Vad gör jag???

Givetvis har jag börjat se över mina prioriteringar men man kan ju inte heller bara säga upp sig. Räkningarna betalar ju inte sig själv... Har föreslagit parterapi, men det vill hon inte.

En förenkling som utgår från att män är skithögar utan känslor... Så simpelt är det inte. Krav från omvärden gör ibland att man måste prestera, man ska ha en bra karriär, åka utomlands, ha fin bil, vara lyckad på alla jävla sätt. Nånstans i det där räcker man inte till, och man märker inte själv vad som händer, inte för att man är en skit och inte för att man inte älskar sin partner utan för att hjulen bara snurrar fortare och fortare och man förlorar kontakten med sig själv och allt runtomkring. Så har det varit för mig. Jag önskar att jag hade förstått detta tidigare. Uppvaknandet kom när jag fick reda på den andre. Först då kunde jag se mig själv från ett annat perspektiv, för att jag blev tvingad att göra det. Jag tror inte vi reder ut detta, och även om det gör fruktansvärt ont så är det ok. Jag vill att hon ska vara lycklig, även om det innebär att hon inte är med mig. Jag gjorde valen som ledde fram till detta även om jag inte förstod det då, och jag får helt enkelr acceptera konsekvenserna.

Jag önskar bara att vi män var lite bättre på att prata om sånt här, tror att många hamnat i samma sits och precis som jag inte förstår...

Vilken skön värld du måste leva i, en utan krav! I min värld är det inte så. Barnen ska ha snygga kläder för att inte bli mobbade. Famlijen VILL åka utomlands.... Bilen går sönder, kostar pengar.

Jag försöker inte ha nåt perfekt instagramliv men likförbannat ställer livet en massa krav på en... Det är jävligt lätt att sitta och säga att man ska leva som man vill, du må va en stark jävel som klarar att stå emot allt men jag tror de flesta är veklingar i den frågan precis som jag.... Men grattis till dig!

Oj, där har du fel. Mina känslor för henne har alltid varit starka, men under en lång period har jag inte visat det... Och kämpa, det vill jag och gör jag, men jag tror att det gått för långt, att hon inte längre vill. Och hur det än är så måste vi båda kämpa om vi ska kunna rädda det...

Tack för ditt uppmuntrande svar. Som jag skrev ovan nyss tror jag dock att det är försent, men jag kommer ge mitt allt tills jag vet att det är så. Hur som tänker jag att något positivt kommer ur det här ändå, jag har lärt mig en del om mig själv på den här resan...