R84 skrev 2019-10-26 23:52:37 följande:
Jag känner igen det där med att vara sin största fiende..... jag har också lätt för att hamna där. Min man har svårt att förstå det men jag har alltid känt att det är lättare att klandra mig själv än någon annan. Då tycker han att jag är för hård mot mig själv, vilket han har rätt i....
Jadu..... egentligen kanske ni bara ska köra då? Tänker om det är nu eller i januari så har det ju gått några mer månader och då kanske det har blivit sämre?
Ja jag har lärt mig mycket genom de här åren. Lärt mig hantera saker på ett helt annat sätt så det är skönt att se att det har gett något. Jag tror att det är viktigt att hitta varandra i allt. Lyssna på varandra, ge varandra utrymme, bli arga på situationen, ta pauser från allt (vi åkte på spa bland annat), kramas, acceptera att vi hanterar saker olika osv. Att inte vända sig från varandra i sorgen.
Alltså...... jag har alltid tänkt att jag ska ha två barn. Det har liksom alltid varit det självklara. Men under de här åren som har gått har jag accepterat att jag kanske bara får ett barn. Till och med det har stundtals känts avlägset. Just nu känner jag sån tacksamhet och respekt över att jag faktiskt kanske kanske kanske kan få ett barn. Om jag skulle försöka tänka steget längre (vilket är svårt för jag knappt vågar lita på att det här ska gå vägen) så känner jag nog såhär..... jag kommer att vilja försöka på egen hand ganska kort efter förlossning. Eller ja.... jag vill låta kroppen läka ordentligt och så först, men du förstår kanske vad jag menar? Om det inte funkar vet jag helt ärligt inte om vi orkar oss in i en runda till med allt vad behandlingar innebär. Jag vet inte om vi kommer att tycka att det är värt det. Då vill jag nog hellre lägga min energi och kärlek på det barnet vi har. Men det är så svårt att säga helt säkert! Jag kanske sitter här om ett år och tänker helt annorlunda!
Hur har det känts med en dag distans till allt?
Det är fantastiskt med personer som din man som inte är så självkritiska! Man ska inte vara det!
Det är ju det jag är rädd för. Jag hade ett grav.test kvar hemma som jag tog idag. Tog det för att jag inte kan lite på mig själv om vi kommer till en ev "ruvning", eller vad det kallas. Det sjuka är att det visar två streck, men båda strecken ser lite felplacerade ut. Inte mitt i fönstret där de brukar vara (stavtest). Teststrecket ser dessutom lite skadat ut så jag tror inte det är nått. Det hade ju varit som en sån riktig Hollywoodfilm om det visar sig att jag är gravid, haha! Sambon är också skeptisk till strecken. Men vi tänkte ändå se det som ett tecken och satsa på ivf nu om mensen kommer.
Låter som kloka ord! Särskilt det att man ska ha förståelse för varandras sätt att hantera sorgen/frustrationen. Vi hanterar det olika. Jag vill höra sambon prata om det, sambon är dock gärna tyst. Men man måste ju ta tillvara på varandra såklart!
Jag förstår dig precis och hade nog känt likadant. Det viktiga är ju det barnet som finns, inte det som inte finns. Ni kan ju "försöka utan att försöka". Ingen press, inget skydd. Som den här gången, det gick ju nu fast ni inte riktigt hade det i tanken. :) Förstår också att ni i så fall kör igång så fort kroppen fått läka. Det är så mycket negativ energi när allt är så svårt, så ska man orka kämpa mitt under småbarnsåren... Det är ett beslut för framtiden, det växer säkert fram. Var bara nyfiken på hur du tänkte :)
Jag tänker lite nu att jag faktiskt har allt att vinna på att köra igång direkt. Det kan ju fortfarande komma fler chanser med nya förutsättningar om denna gången inte blir av. Lika bra att köra?! :) Men jag har vänt och vridit på det här många ggr senaste dygnen.
Hur mår du? Berättat de goda nyheterna för fler nu?
