Forum Föräldraskap - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Få pappan mer engagerade i barnet

    Tis 16 jul 11:05 Läst 0 gånger Totalt 32 svar
    Anonym (XX)
    Visa endast
    Tis 16 jul 11:05

    Några saker som jag vill göra klart från början. Mannen gör absolut sitt "jobb" hemma. Innan barnet så skulle jag säga att vi delade 50/50 på hushållssysslor, självklart gjorde vi lite olika saker jag lagade mer mat, han skötte tvätten osv men överlag jämställt. Efter barnet så gör han en större del av hushållssysslorna än mig.

    Men barnet är väldigt mycket min ansvar och jag vill inte ha det så. Jag skulle vilja att vi går tillbaka 50/50 av hushållssysslorna men att mannen tillbringar mer tid med sitt barn. Jag vill att de ska utveckla en bättre relation.

    Jag tror att mannen är rädd att inte duga, var en dålig pappa osv då han ofta låter mig göra saker med motiveringen "du är bättre på det", "barnet vill ha dig iaf" osv. Det stämmer i nuläget, men det beror ju mest på övning och det faktum att jag tillbringar mycket mer tid med barnet. Jag vet hur jag ska få barnet att sluta gråta osv medan mannen fortfarande behöver lära sig det.

    Barnet är 10 månader. Blir det bättre "av sig själv" när barnet blir större, ska jag "tvinga" honom ha barnet ensamt, försöka ge dem en massa mysiga stunder tillsammans eller hur har ni gjort?

    Som sagt, mannen tar sitt ansvar men lite "fel" ansvar enligt mig och han älskar helt klart barnet.

    Tips och råd? Försök vara vänliga med, han är ingen mansbebis utan osäker.

  • Anonym (***)
    Visa endast
    Tis 16 jul 11:13 #1
    Anonym (XX) skrev 2019-07-16 11:05:25 följande:

    Några saker som jag vill göra klart från början. Mannen gör absolut sitt "jobb" hemma. Innan barnet så skulle jag säga att vi delade 50/50 på hushållssysslor, självklart gjorde vi lite olika saker jag lagade mer mat, han skötte tvätten osv men överlag jämställt. Efter barnet så gör han en större del av hushållssysslorna än mig.

    Men barnet är väldigt mycket min ansvar och jag vill inte ha det så. Jag skulle vilja att vi går tillbaka 50/50 av hushållssysslorna men att mannen tillbringar mer tid med sitt barn. Jag vill att de ska utveckla en bättre relation.

    Jag tror att mannen är rädd att inte duga, var en dålig pappa osv då han ofta låter mig göra saker med motiveringen "du är bättre på det", "barnet vill ha dig iaf" osv. Det stämmer i nuläget, men det beror ju mest på övning och det faktum att jag tillbringar mycket mer tid med barnet. Jag vet hur jag ska få barnet att sluta gråta osv medan mannen fortfarande behöver lära sig det.

    Barnet är 10 månader. Blir det bättre "av sig själv" när barnet blir större, ska jag "tvinga" honom ha barnet ensamt, försöka ge dem en massa mysiga stunder tillsammans eller hur har ni gjort?

    Som sagt, mannen tar sitt ansvar men lite "fel" ansvar enligt mig och han älskar helt klart barnet.

    Tips och råd? Försök vara vänliga med, han är ingen mansbebis utan osäker.


    Om båda är med från början, så blir ingen osäker. Men du får väl prata med honom, förklara att du vill att han ska ta mer ansvar för barnet och att du vill att de ska ha en egen relation.

    Är han själv med barnet någon gång?
  • Anonym (Jofs)
    Visa endast
    Tis 16 jul 11:15 #2

    Ja, han behöver nog vara mer ensam med barnet och vara förälder utan att känna att du finns där och kan göra det bättre eller vara rädd att barnet ska gråta och vilja till dig. Han behöver hitta sin egen trygghet som förälder på egen hand.

