själv.

Det undrade jag bara av ren nyfikenhet. Så du har byggt upp denna aktiva tillvaro för att du vill och inte för att du anser att det är lättare som singel?