• ML1234

    Får man lov att fråga sina föräldrar varför de inte vill umgås med sina barnbarn?

    Jag hoppas att detta inlägg passar under denna kategori:
    Jag är 40+ och har precis konfronterat mina föräldrar för första gången i vuxen ålder. 
    Jag är uppväxt med en frånvarande pappa som alltid jobbade och när han inte jobbade var han aldrig hemma. Han har aldrig tröstat eller gett oss kärlek.
    Mamma fick dra i allt. Jag var ett (enl. pappa) annorlunda barn.  Jag var känslig, slog jag mig grät jag högljutt men annars tog jag aldrig för mig. Oerhört mammig. I tidig tonår blev min storasyster sjuk i en kronisk sjukdom. Detta gjorde att jag aldrig orkade be om råd eller pratade känslor då jag aldrig ansåg att jag hade problem som var större än min systers sjukdom. Som 20-åring flyttade jag utomlands och kom tillbaka till Sverige när jag var 26-åring. Jag bodde hemma med tog inte mycket plats. Då hade min syster fått två barn och min mamma var väldigt närvarande, säkert mycket pga. att min syster var sjukare än någonsin och hennes man var på resande fot mesta tiden. 
    När jag fyllt 28 år fick jag mitt första barn. Jag antog utan att fundera att min mamma skulle finnas även för oss. Idag är jag 40+, gift med mina fyra barns pappa. Min mamma ställer oftast upp när vi ber om barnvakt, men då vi vet att hon helst inte vill så blir detta max 2 ggr om året. Idag är våra barn mellan 6-14 år. 
    När jag frågat om vi kan ses, umgås eller som sist att vår äldsta kunde sova över hos dom får jag endast till svar: Inte denna helgen, men gärna någon annan gång. Denna gång brast det för mig.  Jag har under alla mina vuxna år funderat på varför jag känner som jag gör inför mina föräldrar. Varför de inte vill träffa oss, varför de aldrig spontant kommer förbi, varför de aldrig från sin sida vill umgås med våra barn mm mm. Jag blir också väldigt ledsen när jag funderar på detta. 
    Jag frågade vad som var problemet. Om det fanns något som jag inte visste om? Om dom var sjuka och därför inte orkade träffa mitt barn (som inte kräver med en deras sällskap). Varför jag alltid måste stå till sidan för alla andras behov. 
    Denna fråga fick min mamma att bryta ihop. Hon ringde upp mig skrikande och gråtande i telefon att hon minsann alltid ställde upp mm mm. 
    Jag försökte prata med henne, förklara mina känslor. Att jag ville bara ha svar på varför de inte vill umgås med barnen och knappt oss.
    Det hela slutade med att hon kastade på luren. 
    Dagen därpå åkte jag hem till dom och försökte prata men det övergick direkt i skrik och gråt. Hon ansåg att jag tycket hon var värdelös och allt jag ville var att bråka med dom för att sedan aldrig med träffas. Jag förklarade att jag ville ha svar på frågor, varför de aldrig spontant kom förbi för att träffa barnen och om de tyckte mina barn var extra jobbiga. Detta kunder hon inte svara på. Fick liksom inget svar på det.
    Min pappa tyckte att jag analyserade ord, kommentarer situationer för mycket. Dock bekräfta han att han inte var intresserad av mina barn och knappt av mig iheller. Det sista han sa var att han tyckte att jag skulle söka upp en psykolog och prata om mina problem. 
    Jag gick arg och gråtande där ifrån. Nu nager känslan av att jag gjorde fel. Att jag aldrig skulle frågat. Jag anser dock att jag har rätt att få veta men samtidigt -Har jag det? 
    Hjälp, jag vet att jag gick för långt. Men hur räddar jag detta?
     