    Du kan väl se till så att det blir så utan att det blir krystat t ex du ska iväg och fika med en kompis, bara gå på stan, gå och träna. Du behöver vila för du mår dåligt så "kan inte du gå ut med XX ett par timmar så jag kan få vila?" osv osv.

    Sen ska du då inte göra listor och rabbla en massa om vad han ska göra, hur barnet ska äta, ringa och kolla av osv utan låt honom själv finna sina vägar. Han är vuxen och barnet kommer inte att dö...

  • Tis 16 jul 11:26 #3

    Enligt min erfarenhet så är det faktiskt vanligt att pappor blir mer engagerade när barnen blir lite äldre, det är som att kommunikationen med barnet blir mer naturligt för dem när barnet börjar prata lite. Innan det är det som att många män blir osäkra och det kommer inte naturligt för dem. De pratar till exempel inte lika mycket "till" bebisen som mammor gör, just för att de inte får svar. Min man till exempel tog lika stort ansvar för bebisarna, som var tvillingar, och var med dem lika mycket, men inte satt han och pratade med dem. Han var duktig på det praktiska, men sen tycker jag att han kunde försökt kommunicera och leka mer med dem. Många mammor runt omkring mig säger samma sak.

    Det du säger om att mannen låter dig göra saker för att barnet vill ha dig och att du gör det bättre, har som du säger med vana att göra. Det är svårt att bryta eftersom det ju såklart är sant nu, att barnet har vant sig mer med dig i vissa grejer. Tycker inte att det är fruktansvärt att det är så nu, som jag säger så tror jag att deras relation automatiskt kommer bli bättre när barnet blir lite större. Men det är ju såklart jobbigt för dig ibland att barnet ska vara beroende av bara dig när det gäller vissa grejer. Så för den skull skulle du ju kunna gå iväg på lite fler promenader och ärenden kanske utan barnet, så de får vara ensamma. Det är nog det effektivaste sättet att bryta ett mönster. Han kommer vara osäker i början men sen kommer barnet vänja sig, och han kommer också inse att han faktiskt klarar av mer än vad han trodde. Han kommer få mer självförtroende. Så gå iväg lite oftare du, det är nog bra för alla inblandade!

  • Anonym (There­sa)
    Visa endast
    Tis 16 jul 11:45 #4

    Ja, om han någonsin ska kunna skapa egna rutiner kring barnet och vara delaktig så pass att han börjar känna sig bra på det, då måste han umgås mer med barnet. Gärna utan du är med så att han hamnar i situationer som han helt enkelt bara måste lösa, och inte kan lämna över till dig.

    Det är självklart så att den som är mest med barnet känner barnet bäst, vet hur man löser olika saker, vad som funkar etc. Och även om min man nu faktiskt har väldigt bra koll och vi har delat 50/50 på f-ledigheten (yngsta är nu drygt 2 år) så har vi stunder då man lämnar över för att det  inte är värt att tjafsa. Då byts vi av just den gången för att det förenklar för alla precis då.

    Sen jobbar jag heltid i perioder (vi har varvat jobb/hemma) och då finns jag ju inte där så då måste det lösas oavsett.

    Jag känner ju själv också att när något händer, en situation känns ovan, barnet kommer in i en ny fas etc. så kanske jag inte kan göra barnet nöjd första 2-3ggr på mitt vis. Sen den 4;e gången funkar det jättebra. Samma sak gäller ju för pappan. Om det går åt skogen gång 1 och gång 2 och han lämnar över till dig. Då kommer han ju aldrig få vara med om magin att själv lyckas lösa en uppkommen situation vilket ju stärker en något enormt! Så man får inte ge sig.

  • Tis 16 jul 11:54 #5
    Anonym (XX) skrev 2019-07-16 11:05:25 följande:

    Några saker som jag vill göra klart från början. Mannen gör absolut sitt "jobb" hemma. Innan barnet så skulle jag säga att vi delade 50/50 på hushållssysslor, självklart gjorde vi lite olika saker jag lagade mer mat, han skötte tvätten osv men överlag jämställt. Efter barnet så gör han en större del av hushållssysslorna än mig.

