Gravid med tredje barnet med panik

Hej!

Du.är absolut inte ensam om att känna så. Jag har 2 barn som e 7 och 9 år, blev gravid i dec 2018 och mådde så dåligt, grät mig till sömns så jag valde att göra abort, det var skittufft. Efter aborten har vi längtat efter en trea och jag plussade förra veckan, blev först glad men sedan kom paniken. Började tänka på varför vi väljer att skaffa en bebis när vi har det så bra nu med stora barn som klarar sig själva. Hela kroppen skriker nejjjj och det är så jobbigt. Får mycket stöd av mannen som stöttar o peppar mig. Talade med BM i fredags och berättade hur jag mådde o hon sa att det var normalt, alla kvinnor är inte glada. Hon uppgav att hormonerna sprutar just nu men om det ej gick över finns samtalsstöd. Idag känns det bättre och jag längtar tills bebisen kommer till oss. Det är viktigt att du pratar om det, håll inte dina känslor inne. Det kommer bli så bra när du har barnet i din famn, ett barn ångrar man aldrig. Kram

Måste säga att det är galet skönt att läsa att du också känt samma! Börjar känna mig mer och mer galen.

Tänker också att man aldrig ångrar ett barn när man har det i sin famn men vägen dit känns så otroligt lång denna gången. Min största skräck just nu är även när man om några veckor kan börja berätta för andra, jag vill inte. Jag orkar inte med kommentarer när jag själv inte känner mig för glad.

Skönt att höra att det redan känns bättre för dig! Håller tummarna att det fortsätter så och att jag snart med kan känna. Just nu handlar det även mest om att överleva illamåendet :)

Kram

Oj vad jag känner igen mig!

Har längtat i säkert fem år efter en liten trea. För ca 1 1/2 år sen ville även mannen ha en till så vi slopade skydden.

Blev efter några månader gravid, blev livrädd och när det blev mf vart jag så ledsen. Samma sak hände igen efter några månaders ångest då jag så gärna ville ha ett till barn...

Vart gravid direkt igen och samma oro infann sig direkt... dessa känslor har jag handskas med fram till kub testet. Självklart var det inte bara negativa känslor med väldigt mycket.

Under och efter kub var det som att jag fattade att allt var bra, det fanns en frisk bebis i magen och familjen var sååå glad. Där någon stans började de negativa försvinna.

Tror många känner oro i bärjan men du kanske har det jobbigare än normalt... Kanske du skulle prata med en kurator och reda ut varför du känner som du gör?

Tårarna bara rinner, känns redan lättare när det verkar vara så många som känner lika. Undra varför man lättare känner så med sin trea?

Ska också göra kub testet och har redan sett den lilles hjärta slå. Precis efter ul kändes det lite roligare men några dagar efter gick jag tillbaka till de gamla känslorna igen. Blir det inte lättare efter kub ul om 4 v ska jag absolut ta tag i att få prata med någon. Tack!

Skönt att höra för mig oxå, inte kul att känna såhär. Jag vet inte om det blir bättre efter UL men jag hoppas det. Förstår inte varför vi känner på detta sätt , förstår att humöret kan gå upp o ner men att känna att man inte vill ha kvar fostret känns så jobbigt. :(

Hej TS! Grattis till graviditeten och jag beklagar det tidigare missfallet.

Jag fick mitt första barn. Sen ville vi ha syskon. Det tog sig men slutade i missfall i v9. Jag kände sån glädje över att ha plussat och blev så ledsen över missfallet. Vi bestämde att försöka igen och idag är han 6.5 månad. När jag var gravid med barn nr 2 så kände jag bara skräck och oro när jag plussade. Vi kunde inte prata om graviditeten utan att jag grät och det höll i sig till v22. Jag kunde inte njuta och inte glädjas. Men dessa känslor försvann väldigt fort efter att han var född. Jag tror efteråt att det var mkt rädsla, dels för missfall och ovissheten men även jätte mkt hormoner.

Att skaffa ett tredje barn är också väldigt stort. Känns lite som utanför normen även om jag inte tycker det själv. Men ni har en önskan om ett tredje och har två lite större barn. Det kommer att gå bra! :) jag hade gärna skaffat ett tredje barn men det känns otroligt stort och läskigt. Men vi får se vad framtiden har att utvisa.

Hej TS!

Jag väntar nu mitt femte!!! Barn. Mina två första barn kändes så självklara och efterlängtade. Graviditeterna var tunga men då jag längtade så efter barnen gick det bra. Fyra år efter tvåan blev jag gravid med trean och jag hade panik och tvivel halva graviditeten innan jag så smått började glädjas. Jag hade ångest över att mina andra barn skulle hamna åt sidan, åt att behöva börja om med förskola och småbarnsliv. Ändå var hon så planerad. Något ändrades vid plusset. Illamåendet gjorde att jag blev deppad och allt kändes svart. Men sedan fick hon ett planerat syskon och den graviditeten kände jag helt annorlunda vilket resulterat i att vi faktiskt nu valt att skaffa en sista liten femma. Känner med dig och vill ge dig lite hopp och styrka. Det kan kännas helt annorlunda om några veckor/månader. Och som någon annan skrev, det finns samtalshjälp att få som kanske kan underlätta din kamp. Kram

Här är en till som svajar mellan två och tre barn! Min dröm har alltid varit att ha en stor familj, med många barn. Nu har vi bara två barn, en av varje på 11 och 7 år. Mitt jobb har vart anledningen till att vi inte skaffa ett till barn tätt efter sista barnet, och jag funderar allt mer på att hinna skaffa ett sista tredje barn. Men så kommer tankarna, kommer vi sabba familjedynamiken nu? Nu är båda barnen skolbarn, vi kan göra allt ihop som en familj. När vi reser gör vi utflykter, då båda barnen är simkunniga, vi går på bio ihop och andra aktiviteter. Så hör man att ja men ett tredje barn förhindrar hela familjens möjligheter ihop, en måste stanna hemma med minstingen? Det dröjer många år innan ni kan göra något ihop, dom andra barnen är så mycket äldre. Sladdbarnet kommer känna sig ensam som inte har syskon nära i ålder mm. Detta får mig att tvivla! ångrar så djupt att jag inte blev gravid direkt efter nr2! Familjen känns så komplett när jag har syskonbarn hos mig och vi är fem i familjen. Jag har så mycket mer kärlek att ge så jag funderar allt mer på att ta ett fosterbarn i barnens ålder.

Hej! Jag vill bara skriva en liten uppdatering i tråden. Vi fick vårt tredje barn för en vecka sedan och jag kände mig både orolig och nedstämd innan. Nu är lillebror här och han är så självklar i vår familj. Jag är såå glad över att vi valde att skaffa ett sista barn, det känns helt annorlunda nu när han väl är född.

Hej!

Tack för uppdateringen, det känns mer hoppfullt!

Grattis! Hoppas det går bra med den lilla.

Själv har jag inte haft någon ångest det sista med ta eller på graviditeten. Jag känner att jag kan prata mer med min sambo om den nu utan att få panik. Känner fortfarande mer panik över att ev snart få börja berätta för andra. Det känns bara jobbigt och inte alls kul. Men känner mig väldigt likgiltig över att vara gravid. Alltså inget alls. Men det känns ok för tillfället och är skönt.

Åh vad jag känner igen mig i tankarna.

Har två barn som nu är 5 år och det är så skönt nu när barnen äntligen börjar bli större.

Men jag har verkligen börjat längta efter en trea..

Känner mig dum i huvet som känner så nu när vi äntligen kommit ur småbarnsåren, haha..

Men jag längtar. Ser på mina barn och vet att dom skulle bli världens bästa storasyskon också.

Min man vill inte ha fler barn än, kanske om några år. Vi får se hur det blir. Lycka till alla ni som är gravida <3 Kommer bli fantastiskt, jag lovar!!

Hur har det gått för dig? Jag längtar efter en trea men är rätt säker på att jag skulle känna som du om jag blev gravid, så jag vågar inte....

Nu står jag här med facit i hand.

I början av graviditeten hade jag panik, förstod inte alls vad jag gett mig in på. Försökte hela tiden dämpa ångesten som var påväg. Men ganska fort efter v 13 började det sakta men säkert kännas bättre och bättre och jag började känna att det var kul med ett barn till. Efter RUL var det som att allt släppte. Då började jag längta. Men det tog väldigt lång tid denna gång innan vi började skaffa grejer och sådant. Sånt man vill göra så fort man fått reda på att man är gravid annars, men kan ju ha och göra med att det var tredje barnet med och att man gjort de innan.

I maj dök hon upp våran prinsessa. Var en ganska jobbig förlossning om man jämför med de andra men den gick trotts allt fort.

Hela tiden känt otrolig lycka.

Det enda som vart lite jobbigt i början var att acceptera att man var lite mer ?låst? igen, men det gick snabbt över till förståelse för hur det är med småbarn och tacksamhet för vårat barn.

Inte en dag har jag ångrat vårat tredje barn. Klart de ofta kan vara mycket att göra så försöker jag vara rätt inställd på hur småbarnslivet är igen och det gör det hela lättare och mysigt så vi tar tillvar på denna tiden igen.

Jag är glad över mitt beslut och och har förståelse för allt som varit. Hade vi inte skaffat våran tredje efter de jag kände så vet jag att jag fortfarande känt lika som då och ångrat mig.

Även om allt var kanon innan så känns det som att vi är kompletta nu.

Hoppas detta kan hjälpa andra i framtiden som känt lika som jag. Vart en väldigt känslosam resa det hela för att komma fram till beslutet vi tog.

Kram på er!

Härligt att höra och grattis till flickan!!

Gjorde du några extra undersökningar eller tester för att stilla din oro något under graviditeten? Eller fick stöd från kurator eller liknande?