Forum Allmän debatt - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur mycket och vad har ni som haft en tuff barndom berättat om er barndom för era barn?

    Ons 11 sep 23:36 Läst 0 gånger Totalt 13 svar
    Anonym (nyfik­en)
    Visa endast
    Ons 11 sep 23:36 +1

    Jag har en fyraåring som har upptäkt det här med flera generationer och hur de är kopplade med varandra på ett mer konkret sätt. Hon har förstått på allvar att den äldre tanten som hämtar hennes bästis på dagis är bästisens mammas mamma och hon har förstått att farfar är pappas pappa och farmor är pappas mamma osv. Och att vi vuxna har varit lika stora, eller små, som hon en gång i tiden.

    Sedan den insikten har hon frågat massor om hur det var både när vi föräldrar var små och om när våra föräldrar var små. Farmor och farfar berättar glatt om egna och min sambos eskapader, till flickans förtjusning och sambons roade fasa. 

    Så klart är hon nyfiken på mig också och hon har börjat fråga var mormor och morfar är och hur det var när jag var liten och när de var små, men jag vet inte vad jag ska svara. Jag växte upp i missbruksmiljö. Det finns lite fina minnen och jag har kvar en del fotografier. Samtidigt vill jag inte måla upp någon slags ljus och tillrättalagd lögn. 

    Har någon något råd om hur jag ska göra?

  • Anonym (Varit­där)
    Visa endast
    Tor 12 sep 00:01 #1
    Anonym (nyfiken) skrev 2019-09-11 23:36:23 följande:

    Jag har en fyraåring som har upptäkt det här med flera generationer och hur de är kopplade med varandra på ett mer konkret sätt. Hon har förstått på allvar att den äldre tanten som hämtar hennes bästis på dagis är bästisens mammas mamma och hon har förstått att farfar är pappas pappa och farmor är pappas mamma osv. Och att vi vuxna har varit lika stora, eller små, som hon en gång i tiden.

    Sedan den insikten har hon frågat massor om hur det var både när vi föräldrar var små och om när våra föräldrar var små. Farmor och farfar berättar glatt om egna och min sambos eskapader, till flickans förtjusning och sambons roade fasa. 

    Så klart är hon nyfiken på mig också och hon har börjat fråga var mormor och morfar är och hur det var när jag var liten och när de var små, men jag vet inte vad jag ska svara. Jag växte upp i missbruksmiljö. Det finns lite fina minnen och jag har kvar en del fotografier. Samtidigt vill jag inte måla upp någon slags ljus och tillrättalagd lögn. 

    Har någon något råd om hur jag ska göra?


    Jag har varit i samma situation när mina numera vuxna barn växte upp. Kommer inte från en missbruksmiljö men från en mycket aktoritär uppväxt där vi barn straffades för allt i princip. En mycket otrygg uppväxt som präglades av en ständig rädsla för att få stryk. Både jag och mina syskon bröt kontakten med föräldrarna som vuxna.

    Tackochlov så hade mina barn helt underbara farföräldrar.

    Men självklart började de så småningom att fråga om mormor och morfar. När de var så små som din flicka så berättade jag inte så mycket mer än att de bodde så långt bort så att vi inte kunde träffas. Och så berättade jag mer om vad mina syskon och jag gjorde som små som t.e.x spelade spel och vilka lekar vi lekte. Ju äldre de blev desto mer berättade jag om min uppväxt och nu som vuxna så vet de så gott som allt. Men för ett så litet barn skulle det bli helt obegripligt med sanningen tror jag. Mitt råd är att du portionerar ut det lite i taget ju äldre hon blir.
  • Anonym (Vit lögn)
    Visa endast
    Tor 12 sep 00:09 #2 +1
    Anonym (nyfiken) skrev 2019-09-11 23:36:23 följande:

    Jag har en fyraåring som har upptäkt det här med flera generationer och hur de är kopplade med varandra på ett mer konkret sätt. Hon har förstått på allvar att den äldre tanten som hämtar hennes bästis på dagis är bästisens mammas mamma och hon har förstått att farfar är pappas pappa och farmor är pappas mamma osv. Och att vi vuxna har varit lika stora, eller små, som hon en gång i tiden.