    Men barnet är väldigt mycket min ansvar och jag vill inte ha det så. Jag skulle vilja att vi går tillbaka 50/50 av hushållssysslorna men att mannen tillbringar mer tid med sitt barn. Jag vill att de ska utveckla en bättre relation.

    Jag tror att mannen är rädd att inte duga, var en dålig pappa osv då han ofta låter mig göra saker med motiveringen "du är bättre på det", "barnet vill ha dig iaf" osv. Det stämmer i nuläget, men det beror ju mest på övning och det faktum att jag tillbringar mycket mer tid med barnet. Jag vet hur jag ska få barnet att sluta gråta osv medan mannen fortfarande behöver lära sig det.

    Barnet är 10 månader. Blir det bättre "av sig själv" när barnet blir större, ska jag "tvinga" honom ha barnet ensamt, försöka ge dem en massa mysiga stunder tillsammans eller hur har ni gjort?

    Som sagt, mannen tar sitt ansvar men lite "fel" ansvar enligt mig och han älskar helt klart barnet.

    Tips och råd? Försök vara vänliga med, han är ingen mansbebis utan osäker.


    När ska han vara föräldraledig?
  • Tis 16 jul 12:00 #6

    Säger som de andra: låt honom vara själv med barnet, stick iväg och handla en halvtimme till en början och öka sedan tiden du är borta. Min man gjorde så av sig själv, sonen var nog bara någon vecka när de två åkte iväg ett par timmar så att jag fick sova. När sonen blev hungrig åkte de hem så jag fick amma. Funkade hur bra som helst! Sonen är idag 2 år och rätt så mammig, men vi är verkligen två föräldrar som delar på ansvaret.

  • Anonym (sida)
    Visa endast
    Tis 16 jul 12:10 #7

    Tycker inte man ska försöka göra om andra. Och man kan inte bestämma över andras relationer och handlingar. Däremot kan du ta hand om dig själv och dina behov av egentid, om det nu är det du har behov av. Du kan kommunicera det och se till att det händer och hoppas på att mannen din fixar det utan att barnet far illa. Skulle det visa sig att han inte fixar det så kan du omvärdera ditt behov av egentid. Men utgå inte ifrån det värsta utan ifrån att det kommer gå bra.

  • Tis 16 jul 12:19 #8

    Som 4barnsmamma tycker jag många gör sig själv lite oersättlig. Visst, man är bunden med amningen, men tror det är bra för alla att även mamma tar "sin egen tid" en gång i veckan ett par timmar. Åker o handlar, går på promenad el kaffar med en vän. Pappa o barn får egentid o "måste" hitta egna sätt. Mamma måste lära sig dela med sig av ansvaret o lita på att dom klarar det. Ta det till en vana från början, så tappar man inte vännerna heller.

  • Anonym (...)
    Visa endast
    Tis 16 jul 12:38 #9

    Vi har två barn och hade och har samma situation. Under småbarnsåren försökte vi verkligen köra varannan nattning, men det var som förgjort. Pappan är närvarande och kärleksfull och en riktig barnperson, men trots detta möttes han jämt av storgråt när det var hans tur att natta. Både han och barnen blev ledsna. Ibland gav han upp och jag tog över, barnet somnade direkt. Jag tror faktiskt bara att det handlade om lukten av mamma. För en liten 10-månaders är mamma oftast den som gäller, hur jämställt man än lever. Idag är våra barn 7 och 12 år och de vill fortfarande bli nattade av mamma, båda två. Det är djupt orättvist mot deras fina pappa och ingen av oss vet varför barnen har blivit så mammiga.

  • Anonym (...)
    Visa endast
    Tis 16 jul 12:43 #10

    PS: kan tillägga att pappan var föräldraledig och att det aldrig var några problem när han var själv med barnen dagtid, det var bara vid nattningen som mammigheten slog över...

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll