Varför är hemtjänsten så slarviga?

Jag jobbar också själv i vården sedan flera år men med vård i ordinärt och särskilt boende, kommunal vård. Har tidigare arbetat på sjukhus. Den bild du beskriver gör mig både arg och ledsen. När man jobbar inom vården måste bemötandet vara bra, vi måste utföra saker korrekt och inte åsamka skada. Vårdrelaterade skador är alldeles för vanligt förekommande och inom många områden finns det mycket förbättringspotential.

Jag har pratat med patienter som kommer hem från sjukhus och berättar skräckhistorier, vi har tagit bilder på de skador de fått från sjukhusvistelser och vi har närstående som ber att vi aldrig mer ska skicka deras mamma/pappa/syster/bror någonsin mer till sjukhus. Jag har sett situationer som är kränkande med egna ögon.

Det är historier om personer som är döende men som får vänta på lindrande injektioner i timmar trots att personalen är i rummet bredvid och hör personens klagan. De bäddar inte sängen, de sätter på dubbla inkontinensskydd för att slippa byta skydd så ofta, de avlastar inte hälar eller följer vändscheman så personen kommer hem med tryckår, soppåsar töms inte, smutsiga kläder byts inte, de kommer inte vid larm, de ställer fram maten till personer som inte kan äta själva. Man skickar hem personer som inte bajsat på 1 vecka. Man pratar över patienter vid omvårdnad som man tror inte kan kommunicera, men som när de kommer hem återberättar olämpligheter som sagts. Man lägger inte om sår på korrekt sett så man försämrar sårstatus. Man struntar i att kolla på huden så man missar sår som sedan inte läggs om under hela vårdtillfällen.

Är det bättre inom kommunen? Säkert inte.

Är landstinget bättre? Säkert inte.

Vården har havererat på sina ställen, oavsett nivå, men det jag tycker är mest tragiskt är att medmänskligheten verkar ha försvunnit. Vart finns glädjen i att hjälpa? Vart finns drivet i allt lära? Vart finns skuldkänslan?

Jag undrar samma sak som dig: Vad ska man göra?