Vi som planerar äggdonation 2020

Bra nyheter. Varit på ultraljud idag och allt ser fortfarande fint ut. Ingen riktig blödning tyckte han. Snutten var idag 16mm. Är 7+6 nu.

Så glad. Får uppskatta att jag inte har några symtom. Idag blev det mer verkligt! Nästa ul blir om 1 v och sedan är det NIPT i v 10.

Via Lappland? 

Har någon börjat kolla upp om medicinsk behandling gäller som anledning för att resa? Misstänker att vissa länder skulle godkänna att resa in om man kan styrka detta av kliniken. 

Vårt embryo tinades på morgonen. Det är väl standard men vissa gör det dagen innan och låter det odlas en dag till.

Jag skulle också föreslå att vi inte skriva här så mycket om Corona och Co. Är det nära relaterat till någon behandling eller planering är det kanske en annan sak.

Hej!

Det är så synd att vår tråd av givande omständigheterna är så tom nu. Även om det inte går framåt med behandlingar tänkte jag höra hur ni mår.

Så tråkigt. Men vad jag har läst så har det hänt några andra med, tyvärr.

Hos mig valde de att nerreglerar mig direkt men inte med spray utan med en enda spruta. Den heter Procren. Så tacksam att jag slapp sprutan.

Sedan kollade läkaren inte ens om jag hade några äggblåsor innan jag startade med Progynon... hon hade nog missat det. Man gör det för att se att nerregleringen verkligen har fungerat. Om du inte tycker om sprayet kan du kanske fråga efter just Procren.

Progynon i sig gör som sagt inte att den hindrar ägglossningen. Det kan ske ändå.

När ska du börja med sprayet?

Ja, och ni har kommit så nära. Ni har några i frysen om jag minns rätt?

Jag mår bra, tack. Nu har vi gått in i v 14. Vi är tacksamma över att ha fått chansen innan utbrottet och tänker varje dag på alla som inte hann eller inte får göra nästa försök

Hur går det för er andra? Har ni fått höra nåt mer från era kliniker respektive från länderna angående ev gränsöppning eller undantagstillstånd för just medicinsk behandling?

I Tjeckien går det nu att göra behandlingarna igen. Men man får bara vara där i 24h, sedan måste man resa ut igen och man behöver ett negativt Covid19-test (kan göras innan resan i Sverige för ca 1500kr). Problemet är att man måste resa genom Tyskland just nu men snart går även flygen igen (om utvecklingen går åt rätt håll). Då kan man flyga med Ryanair till Prag t.ex.

Jag hoppas så att ni alla snart kan fortsätta med era behandlingar!

Så bra nyheter! Äntligen får du börja med nästa försök! Vi hejar på dig och ert lilla embryo!

Hej!

Så skönt att höra att några av er har börjat komma igång igen och grattis, Sandra, till ditt pluss! Då får vi uppdatera listan nu lite, det är ju ändå någon slags gammal tradition från tidigare tråden.

På gång:

Syskon2018 

GrodanS77

Sofia95

Zwillinge 86

Smulantobe ET (Ovumia Finland)

CrockedTail FET ?/? (AVA Riga)

UndrandeSökare ?/? (AVA Riga)

Fertilitetsresa FET ?/? (Oumvia Finland)

Myntan ET i sommar (Felicitas Helsingfors)

glommernamnet ET (Minerva Uppsala)

Ruvar:

Gravid: 
Sandra (ÄD, BF?)
LiMarie (ED, BF 22/10) pojke

Barnet fött:
Sjuttiosjuan 22/6 pojke

Vid äggdonation och IVF spelar det ingen roll när man hade mens. BF blir aldrig flyttat, oavsett vad BM mäter. BM försökte en gång men jag fick förklara att vi exakt vet hur många dagar gammalt barnet är.

Så du räknar dagen där ägget befruktades som "ägglossningsdag". Finns på nätet sidor där man kan ange detta datum. Nu har ni haft ett fryst embryo. Då kollar du hur gammalt embryot var (tex 5 dagars) och drar av 5 dagar från insättningsdatumet. 

När har du första VUL?

Med tanke på att ni vet orsaken till varför det inte fungerar så finns det stora chanser att lyckas med donation, både i Sverige eller utomlands. Det verkar inte finnas några andra kända problem hos dig med t.ex. livmodern osv. Själv var jag också mycket rädd för att man kanske skulle upptäcka någonting annat än min låga äggreserv med 33 men första insättningen i Tjeckien tog sig. Vi bestämde oss mot Olga på grund av priset.  Vi skulle ge Tjeckien 1 försök i alla fall, allt var lite enklare med resa, mediceringen osv. För oss var Ryssland sista alternativet. Men detta måste man känna själv efter.
Sverige låter också mycket smidigt av olika anledningar men man garanteras mindre embryon än i Tjeckien t.ex. (oftast 2 där). Kostar nästan hälften där (I Sverige ca 80000-90000), i Tjeckien 5000-6000kr. Men då tillkommer resan (kostade oss bara 1000kr för flyg för 2 personer och knappt nåt för hotellet), tabletterna var mycket billiga med.

