Katastroftankar som tar över livet
Jag lider av katastoftankar vilket innebär att jag ägnar största tiden av min tid till att oroa mig, särskilt över mina små barn när de är på förskola. Sedan har jag en tendens att sörja andras sorg och olyckor som sker så att jag inte kan glädjas åt att jag faktiskt själv har ett bra liv. Någon som känner igen sig? Jag kan tydligen inte låta bli att googla på hemskheter och läsa tragiska nyheter. KBT, medicin funkar ej för mig. Jag kan välja glädje, men min hjärna väljer alltid sorg först. Jag har själv inte varit med om något sorgligt i mitt liv knappt, inte förlorat ngn men jag har detta i mina gener, denna ängsliga egenskapen. Tips hur jag bryter mitt negativa tankemönster och blir lite mer tacksam över mitt liv?