hur få ett öppet förhållande att funka när den ene inte egentligen vill?

Åh... åh vad jag önskar att du skulle kunna få förstå att du verkligen inte ÄR otillräcklig!!! Och: du är absolut ingen mes!! Du är beredd att göra allt för kvinnan du älskar. Det är fint, bedårande, och beundransvärt. Men det är också helt fel väg att gå om du känner som du gör, och om det inte finns nåt sätt för dig att komma förbi de känslorna. Det jag kan tycka är lite märkligt är att hon kommer med detta nu - efter att ni fått barn tillsammans etc. Är det först nu hon har insett att hon inte är monogam? Hur har hon klarat det innan? Har hon alltid varit frustrerad, men bara inte kopplat/insett/erkänt för sig själv? 

(Tillägg för dem som kommer att hoppa på mig för det jag skrivit här: jag inser helt och hållet att ett öppet förhållande är fel väg att gå om min partner inte kan känna sig trygg och bekväm i en öppen relation. Det har jag aldrig ifrågasatt. Det jag undrar är om det är möjligt att komma förbi de känslorna, och hur man isåfall kommer dithän) 

Tack. Jag vet att frågan inte var riktad direkt till mig, men svarar ändå :) Jag måste säga att just den tanken - att det skulle vara en rättvisefråga - faktiskt aldrig ens har slagit mig innan en man tog upp det i den här tråden. Jag har erfarenhet av både öppet och poly, men det har faktiskt aldrig någonsin varit ett problem - både den/de jag varit tillsammans med och jag har varit nöjda och belåtna med den andel sex vi själva fått, och inte jämfört med varandra. Om det däremot uppstår en situation där en av parterna faktiskt har svårt att ens hitta sexpartners kan det ju säkert bli problem, men då tror jag att problemen primärt bottnar i frustration över att inte få så mycket sex man vill ha, med så många människor man vill, snarare än i att det är fel på typen av förhållande. På samma sätt som det blir problem i ett monogamt förhållande där den ene vill mer än den andre. Men det är bara så jag föreställer mig det - jag har som sagt inte upplevt det själv.

Ja, nä - som sagt: jag fattar absolut! Och det är det jag menar. Där kan det ju definitivt bli problem. Om vi tittar på just min situation vill jag bara förtydliga följande (i) det enda sätt min partner inte räcker till åt mig på är att han inte är olika personer - vilket ju är en omöjlighet. Lite samma som om en helst straight person är tillsammans med en bi. Det är ju omöjligt för den straighta att vara två kön samtidigt, men det innebär ju inte att hen inte räcker till inom de gränser som naturen satt upp, eller hur? På samma sätt är det omöjligt för min partner att vara både smal och kraftig, lång och kort, vit och svart osv osv osv, men inom SIN kategori är han alldeles tillräcklig för mig (ok, det där är en extrem förenkling, för det handlar om mycket mer än utseende, men utseendet är ju det som är lättast att ta som exempel) (ii) jag vill ha sex med honom minst lika mycket som med nån annan, och är ganska bombsäker på att jag kommer att fortsätta att vilja det. Även om sex med en partner man haft länge blir annorlunda än sex med nån som är ny och spännande så innebär det inte att det inte är sex man vill ha. Skulle jag plötsligt inte vilja ha sex med honom längre så skulle det vara av andra anledningar än att jag får olika sorters sex av olika människor. Med detta sagt förstår jag absolut vad du menar, och håller med om att den situation du beskriver verkar hemsk.  

Alltså, krasst sett tror jag extremt få partners ?räcker till? på alla plan. Ingen kan vara allt för någon. Det finns alltid något som inte ?räcker till. Varese det handlar om sex, hjälpa till i hemmet eller annat. Men det är alltid mer känsligt pga det är sex. Hur många trådar här på familjeliv handlar inte om monogama partners som inte räcker till sexuellt?