Alla backar undan

Låter verkligen som du har det väldigt tufft.

Har du något stöd? Medicinering, familj, terapi?

Har du kunnat prata djupare med någon av dem som tagit avstånd?

Hur hopplöst d än känns nu, ge inte upp. De finns hopp o lösningar även när det känns som att d ej gör det.

Jag förstår att det känns tungt. Så här tänker jag om det du skriver.

Berätta för någon närstående eller någon i vården om dina tankar om att inte orka leva längre. Det kan kännas så i perioder, men det kan bli bättre. Man behöver hjälp med det.

I din ålder hände det mycket socialt även i mitt liv. Gymnasiet var slut eller man hade något år kvar. Det var meningen att vi skulle vara vuxna. Många flyttade hemifrån, somliga väldigt långt bort. Folks förhållanden blev än mer på allvar än tidigare. En del jobbade och fick helt nya ekonomiska möjligheter.

Det rördes om både inuti oss och omkring oss. Att byta umgänge i den vevan är inget ovanligt.

Ett tips jag ofta ger unga människor som är vilse i livet är att gå på folkhögskola med internat ett år. Det ger möjlighet att fördjupa sig i ett intresse, och hitta nya. Man ser nya platser, möter nya människor och får nya perspektiv. Dessutom är det ett flytta-hemifrån-light, om man fortfarande bor hos föräldrarna (vilket väl är vanligast numera?).

Men det viktigaste är mitt första råd: du MÅSTE berätta om dina tankar kring livet för någon. Visa din trådstart och färgmarkera slutet om det tar emot att prata. Jag känner flera som valt att fortsätta leva trots att det känts som att det inte är värt det. Idag är de så tacksamma för den hjälp de fick att ta sig vidare i livet. Och jag är så tacksam att de valde att kämpa vidare. Annars hade jag aldrig fått lära känna dem. Någonstans finns din nya vän och väntar på att få lära känna dig.

Hej!

Du har add säger du, har du fått den ställd av psykolog?

Din hjärna är din bästa vän men som du upplever nu är den din fiende, du behöver tänka rätt för annars blir hela livet fel.

Jag har inga vänner, för jag orkar inte med socialt påtvingat umgänge där man pratar ytligt och bara fördriver tiden.

Jag har aldrig träffat någon med add diagnos och jag undrar om du träffat någon med add?

Jag har alltid fått höra att jag är störd, vad konstigt du tänker och mycket mycket mer.

Deprimerad säger du, välkommen till klubben, jag tänker inte säga vad du ska göra för det vet bara du, men varför ledsen egentligen, livet är en pina men det är för att man ska känna ordentligt när det är bra.

Nere idag och uppe imorgon eller var det nere imorgon och uppe idag :)

Kan du sätta känslor på olika saker och hitta tillbaka till samma känsla?

Föredrar du att ha kille eller tjej vänner?

Berätta vilka dina styrkor är med att ha add?

En svaghet är att man tänker för mycket och på fel saker vilket resulterar i att man blir deprimerad eller nere.

Tänk på vad du har, inte vad du inte har.

Jag börjar där så länge.