Skönt att skiljas

Gud va underbart när det känns rätt! Grattis till det och lycka till att finna kärleken. Är lite avis på dig då jag lever i en till och från destruktiv relation. Önskar många gånger jag hade styrkan att gå..

Gud va underbart när det känns rätt! Grattis till det och lycka till att finna kärleken. Är lite avis på dig då jag lever i en till och från destruktiv relation. Önskar många gånger jag hade styrkan att gå..

Hoppsan :D blev två inlägg

Nu är det ju inte alltid att båda VILL skiljas och då blir det ju genast jobbigare. Om någon hittat en ny, varit otrogen är det mycket lätt för ena partern att sätta käppar i hjulen. Det kan även vara svårt om den ena har mycket högre lön medans den andra kanske är hemma med barnen, då kan det bli jobbigt.

Glad för din skull att du fått det bra.

mm, måste erkänna att det är rätt skönt att väl ta klivet. Har som du kort skriver haft upp och nedgångar i förhållandet under lång tid, flera år men samtidigt under den tiden haft många bra stunder. Vill inte uppmuntra er som ännu inte bestämt er, det ör just den "lilla" detaljen som dör min del var problemet. Väl gjort = skönaste känslan. Får man vara nyfiken och fråga varför du stannar i ett destruktivt förhållande?

Hej Bagarn! Jag är fullt medveten om alla olikheter och att alla skilsmässor har sina egna storys och varianter. Syftet med mitt inlägg är inte att starta en vid debatt om allt ifrån otrohet till olyckligheter av dess olika slag. Jag tror dock att det finns en del som mig själv som står inför situationen där man eg redan bestämt sig för att skiljas men ändå inte vågar. Vi drog ut på tiden, drog ut på tiden och drog ut på tiden men visste eg att det inte kommer att hålla... Jag vill bara ge lite mod och kraft att våga ta klivet. Från början var det inte båda som ville skiljas men det mognade och växte fram till ett OK från båda till sist. VI har också för övrigt varit noga med att vara reko mot vår dotter, bl.a. genom att inte diskutera i hennes närhet m.m.. Jag vet att just denna del kan vara mycket svår, men det underlättar väldigt mycket när man väl delar på sig om barnen känner sig trygga med föräldrarnas val.

Tja Grabben76! Var inte min mening att låta nedlåtande om det var så det uppfattades. Bra att det gick smidigt och det gör det väl ganska ofta- det är ju oftast bara de dåliga separationerna som lyfts fram och hörs. Därför är det ett bra inlägg av dig.

[quote=79865972][quote-nick]Grabben76 skrev 2019-08-29 23:54:03 följande:[/quote-nick]mm, måste erkänna att det är rätt skönt att väl ta klivet. Har som du kort skriver haft upp och nedgångar i förhållandet under lång tid, flera år men samtidigt under den tiden haft många bra stunder. Vill inte uppmuntra er som ännu inte bestämt er, det ör just den "lilla" detaljen som dör min del var problemet. Väl gjort = skönaste känslan. Får man vara nyfiken och fråga varför du stannar i ett destruktivt förhållande?

[/qoute]

Ja du.. om jag det visste.. Har hittat anledningar gång på gång att stanna trots att jag är rasande, ledsen och urtrött på honom väldigt ofta. Sen kommer några bra dagar där han är glad och positiv. Han har ofta ett nedtryckande sätt och jag blir inte klok på honom. Tom barnen skulle förstå om jag går ifrån honom. Han är inte elak medvetet men har ett sjukt konstigt sätt emellanåt.

Sen är han ibland positiv och då är han bra. Vi har det bra på många sätt, fina barn och ja jag stannar nog mest för deras skull även om de nog hade velat ha en gladare mamma. Men saknar att känna den kärleken jag borde :/.

Jag tänker ofta. Detta är droppen. Sen förlåter jag om och om igen. Han kan inte säga förlåt och erkänna att han har fel. Aldrig typ. Alltid jag som ska krypa till korset efter gräl. Börjar tröttna. Men fan vad svårt att ta sig iväg. Tror det är skuldkänslor också att splittra familjen. Vet han egentligen älskar mig. Trots allt. Han visar det så fel bara.

Tack Bagar! Precis som du verkar mena är det lite av syftet med inlägget att det faktiskt går att dela på sig med relativt positiv utgång, sannolikt svårt att vara helt opåverkad så klart och allt får ta sin tid m.m. Många inlägg beskriver svårigheterna vilket medför än mer tvivel och rädsla till den som står inför faktum. Det måste som sagt inte vara så himla nattsvart. Till dig Anonym; tack för ditt svar! Tror väldigt många känner igen sig i precis det du skriver och har själv varit i liknande situation under många år, upp och nedgångar där hoppet och viljan att hålla ihop p.g.a. många faktorer aldrig vill ta slut. Jag vet inte vad som är rätt o fel och var själv för feg för att inte våga under lång tid. Kan ju inte veta hur du känner men kanske är du i en fas där du helt enkelt får låta tiden utvisa. Jobbar ni inte aktivt och konstruktivt för att förbättra skulle jag dock våga gissa att det till sist blir ohållbart. Tvi, det är verkligen inte lätt det där att just komma fram till hur man ska göra

Så kände jag också!

Otroligt skönt att börja om! Lättnad, glädje och frihet.

Det var snart 10 år sedan, men minns fortfarande känslan!

