Orkar inte med min deprimerade man
Min man har varit sjukskriven i mer än ett år för depression, troligtvis har han haft problem sedan tonåren som han självmedicinerat med alkohol i perioder. När det kom fram förra våren att han smygsupit ställde jag ett ultimatum- bli nykter och ta tag i dina problem eller så är det hejdå.
Han har en trasig barndom med våld och missbruk och har alltid haft det väldigt svårt socialt och bara hängt med sin tvillingbror. Ser man genetiskt så är det nog ingen i hans familj som är som ?man ska vara?.
I alla fall, han har nu avverkat 3-4 olika antidepressiva som har liten eller ingen effekt, trots upptrappning. Han har någon slags kurator han går till och en psykolog han trivs bra med. Men det blir inte bättre, han kan ibland ha ?toppar? där han får energi och mår hyfsat ett par dagar men det känns som att det blir mer och mer sällan. I mina ögon känns det inte som att han kämpar för att bli bättre, han slarvar med mat, sömn och motionerar gör han inte alls, går knappt utanför dörren om jag inte bokstavligt talat tvingar honom.
Vi har fyra barn ihop och jag jobbar heltid som lärare på lågstadiet. Mao är det jäkliga många som är beroende av mig och som jag ansvarar för. Givetvis märker även barnen av att pappa mår skit, särskilt femåringen är väldigt illa berörd och stressad och försöker hela tiden ?göra pappa glad?. Han har varit ledsen på förskolan och velat åka hem för att han inte vill att pappa ska vara ensam etc, och det krossar mitt hjärta att han känner så.
Jag växlar mellan att tycka så oroligt synd om min man som är en underbar, genomsnäll person till att vara så jävla arg på honom för att han gör såhär mot oss. Han har världens finaste familj, han får så jävla mycket kärlek och ändå kan han inte vara lycklig, inte uppskatta det han har.
Han säger att han vill dö, att han skulle avsluta sitt liv typ omgående om det inte var för oss, han har ingen egen drivkraft till att leva. Och jag tror honom, vilket sätter mig i en position att jag skulle aldrig kunna lämna, samtidigt som att det känns omöjligt att alltid ha det såhär.
Jag kan leva med att ta allt ansvar för barnen och stressa ihjäl mig för att vara både mamma och pappa och lite till, har slutat försöka hålla uppe nån fasad till varför vår familj helt gått under jorden socialt senaste året. Bara jag visste att det skulle bli bra. Och oron för vad han gör när han är ensam är vidrig. Nyligen började vi bråka rejält (vi brukar aldrig bråka) och jag markerade att hans beteende inte var okej, han åkte hem till sin bror och svarade inte i telefon när jag ringde. Herregud vilken ångest, jag var så rädd att jag nästan kräktes.
För jag älskar honom, och jag är skyldig mina barn att hjälpa deras pappa. Men fy fan, jag undrar om jag kommer klara länge till för mitt egna förnuft eller om jag också ligger där i fosterställning sen...