Hur hjälper jag min mor

Är i Ts ålder, alla som har haft en sån förälder (jag t ex) vet hur svårt det är o att det inte hjälper att bara bryta ibland. Min mamma var likadan (och troligen värre) och jag känner exakt igen det där med oron, bland mycket annat. 

Min mamma skulle troligen fått diagnosen GAD (bland mycket mera) idag, för hennes del var det kombinationen av fullständigt förnekande av "problem" från hennes sida och förmodligen skammen, tabut över att ens tala om det med nån. Husläkare, psykolog etc. För hon hade minsann inga problem! Andra kanske, men inte hon.

Hennes tidigare husläkare småskrattade lite när han talade om allt hon sökte för, men bara vägrade inse att det kunde röra sig om nåt annat inom henne själv. Istället ringde hon honom tusen gånger om än det ena, än det andra; yrsel, ont här, värker där etc.

Inget o göra, tyvärr.

Har hon nånsin haft ett jobb, o hur klarade hon av det isf? Vad har omgivning o annan släkt märkt av om hennes grejer? Har hennes beteende nånsin gått ut över andra än er barn i familjen? 

Det första stycket - min egen mor hade iaf inga tankar om att nån skulle förgifta nån av oss men var tillräckligt aggressiv ändå för att vara en stor belastning för oss.

Känner väl igen det där om att vad läkaren säger spelar ingen roll, eftersom var o en måste söka själv - om det inte är frågan om att hon skulle vara en fara för sig själv o andra. Min mor sökte mer än gärna för all möjlig annan hjälp, t ex reumatism, hjärtkärlbesvär etc, men psyk var bara NEJ jag behöver ingen hjälp. Skyll inte dina egna misslyckanden på mig! Typ.

Gissningsvis har hon en hyfsat medgörlig man också, där hon bestämmer o styr över allt (är rättså dominant alltså) o han är med på det. Att han accepterar allt, för husfridens skull. Annars hade det ju aldrifg funkat..