Detta var det bästa vi kunde gjort. Min exman är idag omgift och har två små barn. Han och hans fru passar mycket bättre ihop än vad jag och han gjorde.

Jag har också träffat en ny. Njöt av att vara själv med mina barn ett par år först... Plötsligt dök han upp.

Håller fullt med ts. Nästa vecka blir det 3 år sedan vi delade på oss efter 18år o ett barn, hon var då 12. Hon bor vv o allt flyter på. Vi mår bra. Dottern sa i vintras det är det bästa vi gjort. Alltför många stannar i lögner, som alla mår dåligt i, o det värsta är tycker jag att barnen inte lär sig hur sunda relationer ser ut. Må så gott ts.

Gör samma resa som du TS och kan bara instämma.. 10 år lång fin relation, men vi gled i sär och kärleken försvann för många år sedan. I våras tog jag upp ämnet, och efter semestern separerade vi. Känner 99 procent lycka och befrielse sedan vi tog steget, även om det alltid kommer vara en liten sorg att för barnens skull. Men jag är HELT övertygad om att de kommer få det bra. Mitt ex är en fantastisk pappa. Nu njuter jag av barnen fullt ut när jag har dem, och när jag är själv så umgås jag med vänner, reser eller jobbar med mitt bolag. Att få leva utan dåligt samvete, besvikelse och sexuell frustration är en lättnad. Helt plötsligt är min energi tillbaka igen!

Barnen då? En skilsmässa sätter alltid spår hos barn. Även om den är ?lycklig?

Har samma tanke. Är så trött på min msn efter 14 år. Men han är samtidigt viktig som avlastning i min vardag med allt vad gäller vår dotter som verkar dyrka honom mer än mig.

Kan står ut i fem år till men har aldrig sex.

Som TS har jag och min man en dotter snart i högstadiet.

Har fått för mig att det är mer lätt för ett mer vuxet barn att hantera situationen när tonåren är över och når är vår dotter ändå ska ut i världen och söka vad hon vill utan oss.

De flesta barn efter gymnasiet vill flytta hemifrån och då kan även jag och min man flytta ifrån varandra. Bättre tajming då. Får hålla ut. Att bo själv är tufft med särskilt med boende mitt i Stockholm.

Instämmer även jag.

Skilsmässan var det bästa som kunde hönda.

Vi var unga när vi träffades. Han var min första seriösa relation. Jag trodde bara man hade en chans i livet så jag vågade inte skiljas. Först när jag lärde känna den mannen jag är sambo med idag, så förstod jag att gräset faktiskt var grönare. Det var inte fel på mig. Det var fel på oss!

När han accepterade min önskan om att skiljas så startade han ett krig som varade i ett år ungefär.

Hur accepterade dina barn skilsmässan och i vilken ålder var de?

Hon tyckte det var ett utmärkt förslag. Trots att hon hela barndomen (till 12 kanske) vädjat att hon inte ville bli skilsmässobarn. Men när jag tog mod till mig och berättade för henne så drog hon ner mungiporna och låtsades se sur ut men gav mig en tröstande kram. Hon förstod att vi kämpat färdigt nu.

Idag är hon 18år. Då var hon 15.

Vad skönt att läsa att det faktiskt finns några som ändå ser det på den positiva sidan och så himla härligt att läsa om att det också går bra för er även efter en tid. Det gör mig bara än mer övertygad om att mitt liv nu bara kommer bli bättre, jag njuter ff varenda dag som jag öppnar dörren till mitt nya boende   Jag är bara inne på min första ensamma vecka utan dottern men vill säga att även det känns rätt så skönt. Det är helt enkelt ganska härligt att kunna vara vuxen helt plötsligt och prioritera sig själv lite. Just nu i början är det dock en hel del som måste ordnas med nytt boende men det får ju en samtidigt att få tankarna framåt istället för att fastna i någon typ av bitterhet.
Gällande vår dotter så var det för min del den absolut största fasan, det var ju helt klart det som gjorde att man stannade kvar. Befarade att hon skulle få allt ifrån panik, till depressioner och andra problem samtidigt som jag inbillade mig att min egna saknad skulle bli ohållbar. Det är så klart lite jobbigt men jag vill mena att man i stora drag själv kan påverka hur man tänker och tacklar det mesta rent mentalt. I mitt fall så har varken jag eller min fd, efter förvisso väldigt kort tid, märkt eller sett att vår dotter påverkats så mycket. Hon är lika glad och positiv som vanligt och har (igen efter kort tid) verkligen varit lojal mot båda och redan accepterat delat boende. Hon är helt klart mer mammig än pappig men det släpper väldigt fort när hon följer med mig. Jag är trots detta lite orolig över hur hon känner innerst inne och vet ju inte helt 100 hur hon verkligen mår, barn kan ju vara bra på att spela teater och vill verka glada för att mamma och pappa ska bli glada etc. Så klart en del att anpassa sig efter främst för henne men tror faktiskt att det med lite mer tid kommer vara i stort sett som vanligt igen, bara det att pappa (och även mamma) fick tillbaka livet igen SÅ till er som oroar er för barnen, precis som jag själv har gjort, så tror jag att det i dem flesta fallen kan gå väldigt bra men min tro till att lyckas med detta = så god relation som möjligt med din fd, vilket i sig medför att ni tillsammans skapar bästa förutsättningar för just barnen (som ju båda ofta älskar mest av allt).