Forum Styvförälder - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Han skuldbelägger alltid

    Tis 13 aug 18:39 Läst 0 gånger Totalt 30 svar
    Anonym (kabom­)
    Visa endast
    Tis 13 aug 18:39

    Hej! Jag har ett problem med min sambo. Han har ett barn, jag har inga. Sonen är jättefin och allt fungerar i den relationen, men precis som alla andra barn så gör han ibland illa sig. Sambon blir alltid uppstressad (förståeligt såklart) men också väldigt arg på mig, skyller allt på mig. Givetvis händer det lika mycket när barnet är i hans sällskap men då försöker jag bara vara ett stöd, även om han ofta kan vända och vrida till att det är mitt fel ändå. Det här börjar tära. Han tycker jag är känslig, men jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att alltid få ta skulden för minsta lilla grej. Även om det hade varit helt och hållet mitt fel och jag hade varit oaktsam, hade jag inte kastat skulden på den som för närvarande håller koll på barnet precis när det hänt och barnet gråter. OBS att det inte är några allvarliga händelser, ett exempel är att jag klädde av barnet i vardagsrummet när han skulle bada vilket gjorde barnet peppad och barnet sprang och ramlade på en handduk vid badkaret. Ingen skada skedd, men då tyckte sambon att det var fel att jag klädde av honom i vardagsrummet, och inte på toaletten, så att han hann få lite fart.

    Min sambo kan be om ursäkt i efterhand ibland, men oftast håller han vid att han har bäst koll och knappt vågar släppa barnet med blicken i några sekunder.

    Det här är givetvis inte det enda jag får skulden över och det här problemet sträcker sig längre än just gällande barnet, men det är den delen jag tycker gör ondast för att han får mig att känna mig så fruktansvärt dålig som bonusförälder. Till saken hör också att jag alltid har minst lika bra koll som honom och reagerar alltid snabbare när sonen är på väg att ramla eller liknande, vilket även folk runt om oss har poängterat. Men skuldbeläggandet tar på ändå...

    Tänker jag helt fel? Är det såhär det ska vara? Reagerar alla föräldrar så här, på grund av att man blir orolig, rädd och vill skydda sitt barn? Är jag överkänslig?

  • Anonym (skull­e inte stå ut)
    Visa endast
    Tis 13 aug 19:35 #1 +1

    Jag skulle inte stå ut att ha det så. Om ni ska ha någon framtid ihop måste han fundera på sitt sätt. Och du måste fundera hur länge du står ut! Och skaffa inte barn innan ni har löst det här.

    Ni är två jämlikar men han försöker fostra dig. Ingen människa gör alltid rätt och säker händer utanför ens kontroll. Men det betyder inte att någon ska få agera överhuvud över den andra och krympa den. För fortsätter det kommer du att krympa allt mer.

    Hade det bara handlat om barnet hade jag som förmildrande omständighet kunna tänka mig att han var hårt hållen av sitt ex och att han i sin tur får skulden för allt barnet kan råka ut för. Men så tolkar jag dig inte och det är inte mer rätt att hålla på så för det. Men skulle kunna vara en förklaring.

    Antingen måste din sambo tänka om eller så måste du visa att du inte tar skit eller bli uppfostrad som ett barn. Om han inte ändrar sig då är det dags att bryta.

  • Anonym (kabom­) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 13 aug 19:49 #2

    Tack för svaret och stödet.

    Nej, då hade jag också haft mer förståelse, men snarare så pratar han ibland om hur orolig han är när sonen är hos mamman för hon "har mycket sämre koll" än honom.

    Men ja, han kan alltid hitta någon anledning att skylla på mig. Ibland för att skoja, ibland på allvar, men vad det än handlar om så brukar jag vara syndabocken.

    Ibland säger han att han "reagerar jävligt milt" när han nöjer sig med att skrika typ "hur kan något sånt här ens hända, varför kan jag inte släppa blicken en sekund?" vilket jag tycker är ganska magstarkt som det är. Det ska nämnas att det alltid är i stunden, i affekt, men det gör det liksom inte mindre jobbigt...

    Just nu har vi en sämre period efter en tuff semester vilket gör det hela ännu jobbigare då vi lätt stöter oss med varandra, men det här problemet med skuldbeläggande är liksom alltid närvarande hur bra vi än kan ha det i övrigt.

  • Anonym (X)
    Visa endast
    Tis 13 aug 19:49 #3

    Hur gammalt är barnet och hur länge har du varit i barnets liv?

    Om pappan fortfarande vänjer sig vid papparollen finns det hopp om ändring, men är barnet typ 4 så tror jag det redan är för sent.

  • Anonym (kabom­) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 13 aug 19:54 #4

    4 år...

    Så det är alltså inte normalt att skuldbelägga såhär, även om det oftast bara är i affekt? Ni som har barn och lever ihop med någon, i en bonusfamilj eller kärnfamilj, ni skuldbelägger inte er partner/blir inte skuldbelagda när barnet/barnet gör illa sig?

  • Anonym (Wtf)
    Visa endast
    Tis 13 aug 20:00 #5 +1
    Anonym (kabom) skrev 2019-08-13 19:54:54 följande:

    4 år...

