Inte för att jag inte litar på mig själv, jag kommer knappast att kasta mig över personen, men för att det man inte göder brukar självdö.
Mindre kontakt brukar vara det bästa för att få en attraktion att försvinna.
Så länge jag är nykter och den andre inte petar på mig så kan jag hålla mig 
Är dock för tillfället väldigt ambivalent då jag träffat en kille via en dejting-app som efter flera veckors "dejtande" inte ens petat på mig så jag var tvungen att fråga vad han ville med oss.
Han blev nästan förnärmad då han ansåg att vi var kompisar och inget annat...
Han är den mest omtänksamma person jag har träffat på! Han lyssnar och kommer ihåg vad vi pratar om, han märker direkt om jag är nere (har blivit grymt sviken av bästa väninnan precis) och han gör allt han kan för att peppa mig och vi umgås en hel del och hjälper varandra med mångt och mycket. Ingen har någonsin tidigare engagerat sig så i mig. Inte ens mina föräldrar, min x-make eller mina numera x-vänner...
Är det konstigt att jag börjar dyrka marken han går på mer och mer och att jag drömmer om att det ska bli mer än vänskap???