• Rudbeckius

    Barnen efter skilsmässan...

    Smärtsamt ämne. Det är min stora sorg.

    Jag har börjat acceptera att jag gjorde vad jag kunde för att hålla ihop familjen - jag var tålmodig, kärleksfull och kommunikativ. Men att det inte hjälpte eller kunde hindra det virrvarr som orsakades av mitt ex oro för vårt äldsta barn.

    Men det smärtar mig väldigt att de fått det så mycket sämre jämfört med tryggheten, glädjen och de små bekymrens tid före skilsmässan. Det gör ont i mitt hjärta varje dag och jag önskar jag kunde ge mina barn en bra uppväxt.

  • Rudbeckius
    Anonym (Växelvis) skrev 2019-09-10 08:22:31 följande:

    Mina barn bor halvtid sen ett par år nu och jag är trygg i att de har det bra hos den andra föräldern. Vi har samma grundläggande inställning till barnen vad det gäller det mesta, uppfostran, skolarbete, fritidsaktiviteter, kost, kompisar.... vi har aldrig haft några konflikter om barnen.

    Ingen av oss har någon önskan om att träffa någon ny som ska blandas in i barnens vardag, det kan förstås ändras men vi har som det är nu båda fullt fokus på barnen när det är barnvecka.

    Vi har en bra dialog och kan turas om med alla deras sport/fritidsaktiviteter så att vardag och helg fungerar.

    Barnen har bra egna rum hos oss båda - de behöver ett eget space.

    Att slitas upp från kärnfamiljen och tvingas byta hem varannan är givetvis skitjobbigt men när alternativet är att leva med föräldrar som ständigt bråkar så kan det trots allt vara bättre. Allt är inte svart eller vitt och kärnfamiljen är inte alltid bäst till varje pris.


    Jag instämmer med dig men TS situation är helt annorlunda när en i familjen har en neuropsykiatrisk diagnos. Det är ett annat universum, tro mig. Jag har levt i båda.

    www.mayoclinic.org/diseases-conditions/adhd/symptoms-causes/syc-20350889
  • Rudbeckius
    Anonym (Växelvis) skrev 2019-09-10 08:22:31 följande:

    Mina barn bor halvtid sen ett par år nu och jag är trygg i att de har det bra hos den andra föräldern. Vi har samma grundläggande inställning till barnen vad det gäller det mesta, uppfostran, skolarbete, fritidsaktiviteter, kost, kompisar.... vi har aldrig haft några konflikter om barnen.

    Ingen av oss har någon önskan om att träffa någon ny som ska blandas in i barnens vardag, det kan förstås ändras men vi har som det är nu båda fullt fokus på barnen när det är barnvecka.

    Vi har en bra dialog och kan turas om med alla deras sport/fritidsaktiviteter så att vardag och helg fungerar.

    Barnen har bra egna rum hos oss båda - de behöver ett eget space.

    Att slitas upp från kärnfamiljen och tvingas byta hem varannan är givetvis skitjobbigt men när alternativet är att leva med föräldrar som ständigt bråkar så kan det trots allt vara bättre. Allt är inte svart eller vitt och kärnfamiljen är inte alltid bäst till varje pris.


    Ursäkta, jag kommenterade i fel tråd. Lite snarlika. Vänligen bortse från mitt inlägg.
  • Rudbeckius
    Pope Joan II skrev 2019-09-10 08:41:09 följande:

    Det där tycks vara ett konstruerat problem hos människor som tror att kärnfamilj är något oerhört viktigt. 


    Jag skulle vilja hålla med dig. Gör det delvis och baserar det på antropologin som pekar på flockens betydelse för oss människor - flera barn och flera ansvarstagande vuxna i vårs liv. Flera generationer och nära vänner med. Då mår vi bra, känner betydelse, mening och kärlek. Vi får stark och glädjefylld identitet i grunden.

    fallersig.wordpress.com/category/z08-individen-och-flocken/
  • Rudbeckius
    BurningDiamond skrev 2019-09-10 11:09:54 följande:
    Det här säger ju bara att barn mår bra av ett socialt nätverk. Inte att det sociala nätverket är avhängigt på en kärnfamilj.
    Sant, det är ju så antroplogin menar, men det är så inte lätt i dagens samhälle att återskapa ett tätt socialt nätverk likt forntidens lilla stam/flock med flera generationer som levde samman från vaggan till graven, i vått och torrt..

    Så lever fortfarande blott några får ursprungsbefolkningar i regnskog och på söderhavsöar. Så kärnfamilj med nära släkt/vänner är väl det närmaste vi kommer det naturliga tillståndet i dagsläget.

    Kul att vi för första gången resonerar åt samma håll!  
Svar på tråden Barnen efter skilsmässan...