Tvivlande blivande pappa - hjälp - någon mer?

Ok jag kanske tolkar fel men som hon formulerar sig låter det faktiskt lite konstigt att tvärsäkert säga att han har fel. Intrycket är ju att han tvivlar på hela relationen.

Hej TS, har också uppfattat dig på det sättet. Glöm inte att sätta gränser och ta ingen skit. kram.

sover ni fortf i olika rum?

vad är det för snack du tänker ta då? 

Jag hade resonerat som du, men vill också göra dig beredd på att han faktiskt kanske har bestämt sig för att inte vilja vara med dig.

Så var rädd om dig nu. Hoppas du har någon du kan prata med.

Ditt svar visar tydligt att du inte har en aning om hur vår relation ser ut. Jag skriver om en situation i förenklade termer. Jag kan inte direkt skriva "han sa", "jag sa"... Jag är extremt förstående! Kanske t.o.m. för förstående.

Vad du än gör, hamna inte i fällan att bli FÖR förstående. Du måste ha stake nog att stå för vad du tycker även om det blir jobbigt.

I ett prat om er framtid kan han i känslostormen trycka på dina svaga/känsliga punkter och du kan i ett svagt ögonblick av förståelse och känslor säga ja till något du egentligen inte vill men för att greppa alla halmstrån och hopp gör du vad som helst för att rädda det som du helst vill ha kvar, dvs er relation.

Jag var oerhört nära att hamna där, jag tyckte synd om min man och jag vet att hans ångest var äkta men det gjorde ju inte MINA känslor mindre viktiga. Det var ju där nånstans jag istället blev arg och ställde krav.

Och jag skulle ändå råda att byta barnmorska, vilket du har rätt att göra. Jag vet att abortmottagningens kurator ska vara neutral men onekligen gör ordet abort hela alltet lite värre i ett sammanhang där man inte kan enas. Hitta en barnmorska ni kan prata med på en mer neutral plats så slipper ni ha ordet hängandes över er.

Där vi bor finns två barnmorskor att välja på. Jag vet inte om den ena är bättre än den andre. Vi har då en barnmorska (vår barnmorska) som vi har bokade tider med och så har vi träffat en barnmorska på en gynmottagning som genomför aborter. (Det är väl nån centralisering och specialkompetens det handlar om). Gynmottagningen meddelar bara vår barnmorska ifall jag väljer att genomgå aborten.

Du har nog rätt i att jag måste stå stark i mig själv. Det jobbiga är att jag vet vad jag vill men kanske inte kan få det. Och då måste jag välja bland mindre bra alternativ. Behålla ensam eller abort. Självklart vill jag inte göra abort eftersom jag vill att vi ska vara tre, en familj. Men om jag inte kan få det. Vet inte om det är värt att göra abort ändå.....

Tycker det är jobbigt att känna mig så orubblig. Hur ska vi komma överens om inte jag också kan kompromissa? Eller vad kan jag kompromissa på (och samtidigt behålla barnet och sambon)?

Är din sambo glad att du övertalade honom? Eller hur känner han idag över hur det var och hur det sen blev?

Fast det finns vissa värderingar/delar/övertygelser/val man inte kan kompromissa bort.

Och du vill ju inte göra abort. Så det blir ju automatiskt ett ultimatum du ställer till din kille = take it or leave it.

Vad skulle en kompromiss vara i detta läget menar du? Att du gjorde abort men fick ha kvar killen? Men det är ju inte ens ett alternativ för dig och frågan är hur bra er relation skulle vara då.

Och det är heller ingen garanti på att detta inte sker igen om ni fortsätter ihop och skaffar barn senare.

Abort eller behålla är aldrig en kompromiss. Det är det slutgiltiga valet.

Däremot kan kompromissen handla om konsekvenser av det val man gör och kompromissa om hur man förhåller sig till valet.

Att behålla kan alltid ge möjlighet att han ångrar sig och faktiskt vill stanna kvar i en familj eller att kompromissa i det läget att vara pappa på deltid/halvtid om ni separerar. Det går även att kompromissa inom ett förhållande med att du tar hela föräldraledigheten och han slipper, att han tar över mer i hushållet och du tar mer ansvar för barnet etc etc etc.. Det finns massor av lösningar och kompromisser inom valet att behålla. Samt givetvis möjlighet att träffa någon helt ny man som vill ge dig fler barn och tar sig an ditt befintliga barn.

