Få pappan mer engagerade i barnet

Huruvida det är rätt väg eller ej är svårt. Det är ju ingen, vare sig mamman eller pappan ( eller någon annan vettig männska) som vill att barn ska vara ledsna och gråta i onödan. 
Men jag tänker att även jag som mamma tvivlar ju ibland. Är med om nya situationer, lyckas lösa de flesta men ibland med en stunds gråt och tandagnisslan innan man lyckas lista ut vad som var knas.
Ingen som ser en mamma med ett gråtande barn tvivlar på att hon löser det.
Varför skulle det vara annorlunda för en pappa?
Det enda jag kan komma på då är just att han kanske inte varit ensam lika mycket. Inte varit med om detta lika många gånger. Och därmed inte har samma känsla av att han faktiskt kan. Att barnet med största sannolikhet kommer lugna sig. Att det blir bra.
Det är det han behöver vara med om några gånger för att bli stärkt.
Det är vad jag tror i alla fall. Problemet jag sett är väl att pappan blir så sänkt av att "misslyckas" (fel ord men kom inte på något bättre) att han inte vill eller vågar testa igen. Även om nästa gång kanske är just den gången då allt bara flyter och han får världens bästa pappa-självförtroende!

4. Det alternativet passar ju faktiskt inte bäst. Det har ju redan påverkat hans ansvarskänsla och relationen till barnet negativt. Ni får nog tänka om. Det blir inte bättre av sig själv. Speciellt när pappan inte vill förändra något.

Mycket forskning visar att jämställd föräldraledighet påverkar både barnet och relationen föräldrarna mellan väldigt positivt. Barnen mår mkt bättre psykiskt även när dom är äldre pga tryggare relationer och äktenskapet håller i större grad.

Jag tror att det blir bättre med tiden för er. Det blir det inte för alla men det låter som en vettig man och dessutom så är iaf du medveten om ?problemet? så jag tror det löser sig. Det är helt naturligt att du har ett försprång eftersom du är föräldraledig.

Min man var också väldigt osäker när vårt barn var i den åldern, och vi lyckades tyvärr inte heller planera så att han fick en lång sammanhängande föräldraledighet, utan han har varit med barnet 1-2 dagar i veckan då och då sedan vi skolade in. I dag är vårt barn drygt två år och fortfarande mammig. Barnet väljer oftast mig om jag är hemma, i alla fall i krissituationer tex om barnet slår sig. Men om barnet är själv med pappa så går det fint. Det är kanske inte så man vill ha det ur ett jämställdhetsperspektiv men det är rätt ur barnets perspektiv. Barn kan knyta an till flera personer men skapar omedvetet en hierarki mellan dem. Tex brukar en förälder stå högre i kurs än dagisfröken (och ingen tycker det är konstigt eller fel).

I början var det kämpigt när jag lämnade min man ensam med vårt barn, både för mannen som var osäker och barnet som blev ledset. Till min man brukade jag säga att det enda viktiga är att du tröstar och visar att du finns där om barnet är ledset. Allt annat är oviktigt. Det lugnade honom. För barnet underlättade det om pappan och barnet gick ut tillsammans, hellre än att jag gick. De gick tex tillsammans till lekplatsen och gungade, och jag stannade hemma. Det hjälpte också pappan att ha en ?uppgift?. Han gick tex gärna och handlade med barnet, tror han kände mindre press på att vara perfekt som förälder då, utan att det mer handlade om att ta sig till affären och hem igen med barnet.

Tyvärr är det ju så att man byter bort närheten och jämställdheten när man väljer att inte dela på föräldraledigheten. Jag säger inte att ni gör fel eller att ni inte har goda skäl att göra som ni gör med föräldraledigheten men det är naivt att tro att det inte kommer få konsekvenser på pappans relation med barnet nu när det är litet. 

De kan säkert bygga en nära relation ändå men det kommer komma senare. En bebis tyr sig till den som det får mest omsorg av. 

fast det där vet ju inte du. Mamman kanske är arbetslös och de riskerar att inte ha råd med hyran om de delar lika på föräldraledigheten, eller något annat tungt vägande skäl som vi inte har att göra med.

Precis. Håller med om allt.

Sant!!

Dags för honom att vara pappaledig.

För nej, det kommer såklart inte bli bättre av sig självt. Lösningen är att han spenderar tid med barnet.

Min sambo var också lite osäker till en början, i kombination med mammig bebis och amning var det inte helt problemfritt för honom att ha bebisen själv förrän han kunde äta fast föda. Då blev det mycket lättare. Sen har vi aktivt sett till en period att det är pappan som ger barnet det han ber om osv så barnet skulle sluta vända sig bara till mig.

Han gick på föräldraledighet vid 9 mån och då blev ju deras relation betydligt enklare såklart.

Barn nr 2 har osäkerheten inte funnits men relationen dem emellan har såklart också förändrats ju mer han varit hemma, nu föräldraledig.

Hur kommer det sig att ni valt bort det?

Jag tror att du har pressar honom utan du har tänkt på det du har nog haft en bild länge och bilda familj så ska det vara.

Det blir inte så oftast. Du har lagt alla sysslor på honom är han en man eller en person som ska gå efter din pipa? Han är nog osäker på sin roll för han kanske inte fått utvecklas i rollen automatiskt. Ha en shopping, gå på café ta med dig mobilen, laptop gå. Eller hälsa på ngn och låta det bara falla naturligt. Prata inte om honom att han inte kan till vänner, släkt. Det är fel. Låt det bara vara barn o h pappatid. Det är inte lätt för en kvinna heller ska du veta med barn. Har tre. Jag menar att det är lätt och sätta din man i ett hörn. Låt dem bonda, mysa, ha egen tid utan dig. Ring inte för kolla lita på situationen.

Han skulle behöva ha en längre föräldraledighet ensam för att det ska bli riktigt bra. Det är min absoluta erfarenhet. Att bara vara ledig fredagar när barnet är större och du tar resten - det leder naturligt till att barnet kommer att ty sig till dig mer. Tycker ni det är OK så kör på det, annars kanske ni ska planera om.

Varför kom jag inte på det du sa :)

Bra svarat!