Barnen efter skilsmässan...
Min och mitt ex skilsmässa var verkligen ingen lätt historia, men nu har VI äntligen gemensamt lyckats hitta ett liv som fungerar för vårt barn, trots enorma svårigheter från början. Det intressanta är att det faktiskt var han som tog initiativ till den här fantastiska lösningen utan att ens veta om det. Det tog ett par år, men det funkade till slut, även om jag tyckte att det var konstigt till en början.
Jag flyttade ifrån honom och till en annan kommun. Vi körde stenhårt på varannan vecka. Han hade inte råd att bo kvar, utan hittade en andrahandslägenhet här i stan och vi fortsatte med varannan vecka. Han var ganska nöjd, men vårt barn mådde fullständigt skit (även om hans pappa tar väl hand om honom, men vårt barn såg det som att min lägenhet var hans hem och hade svårt med uppbrotten.) Det hela löste sig genom att pappan inte hade råd att bo kvar i sin stora fina andrahandslägenhet, så han hittade en enrumslägenhet på under 30 kvadratmeter, bara ett stenkast ifrån min lägenhet. Jag tyckte att det var förfärligt att han skulle bo SÅ nära mig, men det var faktiskt det bästa som kunde hända.
Efter ett tag insåg han att det var ganska svårt att bo i en pytteliten etta med vårt barn, som började må allt sämre av situationen och sökte egentid inne på toaletten, varje gång han var hemma hos sin pappa. Mitt ex föreslog att vi skulle ha två dagar - två dagar, vilket också blev tokigt. Vi fick helt enkelt prova oss fram.
Den optimala lösningen - så att ingen av oss behövde sakna sitt barn och barnet slapp ett hoppigt liv - blev att mitt ex gick ner lite i arbetstid och att jag efter ett tag kunde få min chef att justera mitt arbetsschema, vilket idag i praktiken innebär att vår son i huvudsak sover hemma hos mig, men att hans pappa hämtar honom på dagis varje dag och tillbringar tid med honom ensam från klockan 15.00 ungefär och sedan tar jag över när jag kommer hem från jobbet klockan 17 eller 18.15, samt att vår son sover hos sin pappa 1-3 nätter varannan vecka. Idag har min exman även en nyckel till min lägenhet där han har rätt att vistas tillsammans med vår son, så länge mitt ex inte flyttar runt på grejer för mycket, stökar till eller rotar bland mina saker. Under ett par år hade vi "familjemöte" varannan onsdag då vi på messenger gick igenom de kommande två veckorna, inköp av kläder till vår son etc. Det behöver vi inte längre och sedan en tid tillbaka är vi mer flexibla båda två om vi ruckar i "schemat". Det har tagit tid och inneburit bakslag. Under ett års tid tyckte jag att våra liv var väldigt inrutade, men jag tror så här i efterhand att det faktiskt behövdes. Nu kan vi till och med då och då göra en gemensam utflykt och vi äter idag middag ihop en gång per vecka, men då är vi helt överens om att vi gör det för vårt barns skull och ingenting annat. Alla verkar glada och nöjda. Vårt barn frågar ibland varför vi flyttade isär, eftersom vi ju är vänner, men vi har fått förklara att vi inte kan bo ihop eftersom vi inte älskar varandra och att vi bråkar för mycket om vi skulle bo ihop.
Nästa år börjar vårt barn i skolan. Jag hoppas att vi kan hålla det på samma vis då. Vad som händer den dagen någon av oss träffar en ny partner, vet jag inte, men då får vi väl vara beredda på att kanske tänka om.