Han säger att hans liv är över! Snälla hjälp!
Hej!
Ber om ursäkt på förhand för långt inlägg.. Hoppas någon orkar svara, skulle betyda jättemycket för mig!
Gud vart ska jag börja. Fick i förrgår reda på att jag är gravid! Är i vecka 4. Det var oplanerat och vi har använt skydd. Bakgrundsfakta är att vi båda är 23 år, varit ihop i ca 1,5 år, rest otroligt mycket under den tiden, vi bor i en tvåa, bostadsrätt, båda har studerat år på högskola och har ekonomi/sjuksköterskeexamen. Vi har med andra ord en stabil tillvaro.
Jag blev överlycklig då min barnlängtan varit enorm sedan jag gjorde en abort 2015 (Var då 18 år och gick i gymnasiet). Min sambo där emot bröt ihop. Ha la så på golvet och började gråta. Till historien hör att vi i april - 19 provade Natural Cycles och vips så blev jag (oplanerat) gravid. Efter heta diskussioner och mycket tårar gjorde jag en abort. Någonting jag fick en djup depression och knappt återhämtade mig ifrån. Kan fortfarande gråta när jag tänker på det barnet som skulle kommit till oss nu i januari. Där och då LOVADE han mig att jag aldrig, aldrig mer skulle behöva genomgå en abort och att oavsett när (om) jag blev gravid igen skulle vi givetvis behålla. Ganska stor kontrast till att han nu ligger på golvet, gråter och säger att hans liv är över.
Han tvingar mig inte till en till abort och han säger att han kommer stanna, men han säger även att om jag behåller förstör jag hans liv. Jag tycker han är omogen och helt övertygad om att han kommer ändra sig när han vant sig vid tanken och kanske får se det lilla livet på ultraljud. Han säger att han aldrig kommer ändra sig och får panik, börjar gråta, säger att hans liv är över och ber mig göra en abort
Jag resonerar såhär: Jag vill behålla barnet, men jag vill att vi ska vara två om det. Det känns inte rätt att sätta ett liv till världen som är oönskat av ena föräldern. Jag älskar min sambo och han är verkligen den rätte, men varför förstår han inte mig? Jag gjorde en abort av kärlek till han, varför kan han inte göra detsamma för mig? Han vet ju hur det skada mig sist? Han vet vad det gjorde mot mig och hur jag mådde? För mig känns det helt otänkbart med abort, och om jag nu mot förmodan skulle genomgå en till abort, hur ska vi som par någonsin kunna läka? Hur ska jag någonsin kunna lita på hans ord igen? Och samtidigt, hur ska vi som par kunna uppfostra och tillsammans älska ett barn om han känner att hans liv är förstört på grund av mig? Moment 22.. Den enda tanken för mig är att han ändrar sig och blir glad över vår kommande familj.
Känns som jag är i en mardröm. Inte alls såhär jag tänkte att det skulle bli att få barn, det som jag längtat efter hela mitt liv.. Jag säger att han är självisk och egocentrisk som ber mig att åter igen göra en abort, men är det egentligen jag som är det? Som tvingar på han ett faderskap?
Han säger att han älskar mig och min tanke är då, om han älskar mig och är säker på oss, varför kan han då inte tänka sig behålla barnet?
Min fråga till er; Finns det någon som gått igenom samma sak? Någon vars partner var helt emot som sedan ändrade sig? Snälla hjälp! Alla tips eller kommentarer är välkomna!
All kärlek!
Han reagerade ju med chock och förtvivlan. Sånt lägger sig efter hand men den stora frågan är om ert förhållande klarar det ? För vilket beslut du än fattar så är risken stor att någon kommer känna sig tvingad in i ett föräldraskap eller tvingad att avsluta ett blivande föräldraskap. Det är ju inga små grejer. Att få barn är enormt påfrestande även i ett mer långvarigt förhållande.
Jag tänker att vill man som kille absolut inte ha barn eller först om några år så måste man "skydda sig själv" också. För sanningen är ju att i samma sekund som han kommer i dig så har han ingen makt över sina spermier längre.
Du har laglig rätt att behålla oavsett vad han säger ! Sen är det ju tråkigt om ni inte kan enas om ett gemensamt beslut men du är fortfarande den som bestämmer.
Kanske kan terapi vara en idé ?