Hur mycket och vad har ni som haft en tuff barndom berättat om er barndom för era barn?
Jag har en fyraåring som har upptäkt det här med flera generationer och hur de är kopplade med varandra på ett mer konkret sätt. Hon har förstått på allvar att den äldre tanten som hämtar hennes bästis på dagis är bästisens mammas mamma och hon har förstått att farfar är pappas pappa och farmor är pappas mamma osv. Och att vi vuxna har varit lika stora, eller små, som hon en gång i tiden.
Sedan den insikten har hon frågat massor om hur det var både när vi föräldrar var små och om när våra föräldrar var små. Farmor och farfar berättar glatt om egna och min sambos eskapader, till flickans förtjusning och sambons roade fasa.
Så klart är hon nyfiken på mig också och hon har börjat fråga var mormor och morfar är och hur det var när jag var liten och när de var små, men jag vet inte vad jag ska svara. Jag växte upp i missbruksmiljö. Det finns lite fina minnen och jag har kvar en del fotografier. Samtidigt vill jag inte måla upp någon slags ljus och tillrättalagd lögn.
Har någon något råd om hur jag ska göra?
Tackochlov så hade mina barn helt underbara farföräldrar.
Men självklart började de så småningom att fråga om mormor och morfar. När de var så små som din flicka så berättade jag inte så mycket mer än att de bodde så långt bort så att vi inte kunde träffas. Och så berättade jag mer om vad mina syskon och jag gjorde som små som t.e.x spelade spel och vilka lekar vi lekte. Ju äldre de blev desto mer berättade jag om min uppväxt och nu som vuxna så vet de så gott som allt. Men för ett så litet barn skulle det bli helt obegripligt med sanningen tror jag. Mitt råd är att du portionerar ut det lite i taget ju äldre hon blir.