    Så det är alltså inte normalt att skuldbelägga såhär, även om det oftast bara är i affekt? Ni som har barn och lever ihop med någon, i en bonusfamilj eller kärnfamilj, ni skuldbelägger inte er partner/blir inte skuldbelagda när barnet/barnet gör illa sig?


    Nej herregud det är inte normalt någonstans!

    Du tar ju ansvar för din bonus som om du vore hans mamma, det borde din kille vara jävligt glad och tacksam för istället för att ge dig skulden när ungen gör sig illa!

    Tycker du kan säga till honom att om han nu är så missnöjd med hur dålig koll du har på bonusbarnet kan han i så fall ta allt ansvar själv om han nu är så jäkla perfekt och aldrig ens blinkar.

    Jag hade personligen aldrig stått ut med en man som beter sig sådär ruttet.
  • Tis 13 aug 20:00 #6
    Anonym (kabom) skrev 2019-08-13 19:54:54 följande:

    4 år...

    Så det är alltså inte normalt att skuldbelägga såhär, även om det oftast bara är i affekt? Ni som har barn och lever ihop med någon, i en bonusfamilj eller kärnfamilj, ni skuldbelägger inte er partner/blir inte skuldbelagda när barnet/barnet gör illa sig?


    Jag trodde det handlade om en ett åring eller något sånt, en fyraåring ska man inte behöva ha koll på hela tiden?! Men nej, vi skuldbelägger inte varandra. Någon gång har vi nog gjort det lite då något allvarligt varit nära att hända och vi brustit i uppsikt. Dock menar jag då någon enstaka gång var under fyra års tid.
  • Anonym (Flowe­r)
    Visa endast
    Tis 13 aug 20:09 #7 +2

    Alltså, barn ramlar och slår sig hela tiden. Det är så de lär sig hur man inte ramlar å slår sig. Jag tycker din sambo har ett extremt kontrollbehov. Han behöver dra ut kvastskaftet från röven och slappna av lite. 


    Jag hade inte orkat leva med en sån människa.

  • Tis 13 aug 20:16 #8

    Nej det är inte normalt. Både jag och pappan förutsätter att de andre gör sitt bästa. Vår treåring slår sig hela tiden. Vi försöker att inte göra mycket väsen av det för att visa barnet att det inte är farligt.

  • Anonym (kabom­) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 13 aug 20:19 #9

    För dig som frågade om hur länge vi varit tillsammans, vi har varit ihop i 2 år men tagit det väldigt långsamt då vi tänkt på barnet, vi har dock träffats i stort sett varje dag senaste året men nyligen flyttat ihop. Alltså han tar ju merparten av ansvaret kring sonen, hämtning/lämning/vardagsmorgnar/läggningar, men trösta/umgås/leka/mysa/bada/ta konflikter osv gör vi lika mycket. Mycket för att barnet ska få introduceras långsamt in i det här, sånt kommer såklart mer och mer efterhand. Dock känns han väldigt trygg med mig. Vi har barnet på halvtid.

    Tack för era svar, ibland är det behövligt med en reality check när man börjar tro på att man är överkänslig.

    Han är otroligt fina sidor också, men ja, just den här är kämpig..

  • Anonym (MC)
    Visa endast
    Tis 13 aug 20:40 #10
    Anonym (kabom) skrev 2019-08-13 20:19:47 följande:

    För dig som frågade om hur länge vi varit tillsammans, vi har varit ihop i 2 år men tagit det väldigt långsamt då vi tänkt på barnet, vi har dock träffats i stort sett varje dag senaste året men nyligen flyttat ihop. Alltså han tar ju merparten av ansvaret kring sonen, hämtning/lämning/vardagsmorgnar/läggningar, men trösta/umgås/leka/mysa/bada/ta konflikter osv gör vi lika mycket. Mycket för att barnet ska få introduceras långsamt in i det här, sånt kommer såklart mer och mer efterhand. Dock känns han väldigt trygg med mig. Vi har barnet på halvtid.

    Tack för era svar, ibland är det behövligt med en reality check när man börjar tro på att man är överkänslig.

    Han är otroligt fina sidor också, men ja, just den här är kämpig..


    Inga fina sidor i världen uppväger det han håller på med.

    Jag hade nog sat till honom att antingen går vi och pratar med någon om detta för det kan inte fortsätta, han behöver höra attd et inte är ok eller normalt att hålla på och du behöver höra det för han har ju fått dig att tvivla på diug själv om det är ok eller inte för nej det är inte ok eller normalt.
    Sen om han inte ändrar på sig tycker jag du ska lämna för det kommer förstöra dig, det är manipulerande och helt sjukt att bete siug så, herregud han förstör ju dig

    Om din sambo inte skärper sig nu kommer det bli sämre, mycket sämre
    Just nu är din sambo en dålig sambo och faktiskt dålig pappa för vilka värderingar för han över till sin son, din smabo ska vara en mogen och trygg pappa och partner, han låter inte som  något av det.

    Så gå ochprata med någon, köp inte att din sambo själ vil ländra sig, är hangenuin så kommer han följa med till någon som kan lösa hans problem för det är hans problem , det är han som gör fel, men det går ut över dig.
    Förlåt men så sjukt omoget och fult att bete sig så som han gör mot dug
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll