Anonym (Jag) skrev 2019-09-21 13:29:43 följande:
Jag har väldigt dålig självkänsla iallafall när det kommer till vissa situationer. Den har absolut fått sig en törn pga tidigare vänner, jag tänker i smyg att mina nuvarande vänner snackar skit om mig bakom ryggen eftersom att mina dåvarande vänner gjorde det eller att dom ska frysa ut mig som jag blev tidigare. Men mina nya vänner är inte så det vet jag, jag har till exempel haft mycket roligare med dom under någon timme än vad jag någonsin hade med mina förra vänner (mot slutet). Det är så svårt att glömma den känslan och det är så himla tråkigt att vara den som inte har många vänner medan typ alla har vänner från tidigare tex barndom gymnasiet osv. Jag går i terapi men har inte riktigt tagit upp det här vilket jag nog borde göra.. och jag tycker att det låter som en jätte bra ide som du sa att belöna efter att ha ringt en vän.
Jag önskar verkligen att jag var som alla andra och bara kunde vara en vän på riktigt, styra upp saker och ha roligt. När jag gjorde det med mina tidigare vänner så hade dom aldrig tid eller när de väl följde med så tryckte dom här två personerna ner mig så fort möjligheten fanns, bildade typ en liten pakt mot mig, vägrade gå bredvid mig och bjöd aldrig med mig till något trots att jag alltid hade bjudit med dom till aktiviter osv. När jag mådde jätte dåligt en gång och ville träffas så fanns det inte tid till att träffas men om min kompis hade mått dåligt och ringt mig så hade jag ju kommit springandes och funnits där. Det var aldrig ge och ta utan jag bara gav och gav. Jag höll kvar väldigt länge eftersom dessa var mina barndomsvänner som jag har haft hur roligt som helst med när vi var små men tillslut satte jag ned foten och hörde aldrig av mig till dom igen.. en gång faktiskt hörde de av sig till mig och ville träffas, vad kul tänkte jag men när vi väl träffades så insåg jag varför jag hade valt att sluta umgås med dem och förstod inte ALLS varför de ens ville träffa mig för de betedde sig som skit. Jag gjorde inget taskigt mot dem utan de bara var sådär. Sen släppte jag taget och fokuserade på att hitta nya vänner men känslorna sitter fortfarande kvar, de har blivit hinder. Jag blev så himla ledsen och förstod inte vad jag hade gjort för fel.
Vad jobbigt för dig! Det låter verkligen som om du blivit dåligt behandlad av dina f.d. vänner eller egentligen kanske de inte ens förtjänar benämnas med ordet "vänner". De var ju inga riktiga sådana. Du hade säkert inte gjort något fel alls. Jag tror att allt låg på dem och inte på dig. Du ska inte ta skulden för deras svek.
Tycker det var starkt gjort av dig att bryta med dem. Och vad fint att dina nya vänner är bättre för dig och får dig att må bra.
Ja, det låter som en bra idé att ta upp det här med dina vänner i din terapi - det verkar som om du behöver få hjälp med att bearbeta dina tidigare vänners svek så att den upplevelsen inte hindrar dig från att visa dig sårbar inför nya och bättre vänner.
Jag känner igen mig i din beskrivning av dåliga vänner och också din saknad över att ha förmågan att kunna hitta och befästa många, fina vänner för livet. Jag tänker att har man inte den förmågan så kanske man kan börja i det lilla och jobba för att förbättra sig på området. Det första steget lär ju bli att behålla de vänner man har, nästa steg att försöka utöka vänkretsen.
Sedan så är det ju förstås inte antalet vänner som räknas. Har man en enda riktigt bra vän, så kan det vara mer värt än 100 ytliga.
Men för att träffa den där fina vännen behöver man ju lära sig att ta mer initiativ vilket vi var inne på tidigare. Och innan det behöver man bli medveten om hur viktiga vänner är och hur viktigt det är att vårda dem. Och den insikten verkar du redan ha. Du är alltså redan en bit på väg!