    Sedan den insikten har hon frågat massor om hur det var både när vi föräldrar var små och om när våra föräldrar var små. Farmor och farfar berättar glatt om egna och min sambos eskapader, till flickans förtjusning och sambons roade fasa. 

    Så klart är hon nyfiken på mig också och hon har börjat fråga var mormor och morfar är och hur det var när jag var liten och när de var små, men jag vet inte vad jag ska svara. Jag växte upp i missbruksmiljö. Det finns lite fina minnen och jag har kvar en del fotografier. Samtidigt vill jag inte måla upp någon slags ljus och tillrättalagd lögn. 

    Har någon något råd om hur jag ska göra?


    Du behöver ingen berätta må märkvärdigt.

    Det räcker med att säga att ni brukade titta på tv, att ni åt mat och vad din favorit mat var.

    Att ni bodde i lägenhet/hus.

    Försök att lägga fokus på nå annat, exempelvis - varje gång jag (mamma) skulle sova så ville jag ha min favorit leksak/gosedjur/docka med mig i sängen som hette .... - och om din dotter har någon favorit hon sover med så kan du börja prata om den och avleda henne lite in på annat.

    Prata om din barndom men ta bara upp det basala liksom.

    Ungefär som när små barn frågar vart barn kommer ifrån... när en mamma och pappa älskar varann jättemycket så kan dom ibland kramas i sängen och har dom då tur så får mamman ett barn i magen..

    Jag har också missbruk från min barndom och jag berättar aldrig nå detaljerat utan håller det väldigt enkelt och konkret.
  • Anonym (maja hemmaf­ru)
    Visa endast
    Tor 12 sep 04:20 #3

    Min barndom var kass på så sätt att mina föräldrar bara arbetade och jag fick växa upp på dagis och fritids. Jag var osedd och prioriterades inte samtidigt som det ställdes höga krav på mig. Ångest, stress, tvångsbeteenden, ensamhet, fobier osv blev resultatet.

    Mina föräldrar var inga bra föräldrar, men de är bra morföräldrar och det vill jag inte förstöra för barnen. Men vi talar om min barndom om än i censurerad variant. Vi talar om hur mormor och morfar arbetade mycket, hur samhället uppmuntrar sådant och att det därför kanske inte bara var deras fel. Vi talar om att jag kände mig ensam och övergiven och att jag därför tycker att det är extra viktigt att vara med dem och att sätta familjen över allt annat.

  • Tor 12 sep 07:05 #4 +1

    Du berättar det som är relevant för en 4-åring och på en 4-årings nivå. Hur du alltid åt gröt på morgonen, att du hade en docka som hette Vera, att din ryggsäck var glittrig, att du och dina syskon alltid spelade kort på kvällen, att din cykel var blå, om skoldiscot du gick på och spillde saft över hela dig., visa någon bild på när ni var i nån lekpark .. Osv.

    Senare i livet kan du berätta lite mer om hur det var.

    Portionera ut historien.

    Min pappa har haft en bedrövlig barndom i fattigdom misshandel och missbruk av alkohol hos farfar men det var verkligen inte något jag visste om som barn utan det har jag fått veta med tidens gång. Jag visste att det var fattigt och fick höra hur det var att leva så men ju äldre jag blev ju mer verklighet fick jag veta.

  • Anonym (Svenn­e)
    Visa endast
    Tor 12 sep 08:01 #5

    Jag anser att min barndom och uppväxt var bedrövlig och inget jag önskat mitt eller mina barn alls. Därför berättar jag inget om den mer än absolut nödvändigt och ingen har ställt några frågor om den heller. Visst, ingen regel utan undantag men, på det stora hela var det bara bedrövligt.