Om du gör abort kan en eventuell kompromiss handla om att ni går i gemensam terapi/rådgivning för att klara av att ta er igenom det och dels för att han ska få prata av sig om sitt och att ni då beslutar om att nästa barn behåller ni och sätter en deadline om när det passar. Att ni på något sätt gör om och gör rätt kan bli en form av kompromiss. Och även här finns möjlighet att möta en ny man som vill ge dig allt du vill ha och ni kan börja på er egna familj utan krångel.

0in man älskar vårt barn och ångrar inte att vi behöll det, men han ångrar (och så även jag) att vi inte tog tag i hans mående innan vi blev gravida. Det hade löst mycket elände att börja i rätt ordning.

typ medan han upptäcker sig själv och vem han är tar du huvudansvaret av barn och hem? 

förlåt om jag låter lite hård.

Tack för alla förslag.

Jag vill inte göra abort och sen gå i terapi tillsammans. Då vill inte jag vara kvar. Jag kan inte undra hur det blir nästa gång. Det skulle dessutom lämna en så stor spricka i vår relation att det hade inte gått att reparera. Det är kopplat till hur länge vi varit tillsammans, hur länge vi försökt, vad vi gått igenom tillsammans tidigare (bra och dåligt) etc. Gör jag abort är det dessutom för att han vill göra slut. Då vill jag inte fortsätta som vänner heller.

Att behålla ger möjlighet till många fler kompromisser som kan vara aktuellt.

Tråkigt att ni fortfarande ångrar att ni inte tog tag i hans mående före. Det är ju inget man kan ändra i efterhand. Men skulle du idag kunna tänka att det vore bättre om ni gjort abort, hanterat hans mående och satt en deadline för att försöka bli gravid på nytt istället?

Man kan ju aldrig veta hur lång tid det tar för hans mående att komma i fas med er, eller hur lång tid det tar att bli gravid igen. För mig känns det alldeles för ovisst.

Man vet aldrig hur det ser ut i en annans relation.

Fick höra om ett par som gick igenom en kris under graviditeten. De behöll barnet och pappan åkte utomlands i några månader efter födseln och han kom tillbaka efter två månader och de har sedan dess fortsatt vara tillsammans i många många år, och fortfarande är. De har fler barn idag. Personen jag fick höra det från var en vän till mamman då. Vännen var så arg på mannen och skulle själv skällt ut honom efter notor , ställt ultimatum och krav om det var hennes egna man. Kanske var det tur att hon inte tog vännens råd då? Då hade de kanske inte varit tillsammans idag. Men vem vet?

Mitt svar baseras på det du skriver, det är det enda jag vet om er relation! Så när du inte formulerar dig optimalt har du ingen anledning att vara så aggressiv mot mig. Du skrev: "Han har kommit till en punkt där han vill bestämma själv och han tror sig veta vad han vill. Jag tror han har fel." 

Där ifrågasätter du både att han vill vara med och bestämma, vilket du antyder att han inte gjort innan, och du ifrågasätter också hans känsla att relationen inte är rätt för honom. Att du tycker att han har fel om sin syn på relationen är en sak men hans känsla kan du inte bedöma. Dessutom skrev du tidigare att du varit drivande i allt som gällt barnplaner och graviditet och han har bara flutit med.

Men det är ju bra att jag hade fel, det behöver du inte bli arg för!

Sen är det idag mer vanligt än ovanligt att man fortsätter vara vänner och hålla kontakt efter en separation, om det nu skulle gå så illa. Så det säger inget. Och inget är bestämt  än, ni diskuterar ju frågan. Hoppas att ni blir överens och kan fortsätta tillsammans. Jag tror att om ni delar upp sysslorna i framtiden så du tar mest med barnet och han mer i hushållet så känner han sig tryggare. Det kan vara en öppning.

Man vet aldrig hur det ser ut i en annans relation.

Fick höra om ett par som gick igenom en kris under graviditeten. De behöll barnet och pappan åkte utomlands i några månader efter födseln och han kom tillbaka efter två månader och de har sedan dess fortsatt vara tillsammans i många många år, och fortfarande är. De har fler barn idag. Personen jag fick höra det från var en vän till mamman då. Vännen var så arg på mannen och skulle själv skällt ut honom efter notor , ställt ultimatum och krav om det var hennes egna man. Kanske var det tur att hon inte tog vännens råd då? Då hade de kanske inte varit tillsammans idag. Men vem vet?