Anonym (Marie-Louise) skrev 2019-10-23 11:26:20 följande:
Ha!
Låter som oss för två år sedan.. Min man blev plötsligt förvandlad någon vecka efter vi fick plus på stickan. Han blev nog lite värre än din sambo faktiskt. Han tog på sig alla tänkbara offerkoftor han kunde hitta på och grät och ynkade om hur han inte ville ha barn och hur syyynd det var om honom..Och pressade mig till abort. (hans familj är/var en dysfunktionell familj med alla möjliga varianter av skilsmässa och psykisk ohälsa etc, dock har han och systern blivit bra människor ändå)
Jag blev ledsen och förtvivlad men efter ett tag fick jag nog... En dag fick jag helt enkelt psykbryt och skällde ut honom efter noter. Vi var gifta, hade noggrant planerat barn, det hade tagit nästan ett år att bli gravid, vi ville verkligen detta och nu hade han mage att börja ynka sig och ångra sig? Nädu den gubben gick inte. Jag skällde i typ tre dagar och var så arg, besviken och ledsen. Jag kunde inte med ord beskriva hur mycket han svek mig och vårt äktenskap. Hur kunde han pissa på vårt barn som om det vore en katt man bara kan lämna bort?
Sen åkte jag hem till mina föräldrar och tystnade. Jag var tyst i två veckor.
Sen ringde han och bad om att få ta med mig på familjerådgivning. Vi gick dit och pratade och vi hittade en bra nivå på samtalen och jag påpekade att abort var inte en lösning på hans kalla fötter. Vi slet hund med äktenskapet under graviditeten och vi fick vårt barn. Nu med perspektiv så hade vi behövt fejsa hans uppväxt INNAN vi blev gravid och inte när det var "försent".
Idag är han en okej pappa, han är nervös och orolig för att vi ska separera och att vårt barn ska må dåligt men han jobbar på det.
Skönt att höra att det vände för er! Jag sa från början att jag inte tvivlar bara för att han tvivlar. Att jag minns hans positiva reaktion på gravtestet och därför vet jag att det kommer blir bra även om han tvivlar nu. Jag tänker jag måste ta ett riktigt snack med han igen. Ta plats och säga mitt och ta ifrån honom vad han tror att jag känner (att jag skulle må bättre utan honom etc.).
Dock tycker han att jag säger emot honom är ett tecken på att jag inte förstår honom och varför vi inte passar ihop. Jag har förklarat att jag ger honom mer motstånd eftersom hans tankar för oss till ett så enormt och omvälvande beslut att det är klart jag måste säga emot. Men det för det också svårt att få honom att förstå.
Jag har varit mest drivande i gravidfrågan. Han har varit lite orolig hela tiden. Jag har inkluderat honom genom att berätta om ägglossningstest, gravtest, faser med mest fertila dagar och att jag loggar i app för att följa min cykel. Jag upplever ändå att hann varit med på det och tagit initiativ vid rätt tidpunkter. Han säger att han upplever att han bara flutit med som om han inte lyssnat till sin egen vilja.... Det han säger nu upplever han som att han nu lyssnar till sin egen vilja.
Jag har ingen att åka till på veckorna. Men kanske skulle kunna åka bort på helgerna. Men vet inte om det hjälper.
