Nygift och otrogen

Jo jag tar till mig av allt. Den här tråden har fått mig att må sämre än på länge vilket jag tolkar det som är ett tecken på att jag tar till mig, men det är en process.

Eller så är han glad över att ha kvar mig och ger oss ett ärligt försök? Kan det på riktigt inte vara så? Att han är kär i mig och vill vara med mig? Att hans ånger faktiskt är sann? Är det totalt omöjligt?

Och som sagt, jag måste ju lita på att han aldrig gör det igen för annars är ju det här lönlöst...

Tack. Jag älskar min man nåt så otroligt och att gå igenom en separation och ?förlora honom? kommer göra minst lika ont som att få reda på otroheten, kanske ännu ondare. Jag hoppas vi kan skiljas som vänner för vår dotters skull. Hela situationen är så oerhört tragisk..

Ja, hon verkar helt bakom flötet och kan inte ta ett nej. Oavsett vad han lovat henne tidigare så har han klargjort flera gånger att han vill ha absolut noll med henne att göra nu.

Aborten var en situation hon själv satte dig i. Det yttersta valet var hennes. Min man är inte hennes vän som ska finnas där eller testa henne. Hon mår säkert inte bra men det är inget varken jag eller min man kan eller vill hjälpa henne med. Hon är ansvarig för sitt eget mående.

Ja där är så klart en skillnad mot kanske andra otroheter. Samtliga äktenskap far illa men som du skriver så "var det så mycket falskhet" i själva giftemålet. Jag tror han menade det han sa, han ville säkert förtränga känslorna för henne för att bevara det fina vi faktiskt hade byggt upp. 

Det du skriver är nog också därför jag lämnade. Om vi hade det bra när han var otrogen kommer jag alltid vara orolig/bli påmind om detta i slentrian och svackor. Återigen - min logiska hjärna tror inte han kommer göra det igen men jag kommer så klart tvivla. det gör det ohållbart. 

Menar du att du tycker att TS ska låta sin man gå till den andra kvinnan?

Visst,det hade hon kanske kunnat göra om han själv hade velat det.

Men det var ju inte den andra kvinnan han valde när TS kom på honom och han fick chansen.

Oavsett så tycker inte jag att TS ska fatta ett beslut nu då hon inte ens verkar ha kommit ur chockfasen ännu.

Allt är ju relativt, han äger ju så klart den största skulden men douche är nog att ta i. 

Ja det är värre att han faktiskt fick så starka känslor för henne, helt klart. Men han ville ju vara med henne då, inte hela tiden. Det var ett för stort steg att bryta upp enligt honom själv just för att han var kär i mig. Det var ju hon som berättade att han sagt att han kanske skulle lämna mig, han hade glömt bort det. Han valde bort henne när dom fortfarande hade en god relation. Sen får man ju inte glömma att han och jag hade en lång relation, hon en fling med honom. Så klart var hans känslor starkare för mig, vi har barn ihop. Han hade aldrig krävt att jag skulle göra abort, jag är mamman till hans barn. 

Jag tycker inte det är normalt agerat, jag tycker det är fullständigt vidrigt. Jag vill bara försöka förstå honom för att själv ge mig någon form av förståelse. Tycker också äcklad är ett rätt starkt ord. 

Det är väl själva tanken på det som gått förlorat som gör mig ledsen, det jag trodde jag hade. Jag trodde verkligen att vi skulle hålla ihop och inte i min vildaste fantasti kunde han göra något sådant. Jag visste ju t o m att hon fanns och dom var vänner men jag tänkte aldrig ens tanken på att det var något mellan dem. Jag har fortfarande svårt att acceptera allt. Samtidigt känner jag mig dålig som inte försöker mer, ger det mer tid. 

För samtidigt, väldigt många är otrogna i sina förhållanden. jag tror det är att förenkla det och säga att alla inte är kära eller att man inte älskar sin partner. 

haha nej han kommer aldrig vilja vara med henne oavsett om jag aldrig tar honom tillbaka. Av alla kvinnor i det här landet är nog hon den han skulle minst vilja vara med. 

Men jag är ju hans himlastormande kärlek, vi har ju också haft den passionen i början. Men då behövde han inte tänka på sitt konsekvenstänk. Det du beskriver är ju vi. Han säger ju att han också känner så! Därför har jag så svårt att acceptera otroheten, den känns helt ologisk!!

Men på vår bröllopsdag var dom vänner, han hörde av sig i egenskap av vän till henne (vet heller inte om det var hon som hörde av sig först). ja såklart var han redan förälskad i henne då men hade inga planer på att göra något, han visste ju inte ens om hon kände lika då. och jag tror nog han tänkte mer på mig än på henne den dagen. Det var den lyckligaste dagen i våra liv det är båda överens om. 

Jag kan inte ta in att om han nu inte känner så så borde han sluta kämpa för mig. Han borde inte vara desperat efter min kärlek? Jag förstår att han kanske kunnat vara det om jag fortfarande funderade på att stanna men han har blivit lämnad, alla vet det, och han bönar fortfarande efter mig, inte henne. 

Tror iof fler otroheter involverar sex. De flesta stannar inte vid hångel och då är helt plötsligt inte min mans så extrem. Vidrig men inte extrem.