  • Svar på tråden Får man lov att fråga sina föräldrar varför de inte vill umgås med sina barnbarn?
  • Fuffert

    Kan relatera till pappan. Har samma typ av förhållande. En totalt ointresserad pappa om såvida man inte är en pengamaskin/ arbetare åt honom. Men väldigt avisande, förminskar alla sina problem och känslor. Får dryga svar som ?är det viktigt??.

    Men till ditt inlägg. Nej jag tycker inte det är fel att fråga. Men undrar hur stämningen var? Låter som mycket försvarsmekanismer drogs igång på mamman genom skrik/ försvar/ adrupta avbryt osv.

    Man får sällan ut genomtänkta svar genom en kaotisk situation. Kanske hon skulle behöva några dagar att fundera på situationen och ge henne det. Förklara att du inte är där för att bråka/ peka finger på rätt eller fel. Och om så verkligen inte är fallet från hennes sida, så sätt upp en plan där ni kan träffas mer.

  • Anotherone

    Jag tycker inte att du gjorde fel. Jag tycker att du varit otroligt modig! Du har funderat på något länge, du är uppriktigt intresserad av ett ärligt svar och du vågade fråga. Deras reaktion kan jag inte tolka på annat sätt än att de medvetet eller omedvetet känner själva att de faktiskt har behandlat er olika.
    Sen hur de väljer att agera mot dig och hur de uttrycker sig, det är bara att beklaga.

    Man kan bara ansvara  för sig själv och sina känslor, sina reaktioner. Aldrig någon annans. Jag personligen skulle gärna ta detta vidare med min mamma ihop med en terapeut för jag tror inte jag skulle kunna släppa den relationen helt. Varken för egen del eller för att kapa den för mina barn. Jag skulle känna att den måste få en andra chans.
    Men kommer det inget gott utav det, ingen förståelse, så fick jag kanske omvärdera om det är så viktigt för mig att ha dem i mitt liv om de bara gör mig olycklig.

  • Mandel

    Misstänker att det är som med mina föräldrar att de själva inte är medvetna om att de diskriminerar.
    Att de inte gjort det med vilje utan det bara har blivit/är så utan att de tänker på det.

    Jag är själv uppvuxen som klassiskt mellanbarn som alltid fått klara mig själv. De har alltid fokuserat på mina systrar och i vuxen ålder på deras barn och mig och mina barn har de träffat spontant 1 -2 gånger om året. De har inte varit barnvakt mer än max 1 gång per år åt mina barn medans typ flera gånger varje månad åt mina systrars barn.
    Blev inte ett dugg bättre när de blev pensionärer och jag trodde i min enfald att de skulle engagera sig mera när jag skilde mig och blev ensamstående, men nej.

    Har inte orkat konfrontera dem utan försöker intala mig att det är deras förlust. 


    Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.
  • IceKitten
    Mandel skrev 2019-11-25 14:47:01 följande:

    Misstänker att det är som med mina föräldrar att de själva inte är medvetna om att de diskriminerar.

    Att de inte gjort det med vilje utan det bara har blivit/är så utan att de tänker på det.

    Jag är själv uppvuxen som klassiskt mellanbarn som alltid fått klara mig själv. De har alltid fokuserat på mina systrar och i vuxen ålder på deras barn och mig och mina barn har de träffat spontant 1 -2 gånger om året. De har inte varit barnvakt mer än max 1 gång per år åt mina barn medans typ flera gånger varje månad åt mina systrars barn.

    Blev inte ett dugg bättre när de blev pensionärer och jag trodde i min enfald att de skulle engagera sig mera när jag skilde mig och blev ensamstående, men nej.

    Har inte orkat konfrontera dem utan försöker intala mig att det är deras förlust. 


    Du får självklart göra precis som du vill och jag anklagar dig inte för någonting men jag skulle bara vilja fråga varför du går med på det?

    Jag hade samma "position" som dig när jag var liten men när jag själv blev gravid gjorde jag det väldigt klart att den lilla skulle behandlas EXAKT som sina kusiner eller skulle de inte se skymten av mig eller barnet igen. De skärpte sig. Så jag undrar mest om du har funderat på att göra något liknande eller kanske till och med har testat?
  • ML1234

    Jag förstår själv inte riktigt hur jag vågade. Jag är ytterst konflikträdd! 

