Han skuldbelägger alltid

Ja, men han skyller på att han blir rädd och att vilken normal förälder som helst reagerar så. Jag har ju ingenting att säga till om där, för jag har ju inga egna barn. Jag förstår ju rädslan, jag blir också rädd men försöker alltid vara lugn och se situationen så klarsynt som möjligt för att göra det bästa av situationen. Han får ju panik och en del av det skulle kunna förklaras i att han är väldigt beskyddande, och att det egentligen inte är något illa menat mot mig. Men skönt att höra att ni inte tycker att skuldbeläggandet inte är normalt. Jag som annars är trygg i alla möjliga situationer hamnar i en väldigt jobbig sits och blir mer osäker. Hade varit fint att få stöd av honom i rollen som bonusförälder även när det gäller stressade situationer.

Det ska nämnas också att ibland så säger han ingenting utan ger bara en väldigt arg blick som jag iofs tycker är lika jobbig, men det är alltid någon typ av reaktion mot mig när det händer något eller är påväg att hända något. Känner mig liksom som en inkräktande bov.

Ja, vi kanske ska gå och prata med någon igen. Vi har gjort det tidigare men inte rört det här ämnet.

Jag vet att jag är en känslig person som är ganska ovan med konflikter, men det gör det ju bara svårare att veta var gränsen går. Hur som helst, en känsla av att jag liksom är utanför infinner sig trots att han är tydlig med att han vill att vi ska vara en familj på alla sätt. Men det är väl en sak vad man säger när man är lugn, och en annan i affekt.

(Jag säger ifrån varje gång så jag har inte vikt mig även om jag alltid tänker att jag är väl känligast i världen då, men han ger mig aldrig en ärlig ursäkt kring det här ämnet så det blir liksom inte bättre). Han menar på att han sagt till mig från start att man får ha skinn på näsan med honom och säga ifrån, men när det rör barnet så tänker man ju som icke-förälder att han vet bäst.

Nej ingen normal förälder reagerar så.

Om han är så osäker i sin faörldraroll så måste han ju söka hjälp för att bli starkare i den, det han gör mot dig är inte bara fel det är sjukt också, så se till att han söker hjälp nu, för sin skull, för sitt barns skull och framförallt för din skull.

För igen Nej Nej Nej det är inte normalt eller friskt att bete sig så.

Beställ tid att prata med någon, ta inte ett nej som svar och säg att antingen gör ni det eller så är det slut för du kan inte låta det här fortgå.

Att ha "skinn på näsan" innebär ju bland annat att inte låta någon behandla en dåligt. Han behandlar dig dåligt i detta avseende. Du ska inte behöva ha det det så. Håller med den som ovan skrev att ni behöver ta tag i detta och att det inte finns utrymme för några ursäkter från hans sida. Att vara orolig eller överbeskyddande kan aldrig vara en ursäkt att behandla någon annan illa.

Nej, du är inte överkänslig. Han verkar ha ett osunt kontrollbeteende.

Fast jag har svårt att se att barnet mår dåligt av det, det är nog mer av att det skapas dålig stämning mellan oss isåfall. Han är en fantastisk pappa på alla sätt, det är mest jag som mår dåligt av det här överbeskyddandet. Vet att han har haft mycket skuldkänslor mot sonen när han lämnade hans mamma, kan ju vara det som spelar in. Tror inte på nåt sätt att han har några allvarliga problem, mer än att han inte kan hantera rädslan.

Jag hade inte velat ta i ungen med lång tång på stång om jag skulle behöva känna mig osäker på om det jag gör blir accepterat av honom eller inte. Förlåt uttrycket men om han är så mån om att du ska hjälpa till och finnas för hans barn så ska du inte behöva bli förvirrad över att du gör fel på kuppen. Han kanske borde ta hand om sitt barn helt själv ett tag. Att du bara finns för barnet när hen själv söker upp dig men atr du hänvisar avklädningar, badningar och annat till pappa att sköta själv.

Jag hade ärligt talat aldrig orkat med att vara ihop med någon med hans beteende. Jag tycker han uppför sig otroligt elakt och respektlöst mot dig. Du ska å ena sidan engagera dig och ni ska vara en familj och å andra sidan skäller han ut dig för att sonen gör illa sig. 

Nej, det är inte okej alls. 

Ja, fast att du mår illa av det är inte okej. Du ska inte gå med det här i tron att det inte spelar nån roll för nån annan, "bara" dig. Du ska också ha ditt värde och din plats i det här. Om du känner dig utanför kan det vara bättre att ta ett steg bakåt, stanna upp och begrunda, lämna över till honom. Inte försöka mer och bli bättre. Det är nog dags att din kille försöker lite mer och lite bättre nu så att du inte mår så dåligt av det här. Sånt här kan skapa en klyfta till hans barn i längden så var mån om dig själv och hur du mår.

Men ts hans beteende visar just på att han har allvarliga problem för det han håller på med är inte normalt - han behöver söka hjälp på riktigt

Ts lämna och om du ändå vill stanna ta inget ansvar för sonen, var aldrig själv, gör inte ett dugg utan låt pappan göra allt och ta allt ansvar, om han undrar varför säg att det är en konsekvens av hans sjukliga beteende, men nej förresten lämna det kommer bara bli värre

Jag och min man har två barn; en 1-åring och en 3-åring. Vi reagerar absolut inte så som din sambo gör! Barn slår sig. Man kan ha hur mycket koll som helst men barnet kan ändå trilla, slå huvudet mot något etc. Vi förstår båda att det är vanligt och normalt. Så är det även bland våra vänner och släktingar som har barn.

