Inlägg från: Anonym (Vill ha lugn och ro) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Vill ha lugn och ro)

    räcker det för enskild vårdnad?

    För att göra en lång historia kort:


    Har barn med en man som under barnets alla levnadsår tokjobbat och prioriterat jobbet före allt annat. Detta har lett till att barnet inte har någon anknytning till pappan och har mycket svårt för att vara själv med honom. När vi fortfarande levde ihop så vårdade pappan aldrig barnet, var aldrig själv med det, pappan var mer som ett passivt soffsällskap de gånger han väl var hemma. Barnet är idag 5 år gammalt. Vi fick en orosanmälan på oss (pga att jag går hos kurator då pappan misshandlat mig psykiskt och varit elak och arg) och nu lever vi isär eftersom konflikterna blev allt värre och hans aggressivitet utbrott och passivitet påverkade relationen, det blev en stress hemma och barnet märkte av det, kände av stämningen och var alltmer oroligt. Pappan accepterar inte detta utan anser sig ha ?rätt? till barnet trots att barnet verkligen inte vill. Han har svängt mellan varannan vecka (vilket inte jag går med på förrän jag ser att relationen funkar och att pappan är mer aktiv kring barnet) till att bara ses då och då. Han jobbar fortfarande lika mycket och oregelbundet. .   


     


    Tror ni man kan få enskild vårdnad baserat på:


    Att det i Socialtjänstens utredning framgår det att ?barnet har en bristande anknytning till sin pappa? men han tackade nej till deras öppenvård-insats.


    När barnet har varit sjukt har han ibland varit fysiskt närvarande men passiv. Ingen hjälp, suttit med i sjukhusrummet men på avstånd, en gång blev han arg för att våra (vi 2) planer ställdes in eftersom barnet var sjuk så han åkte hem till sig istället för att finnas till hands.


    Han har bytt totalt 5 blöjor, gett frukost 1 gång, aldrig pottränat eller torkat rumpor. Ingen omvårdnad, snarare sällskap och umgänge.


    Jag har varit positiv och gått med på de initiativ pappan tagit för att vara med barnet men det är varje gång jag som uppmuntrat, övertalat och peppat barnet att åka med honom. Han har haft en passiv roll och bara väntat på att barnet ska följa med honom.


    De har varit själva som mest 4 timmar vid ett tillfälle, även när vi fortfarande levde ihop, var de inte själva särskilt ofta och regelbundet. 


    Han tog ett chefsjobb nu igen och 3 år framåt och kommer att jobba mycket (ca 230 timmar/månad) och kvällar och helger. Andra gången han väljer jobbet som chef med allt vad det innebär sen vi fått barn.


    De få gånger han har varit ledig under veckan har barnet varit på förskolan och hittills har han hämtat det själv 2 gånger.


    Anser inte att upptrappning i umgänget behövs utan menar på att det inte är fel att tvinga barnet att sova över hos honom. 


     


    När vi levde ihop, var han ofta på dåligt humör och tappade tålamodet och höjde då rösten mot barnet, har ibland även skrikit på det. Barnet har vid tillfällena blivit rädd. Han har skrikit till/höjt rösten mot det även nu när vi setts. Ett tillfälle var jag iväg på ett möte (maj/juni 2018) och han skulle lägga h*n. Han tappade tålamodet och slog på sängen när barnet inte tystnade eller gjorde som han sa. Detta sitter i barnet än som ofta säger att h*n inte tycker om pappa eftersom han bara skäller. Han härmar barnet när det är ledset eller ropar på mig, säger även kränkande smeknamn till barnet (apa, morsgris).  


     


    Vi har gemensam vårdnad men jag är orolig eftersom han sagt att om vi går isär tar han med sig barnet och flyttar tillbaka till hemlandet. Han kritiserar mycket som har med Sverige att göra (skolan, läkarvård, samhälle, svenskars syn på arbete vs. fritid) och han har inget som håller honom kvar här förutom barnet och han visar inget större intresse för det när vi väl ses.
Svar på tråden räcker det för enskild vårdnad?