    Det är säkert rätt att min mamma behöver lite tid, men frågan är om hon kommer förlåta mig isf. Hon var hysterisk och kunder inte förstå min fråga och undrade om jag mådde bra, eller rättare sagt hon sa -Du mår inte bra!
    Jag försökte vara saklig och upprepade frågorna flera gånger. Jag sa också flera gånger att jag inte ville bli oväns, att jag bara ville ha svar och att vi inte behövde gå in på mitt psykiska mående. Enligt min pappa så pladdrade jag bara...

  • ML1234
    IceKitten skrev 2019-11-25 15:04:06 följande:
    Du får självklart göra precis som du vill och jag anklagar dig inte för någonting men jag skulle bara vilja fråga varför du går med på det?

    Jag hade samma "position" som dig när jag var liten men när jag själv blev gravid gjorde jag det väldigt klart att den lilla skulle behandlas EXAKT som sina kusiner eller skulle de inte se skymten av mig eller barnet igen. De skärpte sig. Så jag undrar mest om du har funderat på att göra något liknande eller kanske till och med har testat?
    Ställer du frågan till mig, eller till Mandel?

    Nej det har jag iaf. inte gjort och har aldrig vågat. Min äldre syster är och har alltid varit väldigt dominant och krävande och jag oerhört rädd för konflikter och min vilja att alla ska må bra är stor. Önskade starkt dock att jag kunde ta för mig och anse att jag faktiskt är värd lika mycket som alla andra, men tyvärr är det inte så att jag vågat.
  • Kjell2

    Känns som det är dags att ta ett steg bort från resten av familjen. Minska kontakten drastiskt, ta hand om er själv.

    Förvänta dig ingen från dina föräldrar, vare sig ett förlåt eller en förklaring.

  • Wolfie13

    Beklagar verkligen, tycker det var rätt gjort och modigt! <3

    Kan jämföra med mina föräldrar, speciellt mamma, som tänker och frågar om sina barnbarn varje dag och vill träffas minst en gång i veckan...

    Dina föräldrar verkar inte riktigt ok.. Tror nog också på att begränsa kontakten och bara låta dem ta steget nu....

    Med tanke på hur din pappa var mot dig, hur är han mot barnbarnen? Kanske tyvärr inte är nån större förlust ändå..

  • ML1234
    Wolfie13 skrev 2019-11-25 15:23:52 följande:

    Beklagar verkligen, tycker det var rätt gjort och modigt! <3

    Kan jämföra med mina föräldrar, speciellt mamma, som tänker och frågar om sina barnbarn varje dag och vill träffas minst en gång i veckan...

    Dina föräldrar verkar inte riktigt ok.. Tror nog också på att begränsa kontakten och bara låta dem ta steget nu....

    Med tanke på hur din pappa var mot dig, hur är han mot barnbarnen? Kanske tyvärr inte är nån större förlust ändå..


    Mitt förhållande till pappa: Jag har alltid vetat hur han är och hans bekräftande, att han inte var intresserad av mina barn var sorgligt men jag blev inte förvånad. Men visst är det oerhört sorgligt...
  • Kjell2
    ML1234 skrev 2019-11-25 15:29:52 följande:
    Mitt förhållande till pappa: Jag har alltid vetat hur han är och hans bekräftande, att han inte var intresserad av mina barn var sorgligt men jag blev inte förvånad. Men visst är det oerhört sorgligt...
    Sluta sök någon form av bekräftelse, erkännande odyl från dina föräldrar. Sluta också ha en dröm att ni alla ska bli en stor lycklig storfamilj. Du lär bara bli mer besviken.

    Du har man och fyra barn , lägg din energi där.


Svar på tråden Får man lov att fråga sina föräldrar varför de inte vill umgås med sina barnbarn?