Ni som är singlar

Ni som svarat i tråden, verkar som att ni inte tror att det finns bra förhållanden överhuvudtaget? Förhållanden som inbegriper stöttning, kärlek och livslång vänskap. Rätta mig gärna om jag har fel, men tycker det är märkligt att man är ensam för att man blivit *bränd* tidigare snarare än att man faktiskt från början ville leva själv.

Nej nu misstolkar du mig helt! De har inte varit dåliga män. Inte alls. Det är rätt grovt att kalla någon för en sämre människa. Det är dynamiken i relationerna som varit dålig. Jag har inte vaktat tillräckligt på vad som är viktigt för mig. De har inte varit tillräckligt lyhörda. Felet, om man ska kalla det fel, har funnits hos båda. När jag stått på mig har de i vissa fall inte kunnat ge mig det jag behöver, och därför tog två av relationerna slut. Jag är inte ledsen eller bitter över det. Jag har haft tre på många sätt fina relationer med många glada stunder och en av männen är fortfarande en av mina bästa vänner.

Ja du har fel, iallafall utifrån min horisont. Jag har haft relationer som varat mellan några månader och 14 år. Jag ångrar inte någon av de relationerna på något sätt. Nu är det bara så att där jag är i livet så har jag inget behov av eller sug efter en relation. Jobb, vänner och barn fyller min tid på allra bästa sätt utan att jag saknar en relation.

Du är kräsen m.a.o.?

Så du är inte trött på relationer per se? För isf motbevisar du ju inte tesen.

Ni som svarat i tråden, verkar som att ni inte tror att det finns bra förhållanden överhuvudtaget? Förhållanden som inbegriper stöttning, kärlek och livslång vänskap. Rätta mig gärna om jag har fel, men tycker det är märkligt att man är ensam för att man blivit *bränd* tidigare snarare än att man faktiskt från början ville leva själv.

Jag är realist. Om vi har fundamentalt skilda drivkrafter i tillvaron finns det ingen poäng med att fortsätta. Jag anser att man ska vara kräsen i sitt val av partner eller i alla fall göra väldigt medvetna val så att man inte fortsätter bara för att man är rädd att vara ensam eller för att trotsa konventioner.

Är man rädd för att vara ensam ska man definitivt inte inleda en relation utan fundera länge och väl över varför det skrämmer en. Att tycka att det är trist att vara ensam är en annan sak. Då står och faller inte tillvaron med en relation.

Men jag lever inte som singel för att jag blivit bränd som du uttrycker det. Jag är singel för att jag valt det och inte har behov av det.

Så är det inte för min del. Jag har blivit rejält bränd ett par gånger men det har bara fått mig att fundera mer över vad jag vill få ut av en relation.

Om man väljer att vara ensam av bitterhet över dåliga erfarenheter har man fortfarande inte frigjort sig från tanken på att en relation på något sätt ska rädda en och göra en hel.

Man drog en nitlott inte mer med det, då får man lära sig av erfarenheten. Det finns ingen kosmisk rättvisa som belönar snälla människor. Man är sin egen lyckas smed, det går inte att komma ifrån.

Det är klart att jag kan drömma om det fina med relationer men inte en relation med någon som vill vara tillsammans av fel anledningar och de är enligt min erfarenhet rätt många. Det betyder inte att jag har bestämt för att bli en crazy catlady utan bara att det är svårt att träffa en person med samma inställning.

Man hade först kunnat säga att du inte är en förhållandetyp, men samtidigt säger du att det var dem som gjorde att det sprack - då är det ju visst *fel* på de männen och inte på kärlek/förhållanden överlag. Eller är jag trög nu?