Alla backar undan
Jag förstår att det känns tungt. Så här tänker jag om det du skriver.
Berätta för någon närstående eller någon i vården om dina tankar om att inte orka leva längre. Det kan kännas så i perioder, men det kan bli bättre. Man behöver hjälp med det.
I din ålder hände det mycket socialt även i mitt liv. Gymnasiet var slut eller man hade något år kvar. Det var meningen att vi skulle vara vuxna. Många flyttade hemifrån, somliga väldigt långt bort. Folks förhållanden blev än mer på allvar än tidigare. En del jobbade och fick helt nya ekonomiska möjligheter.
Det rördes om både inuti oss och omkring oss. Att byta umgänge i den vevan är inget ovanligt.
Ett tips jag ofta ger unga människor som är vilse i livet är att gå på folkhögskola med internat ett år. Det ger möjlighet att fördjupa sig i ett intresse, och hitta nya. Man ser nya platser, möter nya människor och får nya perspektiv. Dessutom är det ett flytta-hemifrån-light, om man fortfarande bor hos föräldrarna (vilket väl är vanligast numera?).
Men det viktigaste är mitt första råd: du MÅSTE berätta om dina tankar kring livet för någon. Visa din trådstart och färgmarkera slutet om det tar emot att prata. Jag känner flera som valt att fortsätta leva trots att det känts som att det inte är värt det. Idag är de så tacksamma för den hjälp de fick att ta sig vidare i livet. Och jag är så tacksam att de valde att kämpa vidare. Annars hade jag aldrig fått lära känna dem. Någonstans finns din nya vän och väntar på att få lära känna dig.