Nej vi var i Tjeckien, inte i Riga. Närmare sagt på Gennet. Men just i Tjeckien finns en uppsjö av kliniker och där kan man hitta en som passar en bäst (kanske lite olika priser, olika garantier, snabbare tid osv).

Vi valde dubbeldonation, dels för att det "bara" kostar 1400euro men också för att vi hade både kvinnlig och manlig faktor. Det sa inte nej i Sverige eller Finland till äggdonation, man tyckte vi skulle absolut prova med äggdonation enbart men man tyckte samtidigt att chanserna att lyckas är mycket mindre för oss än med embryodonation. Hade det varit gratis hade vi gjort äggdonation först bara för att testa. 

Men i alla fall, väntetiden i Tjeckien för donator skiljer sig, men allt mellan 1-3 månader. 6 veckor är väl det mest vanliga. De har hundratals donatorer att välja ifrån, man får veta hårfärg, ögonfärg, längd, vikt, utbildning, intressen och om barn/inte. Kvinnans ålder vet man ej men de är inte äldre än 30. Vår var 27. Just det, blodgrupp fick man veta men de måste inte vara kompatibla. 

Det är alltid färskförsök vid äggdonation där (de har ingen fryst äggbänk där man kan väljer en donator ifrån)... Så mannen måste vara där dag 1 och du måste vara där dag 3 eller 5 (beroende på antalet embryon)... men de flesta kan odlas till dag 5. Så teoretiskt kan mannen vara där själv i början och han kommer hem igen. Eller du ansluter senare. Men max 5 dagar totalt. Vid embryodonation behövs bara 1 dag. Sedan kan de teoretiskt också frysa in era embryo och man kommer själv en annan dag. Men du blir ändå stimulerad så då kan man lika väl göra insättning direkt, också lite högre chanser. 

Om jag jämför AVA i Riga eller göra ÄD i Sverige då tycker jag nästan att man lika väl kan göra det i Sverige då prisskillnaden är marginal med tanke på flyg, mediciner, arbetsbortfall osv. Men som sagt, de kanske gör mer utredning osv ffa på de där tidigare insättningar inte har fungerat, plus att de använder lite "extra" medicinering. 

På Gennet var jag väldigt nöjd med deras läkemedelshantering (är själv läkare och gillar inte när mediciner sätts in utan bra stöd, samtidigt som jag tycker att man är för enfaldig i Sverige just vad det gäller IVF/ÄD-behandling). Jag kan jämföra min behandling med 2 andra tjejer som var på Gennet. Vi fick alla en annan läkemedelsbehandling. Jag hade det enklaste med bara Progynon och Crinone/Lutinus (de hade egentligen satt in Uterogestan men jag bad om Crinone). Själv tog jag Trombyl också men de tyckte inte att det behövdes. De andra fick även Predinosolon (i olika doser) samt Trombyl och Heparin (bla missfall i botten osv). Gennet är en av de enda kliniker där som har egna immunologer också (i fall det behövs), jag hade ingen kontakt med de.  (Ok, nu har jag gjort nog med reklam...) Det är inte meningen men vill bara berätta om min positiva upplevelse (som jag redan hade innan jag plussade). Men valet är såå svårt... vad vi funderade och jämförde. Vi hade skypemöte med flera olika kliniker för att få en känsla. 

Det var länge sedan jag uppdaterade här men jag följer er alla och glädjas för de som plussade och tänker extra på de som kämpar.

För två dagar sedan, 2020-10-20 föddes vår lilla son. En 30 timmars förlossning. Värt varje värk. Jag kämpade fram tills sista dagen med rädsla kring anknytningssvårigheter och tänkte dagligen på det. Men så som Så många skrev förut. Så snart bebisen ligger på ditt bröst, skriker och sedan tittar på dig. Då vet du. Det är ditt barn. Jag skulle aldrig längre velat ha fått ett barn nu med mina egna gener. Då hade jag ju inte fått just honom. Tänk. Någon har gett oss våran son. Tacksamheten är oändligt.

Jag vill ge mod. Ha alla era tvivlar och de kanske försvinner aldrig, varken undee processen eller till och med inte ens under graviditeten. Men kärleken kommer sedan. Jag följer era resor ich tänker alltid på varje person i denna grupp. Ge aldrig upp!

Om ni vill skriver jag gärna en sammanfattning av våran resan med IVF, äggdonation och dubbeödonation.

Hej!

Det var länge sedan jag skrev här men efter en lång resa föddes äntligen vår son i oktober. Några av er tyckte att det kunde vara intressant att läsa om våran resa. Jag vill gärna sprida hopp med denna läsning.