  • Anonym (3)
    Visa endast
    Tor 12 sep 08:48 #6

    Som svar på rubriken: inget av det dåliga. Det finns bra stunder att berätta om, referera till.

    "När jag var liten så ..."
     

    När jag tänker efter så vet jag extremt lite om mina egna föräldrars uppväxt. Jag vet var de växte upp och så men i detalj känner jag bara till de enstaka anekdoter som jag hört

    Någon som fick en ny cykel på sin fördelsedag coh cyklade omkull direkt och repade cykeln. En vuxen lärde barnen att simma genom att knyta ett snöre runt magen och kasta i dem från bryggan. Någon rymde hemifrån och smög ombord på snösvängens lastbilsflak med sina kompisar för att leka och fick poliseskort hem. Sådana grejer.

    Först långt senare har jag hittat barnavårdsnämndens papper kring familjeutredning av min ena förälders familj. Men sådant behövde jag ju inte få höra om mina föräldrars barndom när jag själv var barn.

    Lika lite som mina barn behöver få veta vad jag och min sambo genomlevde när vi var små.

  • Anonym (Carro­)
    Visa endast
    Fre 13 sep 06:59 #7 +1

    Det går ju att hitta referenspunkter till sitt årtionde också..

    "när jag var barn då var det modernt med avklippta jeans.."

    "när jag var 8 år lyssnade jag alltid på Carola"

    "när jag var 4 år fanns det bara två tv-kanaler"

    "min mamma hade alltid träskor, det var modernt på den tiden"

    Osv..

    Då har du ju ändå berättat om din uppväxt utan att säga något specifikt personligt.

  • Fre 13 sep 09:02 #8

    Var försiktig med det! Jag har själv vuxit upp med en mamma som skrämt mig med negativa berättelser ifrån sin barndom. Dels var jag skrämt, dels gav hon mig skuldkänslor, dvs. jag skulle vara glad att jag hade det bättre, trots att det var långt ifrån bra. Och tredje punkten är att det blir väldigt fel om barn får känna att de måste ta hand om sina föräldrar, istället för tvärtom. Och där ingår också att föräldern försöker få stöd för sina problem/trauman hos sina barn. Även om man inte har den avsikten och bara vill vara ärlig och säga som det var, så kan barn ta på sig den rollen att vilja hjälpa och stödja. 

    Jag har varit noga med att inte belasta mina barn med något negativt ifrån mitt liv, varken från barndomen eller nuvarande problem. När de väl bli tonåringar och sen vuxna kan man ju berätta lite mera, men helst inte allting i tonåren. 

    Även när det gäller negativa saker som sonens pappa gjorde, har jag inte berättat det som jag såg det. Man behöver inte ljuga direkt, men man kan bara ta så mycket som barnet ändå kan märka något av, och framställa det så positivt som möjligt, dvs. tolka det som att det inte är med ond avsikt, hitta rimliga ursäkter för det, helt enkelt. Tolka bara det så positivt du kan utan att ljuga.

  • Fre 13 sep 09:02 #9

    Var försiktig med det! Jag har själv vuxit upp med en mamma som skrämt mig med negativa berättelser ifrån sin barndom. Dels var jag skrämt, dels gav hon mig skuldkänslor, dvs. jag skulle vara glad att jag hade det bättre, trots att det var långt ifrån bra. Och tredje punkten är att det blir väldigt fel om barn får känna att de måste ta hand om sina föräldrar, istället för tvärtom. Och där ingår också att föräldern försöker få stöd för sina problem/trauman hos sina barn. Även om man inte har den avsikten och bara vill vara ärlig och säga som det var, så kan barn ta på sig den rollen att vilja hjälpa och stödja. 

    Jag har varit noga med att inte belasta mina barn med något negativt ifrån mitt liv, varken från barndomen eller nuvarande problem. När de väl bli tonåringar och sen vuxna kan man ju berätta lite mera, men helst inte allting i tonåren. 