Du skriver att sonen inte far illa av att din sambo går på dig och skäller och ryar. Men det tror jag absolut att han gör! Han hör att pappa blir upprörd och riktigt arg varje gång han slår sig samt att du då får skiten. Antagligen kommer det leda till en ångest över att inte göra illa sig för då blir pappa vansinnig. Han lär sig även att det är ok att skälla på sin partner/den som råkar stå bredvid när något utöver det vanliga händer.

Det din kille gör är inte ok! Han måste sluta med det omedelbart. Det är riktigt otäckt att han:

A: blir så upprörd över en så vanlig och normal företeelse

B: Väljer att inte bara bli arg, han väljer även att vända sig mot dig och låta dig vara hans egna soptunna som han kan skälla ut och riktigt trycka ner.

Jag brukar inte säga det här lättvindigt, men du ska nog lämna TS. Jag anser att han utövar psykisk misshandel mot dig. Det kommer inte att bli bättre. Bered dig på att han kommer vara än värre om ni får ett eget barn. Troligen kommer han då trycka ner dig totalt som mamma.

Håller med

Alltså han försöker oftast så att barnet inte hör. Han är ju väldigt mån om att han inte ska ta någon skada av något, som ni har förstått. Så det är ju inga vrålskrik, mer en hög och aggressiv ton och ibland en väldigt tydlig och spärrande blick med en tillhörande suck. Sen känner jag mig nog extra utsatt för att det är hans barn och jag har ingenting annat än (iofs väldigt nära) syskonbarn att relatera till.

Att lämna känns otroligt drastiskt för någonting som inte är ständigt pågående, endast om barnet gör illa sig och jag är närmst eller har gjort något som han tycker är slarvigt eller ouppmärksamt. Det är ju liksom inte varje dag sonen gör illa sig och vi har ju honom halvtid, och väldigt mycket mellan oss är bra även om det som i alla relationer går upp och ner.

Min utgångspunkt är alltid att allt går att lösa i en relation, förutom när det gäller misshandel. Ingen människa är perfekt och alla relationer är olika. Han kanske inte ens förstår hur fel det är att bete sig så, för att han har varit med betydligt mer konfliktsökande människor som kan vara lika hårda tillbaka och inte mår dåligt av sånt. Jag vet inte, jag ville mest ha svar på vad som var normalt för föräldrar i stressade situationer med barn. Men det har varit bra med input även om det blev mycket allvarligare än jag tänkt. Jag ska såklart ta upp det här med honom i lugn och ro.

Synd bara att han inte är lika mån om dig, han låter inte klok ärligt talat.

Sonen både hör och förstår att det är pga honom ändå. Barn är inte dumma.

Jag står fast vid att han måste lägga av med detta aggressiva sätt nu. Man märker tydligt i det du skriver att det har påverkat dig mycket, vilket är helt förståeligt.

Så återigen; Nej det är inte vanligt eller normalt att reagera på det sätt han gör. Det är inte bara du som reagerar, de allra flesta skulle ta illa vid sig av hans sätt.

Du skriver i starten att han håller på så även vid andra tillfällen men att det är när det handlar om barnet som du blir mest sårad.

Angående misshandel så är även psykisk misshandel en form av misshandel. Visst vi är olika och man får acceptera varandras olikheter. Men man ska ändå behandla varandra med respekt om man ska ha ett sunt förhållande. Och det är otroligt viktigt om man har ett barn omkring sig. För som någon säger så fångar barn upp stämningar förr eller senare.

Och som du förstår är det nog få föräldrar som håller på som han gör! Barn gör sig illa hela tiden. Min son är tolv och går fortfarande med blåmärken på benen. Ska han bli lika arg på förskolepersonalen när sonen har ramlat där? Eller skolan? Eller kompisar framöver?

Så stanna inte om han fortsätter så här. Men det är bra att du vill ha en dialog och sen är det upp till honom om han kan förändras - eller ens vill förändras. Om han inte förstår problemet så har ni stora problem i framtiden!

Skuldbeläggande och silent treatment är två symptom på narcissism. Att han är trevlig däremellan är enbart för att knyta dig hårdare till sig. Förmodligen snackar han en hel del skit om kollegor, vänner och familj. Och sonenes mamma är antagligen psykiskt sjuk på något sätt.

Det han håller på med är psykisk misshandlel. Den enda han egentligen bryr sig om är sig själv och hur han framstår utåt. Du kan lämna honom nu när du är någorlunda intakt eller om några år när du är helt nedbruten och inte har något som helst självförtroende kvar.

Håller med

Det låter hemskt osunt det han håller på med, varningsklockorna ringer. Jag är själv bonusmamma och vet vilka känsliga situationer som kan uppstå. Din kille beter sig respektlöst mot dig och han underminerar dig inför sin son, även om han försöker kontrollera dig och skuldbelägga dig diskret. Han borde vara tacksam över allt du gör för sonen! Den gyllene regel som gäller som bonusförälder är: du lär dem hur de ska bete sig mot dig. Sätter du ner foten och säger ifrån på skarpen nästa gång din kille underminerar dig så lär du honom att han inte ska sätta sig på dig som bonusmamma, att du gör ditt bästa och att du hjälper till är bra nog. Du lär även bonussonen att du är en sådan man inte sätter sig på, varken som barn eller som vuxen. Jag har fått lära min egen kille en hel del, och jag har fått kräva min respekt som bonusmamma. Det är inte lätt för det finns inga regler att följa, men lita på din egen magkänsla och självkänsla och låt inte honom trycka ner dig. För det är det han gör! Vem skulle inte missa att klä av barnet i vardagsrummet istället för på toaletten? Jeezus. Är hans son gjord av porslin?
Vore jag du så skulle jag backa flera steg från att sköta om sonen och förklara för killen att det är p.g.a. hans skuldbeläggande beteende. Och söka hjälp i par-terapi, för det låter som om din kille förminskar dig och får dig att må dåligt.