Ni som är otrogna hur känns det?

Om man läser trådar av personer som blivit bedragna ser man att relationen ofta antingen blir mycket sämre eller tar slut eftersom tilliten till den otrogne är skadad.

Enligt den otrogne eller enligt den bedragne? Nu kan jag inte relatera till det som otrogen, för det har jag aldrig varit, men bedragen har jag blivit, och det var jobbigt, men jag såg var bristerna fanns (vilket var ännu jobbigare) och tog det i slutändan inte personligt. Tilliten är mycket bättre efteråt, jag levde i en bubbla innan, självbedrägeri är inte en bra metod för ett lyckligt förhållande. Jag har blivit en mer inkännande och ödmjuk person. Det behövdes. Kände dock inget behov av att starta en tråd om min personliga utveckling efter att livslögnen sprack. Tog samtalen med en terapeut och med min partner istället.

Känner igen mycket i detta.

Vi klarade oss dock väldigt bra utan terapeut.

Lite av en lögn och fantasivärld levde man i innan men för oss var det lite annorlunda. Jag var inte dummare än att jag fattade vad min man gjorde på resor och sena möten men valde att fortsätta att leva i min drömvärld tills den dag jag själv föll för frestelsen och hittade en fantastisk älskare.

När jag säger fantastisk menar jag självklart att han och jag hade fantastisk sex inget annat och absolut inte en man jag skulle vilja leva med.

Vi gick och lotsade för oss själva och för varandra tills en dag på venusgården där vi försökte få liv i vårt trista och nästan obefintliga sexliv och nästan i mun på varandra sa att jag har något jag måste bekänna och något vi måste reda ut. På något sätt kände vi båda två att tiden var mogen att ta det där samtalet som man i den bästa av världar borde ha haft för länge sedan.

Efter detta så har kärleken och respekten för varandra växt väldigt mycket.

Får väl också säga att när man var yngre var livet mycket mera svart eller vitt, rätt eller fel. Med åren och en relation som gått igenom lite olika faser är allt inte lika självklart längre.

Känner igen mycket i detta.

Vi klarade oss dock väldigt bra utan terapeut.

Lite av en lögn och fantasivärld levde man i innan men för oss var det lite annorlunda. Jag var inte dummare än att jag fattade vad min man gjorde på resor och sena möten men valde att fortsätta att leva i min drömvärld tills den dag jag själv föll för frestelsen och hittade en fantastisk älskare.

När jag säger fantastisk menar jag självklart att han och jag hade fantastisk sex inget annat och absolut inte en man jag skulle vilja leva med.

Vi gick och lotsade för oss själva och för varandra tills en dag på venusgården där vi försökte få liv i vårt trista och nästan obefintliga sexliv och nästan i mun på varandra sa att jag har något jag måste bekänna och något vi måste reda ut. På något sätt kände vi båda två att tiden var mogen att ta det där samtalet som man i den bästa av världar borde ha haft för länge sedan.

Efter detta så har kärleken och respekten för varandra växt väldigt mycket.

Får väl också säga att när man var yngre var livet mycket mera svart eller vitt, rätt eller fel. Med åren och en relation som gått igenom lite olika faser är allt inte lika självklart längre.

Så hur har det blivit efter det? Fick ni igång sexlivet igen och har ni slutat vara otrogna?

Jag anade ingenting. Var verkligen fast i den där drömmen med den perfekta partnern, familjen, jobbet och livet, så smällen var hård och självinsikten snudd på obefintlig. Det känns förmätet, men ibland tänker jag att den som dömer otrohet så där stenhårt helt enkelt är kvar där, utan egentlig självinsikt. Bilden av kärlek och relationer är ristad i sten.

Ingenting är självklart längre, och livet bra mycket rikare.

Om otroheten har pågått länge är det knappast fråga om en liten affär. Jag förstår inte hur man genom att vara otrogen en lång tid kan riskera att skada den man säger sig älska. Det om något tyder på bristande kärlek.