Anonym (K) skrev 2019-11-11 23:41:08 följande:
Han som verkar gilla ?rationellt tänkande? borde inse att känslor är en del av människan, vi är kännande varelser, och känslor påverkar ens beteende och välmående i stort. Det är så det funkar. När specifika tankar och känslor blir för stora och ohanterbara börjar de uppfylla ens liv på ett sätt som gör att man inte fungerar riktigt ?normalt?. Jag personligen tror att enda vägarna ut ur det är att antingen följa känslorna så man blir av med längtan och tankarna och kan bli ?normal? och må bra igen, hitta något annat man vill mer än i detta fall barn och fylla sitt huvud med det istället eller gå i terapi och lära sig hantera eller bli av med det på något sätt.
Han måste ju förstå att bara för att han upplever något på ett visst sätt så upplever inte nödvändigtvis alla andra det så också. Han måste också förstå att när barnlängtan (eller vilka känslor/tankar/längtan som helst) kommit till en viss punkt styr man inte längre riktigt över det där själv. Det blir som en sjukdom som äter upp en inifrån. Det är dock säkert väldigt svårt att förstå om man inte varit med om det själv. Men det är lite som depression eller ätstörningar på det sättet att man inte rår för det eller styr det själv, samt att det till slut upptar hela ens person och gör en fullständigt olycklig.
Jag har egentligen inga belägg för det men jag tror det är mer ovanligt att män känner en sådan sjuklig barnlängtan som många av oss kvinnor kan känna och då är det såklart svårt för dem att förstå och lätt för dem att trycka på att det inte är rationellt. För nej, det är ju inte rationellt, det kan jag också se, men det hjälper inte. Det är inte rationellt att vara rädd för spindlar här i Sverige heller men det är jag (och många andra) ändå. Han är garanterat inte heller alltid rationell i allt.
Vet inte vad du kan göra mer än förklara hur du känner för honom, berätta vad du vill, komma överens om när ni ska börja försöka och sedan härda ut tills dess. Kanske gå och prata med någon om din längtan.
Jag tror absolut också att det är vanligare att kvinnor "drabbas" av denna sjuka barnlängtan än män och att det har att göra med den biologiska klockan på något sätt. Det är antagligen också därför min pojkvän inte riktigt förstår när jag å ena sidan kan hålla med honom om vad som hade varit mest praktiskt eller smart men å andra sidan inte kan greppa dessa tankar och följa dem. Det är känslan som styr helt och hållet och jag kan inte rå för det.
Vi pratade om det igen ikväll och han tog först emot det med ett leende och sa att jag såklart måste kunna lufta mina tankar och känslor, men han gick sedan ganska snabbt över till att bli lite smått panikslagen. Jag grät och han var nästa lite irriterad på ett konstig sätt. Han säger att det gör honom ledsen att vi inte riktigt är på samma plan gällande detta och att han känner sig skyldig över att jag mår dåligt av det. Jag vill ju såklart inte pressa honom heller, vilket jag sagt, men jag kan inte vänta hur länge som helst - det skulle bli ohållbart. Han försöker lugna mig med att "våran tid kommer och då kommer det vara fantastiskt", men det gör det nästan bara ännu värre.
Vi får väl helt enkelt försöka komma överens om en tid i framtiden då vi ska börja försöka, så det i alla fall inte känns helt avlägset och abstrakt.