Blandade känslor, hur hantera dem?

Jag väntar 3. barnet, veckan 26. De två andra är 6 och 9 och självständiga nu och speciellt nu i sommar har jag sett hur enkelt livet börjar bli och hur skönt det är när barnen blir större, att man kan göra saker mycket enklare, både hela familjen men också vi föräldrar kan ha mer tid till varandra.

Jag är glad för att kunna ge de stora barnen ett syskon, det betyder mycket för dem och kommer berika vår annars så lilla familj. Men samtidigt har jag ångest, nästan lite panik, över tanken på 6 nya år med dagis, uppbundenhet, bekymringar över vad som är normalt och inte, och undrar ibland vad vi gett oss in på. Detta ger ju också dåligt samvete. Det är ju vi som skapat detta och vi har ett stort ansvar att ta hand om den nya lilla människan, så finns ju inget alternativ, men kämpar ändå med denna ångestkänslan. Är det någon som känner/känt liknande?