Hur mycket och vad har ni som haft en tuff barndom berättat om er barndom för era barn?
Jag har en fyraåring som har upptäkt det här med flera generationer och hur de är kopplade med varandra på ett mer konkret sätt. Hon har förstått på allvar att den äldre tanten som hämtar hennes bästis på dagis är bästisens mammas mamma och hon har förstått att farfar är pappas pappa och farmor är pappas mamma osv. Och att vi vuxna har varit lika stora, eller små, som hon en gång i tiden.
Sedan den insikten har hon frågat massor om hur det var både när vi föräldrar var små och om när våra föräldrar var små. Farmor och farfar berättar glatt om egna och min sambos eskapader, till flickans förtjusning och sambons roade fasa.
Så klart är hon nyfiken på mig också och hon har börjat fråga var mormor och morfar är och hur det var när jag var liten och när de var små, men jag vet inte vad jag ska svara. Jag växte upp i missbruksmiljö. Det finns lite fina minnen och jag har kvar en del fotografier. Samtidigt vill jag inte måla upp någon slags ljus och tillrättalagd lögn.
Har någon något råd om hur jag ska göra?
Det räcker med att säga att ni brukade titta på tv, att ni åt mat och vad din favorit mat var.
Att ni bodde i lägenhet/hus.
Försök att lägga fokus på nå annat, exempelvis - varje gång jag (mamma) skulle sova så ville jag ha min favorit leksak/gosedjur/docka med mig i sängen som hette .... - och om din dotter har någon favorit hon sover med så kan du börja prata om den och avleda henne lite in på annat.
Prata om din barndom men ta bara upp det basala liksom.
Ungefär som när små barn frågar vart barn kommer ifrån... när en mamma och pappa älskar varann jättemycket så kan dom ibland kramas i sängen och har dom då tur så får mamman ett barn i magen..
Jag har också missbruk från min barndom och jag berättar aldrig nå detaljerat utan håller det väldigt enkelt och konkret.