En förvirrad man som behöver hjälp!!

Okej. Antingen är hon inte ärlig mot dig eller så har hon inte tillräckligt med självkännedom att veta varför detta blir en grej. Det är ju ni som var ihop med varandra, du var ju inte ihop med hennes andra nära och kära... Klart det är mycket positivt om ens partner funkar bra med ens familj osv men om man älskar någon på riktigt så kan inte det vara en avgörande grej.

Som andra skrev, kan va så att hon har en bild av hur en partner ska vara och när du inte är det hon sett framför sig så blir det inte rätt för henne.

Kan bara jämföra med mig själv. Träffade också min partner för drygt 1 år sen. Det är saker i förhållandet som jag ser är problematiska, där mycket handlar om att jag inte känner mig tillräckligt bekräftad vilket ju är en ganska avgörande sak för att hålla en relation vid liv. Ändå blir jag helt förkrossad av tanken av att vi skulle göra slut. Finns inte i min värld.

Precis så som du beskriver i första stycket, resonerar jag också. Jag var inte på något sätt dålig med hennes nära och kära utan tvärtom, snarare att jag är väldigt omtyckt. Men hon vill ha mer av den varan vilket jag tyvärr inte kunde erbjuda i större utsträckning, även om det inte var helt obefintligt, så var det inte super ofta heller. Men å andra sidan, vi blev tillsammans i somras och jag tänker att sådana saker hade kommit av sig självt med tiden, om man nu menar allvar med att man älskar någon, vilket såklart ska visas i handling också vilket jag ändå tycker att hon gjorde.

Jag tycker du ska ta upp det med din partner, misstänker att du redan har gjort det men sluta inte kommunicera, utan fortsätt påtala det om du känner att det inte blivit bättre.

Precis man kan inte tvinga på sånt heller. Det måste växa fram naturligt. Tycker du tänker sunt.

Jag har tagit upp det några gånger även om det är en svår grej att ta upp. Jag känner att jag inte riktigt når fram. Han har så svårt att kommunicera när det gäller sånt. Han blir tyst, vet inte vad han ska svara. Han vet att han är dålig på att ge bekräftelse och han har försökt bättra sig men jag vet inte. Jag vet inte om han förstår på djupet hur vissa saker verkligen sårar mig. Jag kommer ta upp igen att vi måste komma ur det här för annars är jag rädd att det kommer ta slut. Och det vill jag verkligen inte.

Oj hon har höga krav på dig tänker jag som första tanke. Så klart att det måste fungera när du och hennes vänner/familj ses (typ trevlig stämning) men att sedan kräva att ni ska bli goda vänner tycker jag är för mycket begärt.

Jag skriver under på vartenda ord du skrivit. Det var exakt det jag förklarade för henne, att allting kan inte vara på rosa moln i ett förhållande men att man kastar inte in handduken så fort det blir lite jobbigt. Man får kommunicera, kompromissa och försöka mötas halvvägs kring saker man inte är överens om, vilket hon även höll med om.

Det kanske är någonting annat, jag frågade henne om kunde vara ärlig och tala om det isåfall. Svaret jag fick var att det inte var någonting annat, förutom att hon saknar att jag genuint tar tag i att skapa ännu bättre band med hennes nära och kära men även med mina egna, vilket jag helt skriver under på. Men det är inte superenkelt nu när hon tog den ?lätta vägen?. Om man säger att man älskar någon, att man är den finaste killen som finns, att man är ens stora trygghet i livet och gråter ögonen ur sig, samtidigt som man kastar detta på mig som jag nämnt ovan, det går helt enkelt inte ihop för mig. Det tror jag ingen tycker som läser denna tråd, men jag kan ha fel.

Jag ser hur det kan gå ihop. Hon kan ju tycka att du är världens finaste, älska dig massor och samtidigt misstänka att förhållandet inte är rätt i längden. Att du försöker gilla att göra samma saker som hon kanske fungerar nu, men om du egentligen inte är en likadan person som hon finns det anledning att tro att det inte kommer att vara så länge.

Det låter fint att kämpa för kärlek men det är oklart om det är det bästa sättet att hantera sin framtid att gå efter förälskelse när man kanske inte passar ihop.

Jag tycker att det låter som rätt märkliga skäl. Hennes vänner och familj får väl hon styra upp umgänge med och din vänskap med dem får väl växa fram, vilket tar tid.

Det borde räcka att du följer med och är trevlig när hon vill träffa sin sida.

Hur ofta har hon styrt upp umgänge med dina vänner, syskon och föräldrar under den här tiden?

Helt ärligt, men inte super ofta. Dom gångerna hon gjort det har jag nästan alltid tackat ja, förutom när jag känt själv att jag inte orkat.

Hon är ung och inte villig att satsa på ett förhållande hon inte tror på trots att hon har känslor för dig.

Det hade säkert kunnat glida på ett tag till, men nu kom du med förslaget om lägenhet. Då blev det tydligt för henne att det saknades något som gjorde att hon inte kunde ta ett sådant steg.