Min man och jag försökte egentligen inte så länge att bli gravida men i min tidigare relation försökte jag redan få barn men det blev aldrig någon graviditet då heller så jag var rädd att någonting inte stämde men vi utredde ingenting. Sedan träffade jag min man och jag var full av hopp. Efter några månader sa han till mig att han vet om att han har få spermier och av dålig kvalitet och att de har haft många missfall i hans tidigare relation men det blev aldrig några barn. 
Vi gav oss lite tid att försöka men efter ett halvår gjorde vi en utredning som visade att hans spermiekoncentration låg på 4 milj och sedan visade sig att mitt AMH låg på 0,4 (då 33 år). Detta var chockerande. Jag trodde att jag kanske hade endometrios eller PCOS men inte detta. Hade till och med många folliklar på ultraljud men värden var ändå dåliga. Jag hade fortfarande min mens ganska regelbunden och märkte annars ingenting av att jag är i förstadiet till klimakteriet (östrogen var låg men inte super låg). Vi rekommenderades att direkt göra IVF. Vi ställdes i kön till Sahlgrenska men vi ville inte vänta 6 månader till. Vi gjorde två privata IVF på Livio i väntan. Första gången fick de ut 6 mogna ägg med maxdos Bemfola och Menopur. Men trots ICSI blev inget befruktad. Jag minns när de ringde mig och gav mig beskedet på jobbet. Jag hade aldrig en sån ångest i min kropp och en ilska (mest mot mig själv). Jag kom hem, rev ut alla tabletter, multivitaminer osv ur skåpen. Slängde mig på golvet och skrek, och skrek. Min man var inte hemma och när han väl var hemma förstod han. Jag föll i ett djupt svart hål men vi ger aldrig upp, eller hur? Så efter en fin sommar i Frankrike gjorde vi ett nytt försök men nu fanns det mindre äggblåsor men de tyckte vi skulle ändå gå vidare. 5 mogna ägg ända men igen. 0 av de befruktades. 

Vi ställdes i kön för ÄD till Sahlgrenska, väntetid då 2-3 år. Så länge ville vi inte vänta. Jag visste om den fria vårdvalet i Sverige och skrev en egenremiss till Huddinge. Vi skulle bli kallad inom 3 månader och start av behandling inom 6-9 månader. Men jag hade ingen tålamod. Plus att de inte hade gjort dubbeldonation där och jag hade känslan av att det finns ett problem med min mans spermier. Så vi vände oss till Finland. Där får man göra dubbeldonation men de tycket vi skulle testa enbart ÄD i början. Så vi fick en donator inom 1 månad och jag nerreglerades i december. Men vi hade otur igen. Donatorn kunde inte stimuleras. Det fanns knappt några äggblåsor. Detta var i januari 2020. De kunde erbjuda en ny donator tidigast i april. Jag orkade inte vänta och jag var ju redan nerreglerad och stod sedan på östrogenbehandling. Skulle allt detta har varit för ingenting? Jag måste i alla fall har haft en känsla... jag hade redan några veckor innan kontaktat några kliniker i Tjeckien för att höra med de. De hade till och med våra papper. Så jag ringde sedan 3 kliniker när jag fick det negativa beskedet från Finland och frågade om de kunde snabbt (alltså inom några dagar) fixar en donator eller en embryodonation. Och faktiskt kunde alla göra det, alltså en embryodonation kunde de fixa (ingen donator enbart). Så vi fick ett läkarsamtal dagen efter de hade föreslagit en match (vi valde bort deras första förslag). Sedan började jag med Progesteron (slemhinnan var redan fint) och så åkte vi ner till Prag den 4 februari. 

Insättningen var svår för läkaren så jag kände inte mycket hopp. Jag gick 15000 och 16000 steg de kommande två dagarna, åt mycket gott och så åkte vi hem efter 3 dygn. Jag fick lite feberkänsla 2 dagar efter insättningen. Och efter 3-4 dagar kände jag någonting som mensvärk. Dag 5 plussade jag. Jag blev en testoman och livrädd för kemisk graviditet och sedan för missfall under den tidiga graviditeten. Men vi var så glada men det var inte lätt att ta in.

Och vilken tur vi hade, en månad senare stängdes allt ner. Vi hade aldrig hunnit till Huddinge, aldrig till Finland eller till Prag, i alla fall inte då. 

Idag ligger den lille killen här. Resan var lång, och det känns fortfarande. Det blev aldrig någon vila och det blir det nu inte heller. Kroppen och själen är slut men det som har hänt nu mot slutet är fantastisk.

Vad vi alla kämpar. Jag kände under resans gång att vi måste fixa så mycket själv, man fick verkligen noll stöd ifrån vården. Det tyckte jag var nästan det värsta, att kämpa kring väntetider, kämpa för behandlingar osv. Det bästa stödet var min man. 

Trots att jag fick rådet att gör många pauser så gjorde jag inte riktigt det. Jag mådde inte heller bra av att göra ingenting som förde mig mot vårt mål. Men det var slitsamt. 

Nu inser jag att tråden kanske inte ger hopp mer än att målet kan vara närmare än vad man tror. Men jag vill ge med er. Försök så gott ni kan att återhämta er lite grann mellan försöken. För att det blir inte så som jag trodde. När han väl är där blir allt bra. Såren är inte läkta.

En sak som hjälpte mig genom resan var min målbild. Och det såg ut så här. 

Mitt barn, min man och jag, vid stranden i Frankrike. Om några år. Hen lekar i sanden. Bara denna bild var så vacker.