    Även när det gäller negativa saker som sonens pappa gjorde, har jag inte berättat det som jag såg det. Man behöver inte ljuga direkt, men man kan bara ta så mycket som barnet ändå kan märka något av, och framställa det så positivt som möjligt, dvs. tolka det som att det inte är med ond avsikt, hitta rimliga ursäkter för det, helt enkelt. Tolka bara det så positivt du kan utan att ljuga.

  • Anonym (J)
    Visa endast
    Fre 13 sep 10:21 #10

    Jag tänker överlag som de flesta andra; berätta sanningen men på barnets nivå och i mindre portioner.

    Min ena förälder dog pga sitt missbruk. Äldsta barnet är snart 4 och har börjat fundera mer över att döden och att min förälder är död. Har också börjat fråga varför, men där har jag inte kunnat ge nåt tydligt svar.

    Jag har ändå främst positiva minnen av föräldern, blandade av uppväxten. Frågorna kan lätt bli påfrestande.

  • Anonym (nyfik­en) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 13 sep 15:18 #11

    Tack för alla svar. Det är inte helt lätt detta.

  • Anonym (Först­år)
    Visa endast
    Fre 13 sep 15:39 #12

    Jag har inte vuxit upp i missbruksmiljö men har haft en mamma med beteendestörning så jag och mina två småsyskon utsattes för en sorts psykiskt mycket jobbig vardag när mamma behövde oss som stöd.

    Mina barns mormor, min mamma, lever ännu, men rätt isolerat utan vänner och är rätt OK med det. Hon har aldrig riktigt brytt sig om andra människor. Hon är kall och tänker på sig själv mest. Har aldrig haft stöd av henne tyvärr.

    Jag har berättat för mina barn (10 och 12 år nu) det som varit ljusa minnen, jag har ju många sådana. Jag har valt att inte berätta ännu om det som mamma utsatte mig och syskonen för, det känns lite för tungt och svårt att delge barnen så här tidigt. 

    De träffar sin mormor någon/några gånger per år och de har en relation som inte är jättedålig, men inte heller varm. Mormor har svårt att relatera till mina barn.

    Barnens morfar, min pappa, är tyvär rinte länge i livet. Min mamma skilde sig från honom när vi var små och hon utvecklade nån sorts social fobi och överdriven kontroll. Hon var kritisk mot alla, särskilt min pappa och vi fick inte ha kontakt med honom alls. Vi fick inte prata om honom ens och det var jobbigt hemma med mamma. Man kan säga att vi nog fick ta hand om vår mamma, särskilt jag som var äldsta dotter. Det var tungt och glädjelöst. Vår mamma var så bitter och eldade upp sig ofta. Inget dög och vi gick på tårna. Hon hade nog behövt söka hjälp men det var viktigt att vi verkade ordentliga utåt. Hon var misstänksam mot de vi träffade. 

    När vi barn blev större hade vi hjärtat i halsen när vi skulle ta hem pojkvänner/flickvänner. Vi försökte träffa pappa men då blev mamma rasande. 
    Vi fick inte ens ta emot presenter. Jag tror att pappa försökte men mamma stoppade allt. Hon avskydde honom och det skulle vi barn också göra. 

    Jag funderade på att ta kontakt när jag blev vuxen men det kändes så fel. Jag skämdes på nåt sätt. Jag fick aldrig ha min pappa som jag nog älskade. Han skaffade ny familj men jag förstod senare att han tog det mycket hårt att mista sina barn. Helt onödigt egenligen..

  • Anonym (jenny­)
    Visa endast
    Fre 13 sep 16:15 #13 +1

    Min mamma hade en rätt svår barndom. Hon är en av de starkaste människor jag vet för hon gav mig och mina bröder en fin, trygg barndom full av kärlek och helt olik sin egen. Hon delade med sig lite i taget och jag hade väl en ganska klar bild i övre tonåren, men visste väldigt lite i 4-årsåldern.

    Men vad hon gjorde var att passa på att helt delta i vår barndom. Hon gav den lilla flickan inuti sig själv det hon behövde genom oss. 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll