TS, du bör tacka din lyckliga stjärna att din son har valt just den kvinna han har valt - hon har uppvisat ett omänskligt tålamod med dig och din direkt otrevlige, barnslige man.
Jag har kikat på dina gamla trådar och jag är osäker på om jag skulle acceptera att mitt barn skulle ha NÅGON SOM HELST relation till farföräldrar som gormar på treåringar som beter sig helt normalt och skuldbelägger föräldrarna för att de inte gör detsamma, är totalt egocentriska och kompromisslösa, har en narcissistisk självbild över sin egen betydelse i barnens och barnbarnens liv, och har fastnat i ett utdaterat resonemang kring hur "gammal vet bäst". Absolut, med åren kommer erfarenheterna, men sedan ska man ju ta till sig de erfarenheterna och bli klokare, och där kan det tydligt brista..............
Era barn var med all sannolik helt vanliga glada ungar, med behov att testa gränser och med mängder av nyfikenhet och rörelseenergi. Men då normalt föräldraskap skulle ha krävt en anpassning av er vuxna så skrämde ni era barn till lydnad istället, varpå ni helt brutit ner er dotters självkänsla och alienerat er son. (De har säkert under hela sin uppväxt också fått höra hur "hemska" de var som barn - kul!)
Sedan hade ni "turen" att få ett "lugnt" barnbarn som antingen har blivit totalt mediaberoende och passiv av all skärmtid, eller kanske tom är född halvt apatisk pga av de livsval er sannolikt deprimerade dotter gjort under graviditeten. Och nu tycker ni att han är mallen för ett välfungerande barn, för att han inte stör er lugna tillvaro!? Och att ert yngre barnbarn ska ta efter honom?! Gräsligt!! Rent gräsligt!!!!
Jag har egentligen inget mer att tillägga, men det gör ont att läsa hur du resonerar och jag vill verkligen att du, TS, ska FÖRSTÅ hur lycklig du ska vara över att du öht har någon kontakt med ditt femåriga barnbarn idag. Och min rekommendation skulle därför vara att du backar REJÄLT när det gäller de krav du försöker ställa på din son, hans familj, och hur de ska känna och bete sig.
