Harrison skrev 2019-12-09 23:30:58 följande:
Många hundar är oberäkneliga. I somras passade vi en 20 kg hund i vår stora, inhägnade trädgård åt bekanta. Hunden skulle vara hur lugn och snäll som helst, sa dem. Jag vågade inte låta hunden gå själv omkring i trädgården, eftersom de kan hitta på att gräva sig ut under staketet, om de får vara utan tillsyn. Plötsligt såg jag hunden vifta på svansen, den såg upphetsad ut. Vad har den nu hittat, tänkte jag, en orm? Jag skyndade mig dit, för att rädda hunden från att bli huggormsbiten, tänkte jag. Då såg jag, att det var grannens gamla katt, som var föremålet för hundens intresse.
Neeeej, skrek jag och greppade tag runt hundens midja. För en stund lyckades jag hålla i hunden (katten hade kunnat hoppa upp i trädet bredvid, men gjorde inte det, kanske pga åldern, 16 år). Hunden gjorde ett jättehopp och landade intill katten och det sa "smack" och kattens huvud var inuti hundens käft. Herregud, tänkte jag och kände mig svimfärdig och skräckslagen. Jag försökte dra ut kattens huvud ur hundens mun, men det gick inte. Jag ropade på min granne, som var i närheten och han kom och vi försökte få hunden att spotta ut katthuvudet under en längre tid. Det var fruktansvärt, som i filmen "Alien".
Vi kämpade och kämpade och äcklades nåt så fruktansvärt av det som skedde. Till sist drog grannen hunden i benen och då släppte hunden greppet och katthuvudet kom ut. Katten kändes lealös och säkerligen död. Vi låste in hunden och började leta efter kattens ägare och så småningom fick vi tag på henne via en an annan granne. Hon var mest orolig över hur illa skadad katten kunde vara, men det syntes nästan ingenting på katten, hakan var spräckt lite och en droppe blod syntes.
Sedan åkte vi i vår bil till veterinären och det var bara kremering som gällde. Vi betalade den, eftersom vi passade hunden. Jag köpte mycket stora blommor och flera chokladaskar som tröst och "bearbetning av sorgen", eftersom jag visste, att familjen hade många barn och barnbarn. Hunden var satt på en extrem svältdiet och den hade bantats ner rejält och vi tror, att det var den svåra hungern, som fick hunden att fånga sin egen "lunch". Den har säkert jakten i sina gener och kan döda sitt byte genom att ta huvudet i sin mun och ruska om bytet, tills ryggraden går av. Enligt veterinären hade just det hänt.
Jag äcklades så fruktansvärt av det inträffade och mådde illa bara jag såg en hund eller katt. Det var nog det värsta som jag har varit med om, ett bestialiskt mord. Hunden var av rasen Staffe. Vi tackade nej till vidare hundpassning med den hunden, jag var i chocktillstånd i veckor, jag är en stor kattvän. Hur gullig hunden än kan se ut, kan den vara en bestialisk mördare, mer eller mindre, beroende på rasen.
Men snälla nån
Jag förstår att det inte var någon trevlig upplevelse men att en hund triggas att ta en katt är inte särskilt konstigt och har inget med aggressivitet att göra.
På samma sätt som katter gärna tar småfåglar och gnagare är även hunden ett rovdjur med instinkter.
Att se det som en bestialisk mördare är löjeväckande.
Tyvärr är det något många glömmer av i sin vilja att se hunden som en nästanmänniska att det är ett rovdjur och läser in allsköns konstigheter i ett för hunden fullt normalt beteende. I inhägnad trädgård Hartman visserligen fortfarande ett juridiskt ansvar men helt krasst är det sånt som händer även om det är tråkigt.
Däremot har man som ägare strikt ansvar och ev bortsett från just självförsvar ska man se till att ha sådan kontroll över hunden att den inte sliter sig/has lös och kan bita ihjäl varken hundar, katter eller vilt.
Det spelar ingen roll om det är småhundar som beter sig illa, det fråntar inte ägare till större hundar sitt ansvar i att kunna kontrollera dom i alla fall och kan man inte det har man stora brister i sin relation till sin hund.
Det är ofta inget som helst fel på hunden mentalt sett, en hund är inte varken snäll eller elak men vi som ägare är skyldiga att klara av att hantera dom.
