Nygift och otrogen

Fjärilen har faktiskt en god poäng. Man ska aldrig räkna ut den otrognes känslor och uppfattning om det inträffade. Det är trots allt två personer som måste vilja samma sak av rätt anledning om man vill satsa på att laga förhållandet.

Jag var också otrogen och av en del skäl men när jag väl tog steget till otrohet så hade min man redan sårat mig genom att visa att vårt förhållande uppenbarligen inte alls var så viktigt för honom som för mig. Mitt hjärta var redan krossat. Jag var besviken, arg och kämpade förgäves för att han skulle vakna upp och se vad som höll på att hända. Jag vände mig i förtroende till någon annan som lyssnade och det gick som det gick. Jag var otrogen.

När min man så småningom kom på oss steppade han upp och skärpte sig och gjorde allt för att reparera skadan. Men det var försent. Jag var så besviken. Jag blev faktiskt äcklad av hans försök. Det kändes som ett skämt och en charad.

Jag älskade vår familj och det som var "vi", hela Familj AB var jag stolt över. Men som äkta makar och vuxna sexuella personer var det inte mycket som fungerade. Klart jag ville ha vår familj. Jag ville stanna i familjen. Men när min man inte förstår vad jag behöver som vuxen kvinna så blev hans försök bara jobbiga. Han kunde aldrig förstå vad som drev mig till otrohet.

Vi levde i kaos i två år innan det totalt brakade sönder och vi skilde oss under bedrövliga former.

Skuldbelägger inte alls utan detta är högst troliga tankar. Otrohet är komplext ur många synvinklar och många saker leder fram till det slutliga aktiva otrohetsvalet. TS är medveten om att tråkig vardag var en av alla anledningar som ledde fram till hans beslut. Självklart vill hon kompensera sina egna brister och rädda det som räddas kan. Jag gjorde samma sak själv. Men det är inte så enkelt. Jag var själv otrogen, jag var själv bedragen och jag var älskarinnan. Tre olika män och förhållanden. Och alla vill givetvis visa upp sig från sin bästa sida när sånt här händer, kosta vad det kosta vill. Och ibland fake it til you make it... Tragiskt nog kan det ju vara just det som motparten inte vill ha eftersom det är en smärtsam påminnelse om vad som inte fanns från början och som ledde fram till sveket. Det kan göra allt för ont för motparten att det inte går att laga det.

Nja, viss var ni båda säkert lika skyldiga till att sabba ert förhållande, men att påstå att han "drev dig till otrohet" är ju en lögn. Du hade ju kunna lösa det på andra sätt än otrohet men du valde otrohet och det kan du aldrig skylla din partner för, det var ditt eget val. Och det är inte en fråga om "uppfattning" det är ren fakta. 

Märkligt det där med att otrogna människors sk uppfattning alltid sammanfaller med att de lägger skulden för sina egna val på andra och försöker få det att låta som att det är andras fel att de medvetet VALDE att vara otrogna. 

Håller inte med alls, vad som rör sig i huvudet på en person som är otrogen är säkert komplext. Men handlingen i sig (ett svek) är väldigt enkel. Personen hade kunnat välja andra sätt att hantera sitt missnöje men VALDE att svika och ljuga. 

Jag tycker inte man ska blanda ihop känslor och handlingar, man kan känna massor med saker och hur komplext som helst, men i slutändan är det hur man agerar som räknas. Du kan tex bli arg och säker känna att du har anledning till det, men det betyder inte att det är ok att spöa upp folk bara för att du kände så. Det går att hantera känslor på ett drägligt sätt, man behöver inte bete sig som ett arsel om man inte vill. Och väljer man det så kan man aldrig skylla det på andra.

Håller helt med.
Lustigt att man kan övertyga sig själv att det är motpartens fel att man knullar någon annan.

Håller helt med.

Lustigt att man kan övertyga sig själv att det är motpartens fel att man knullar någon annan.

Håller helt med.
Lustigt att man kan övertyga sig själv att det är motpartens fel att man knullar någon annan.

Jag har aldrig påstått att det är motpartens fel att jag var otrogen men valet grundade sig i att jag var less och besviken på min partner. Mina försök till att jobba på äktenskapet pissades på och jag blev så arg och ledsen att jag i princip gav igen. Det blev en hämd.

I mitt fall hjälpte det inte att maken sen ville gottgöra det och göra det bra igen (där TS är idag). Hans försök fick motsatt effekt då jag redan var krossad och visste att det var kört. Det var försent.

Jag ville bara säga att TS måste väga in sin mans känslor i det hela också om de vill jobba på sitt äktenskap.

Jag älskade vår familj och det som var "vi", hela Familj AB var jag stolt över. Men som äkta makar och vuxna sexuella personer var det inte mycket som fungerade. Klart jag ville ha vår familj. Jag ville stanna i familjen. Men när min man inte förstår vad jag behöver som vuxen kvinna så blev hans försök bara jobbiga. Han kunde aldrig förstå vad som drev mig till otrohet.

Det gör du väl inte alls.... tillåt mig citera dig.Läs det understrukna....  hur har du tänkt dig att din man ska förstå att han drev dig till otrohet när det var du själv som VALDE att vara otrogen? Det var ju DITT val inte hans, men ändå tycker du att han ska ska ta ansvar för DINA val?

Suck.. Det är nog inte du som förstår. Jag tar hela ansvaret för mitt val. Men han började undra varför jag inte "gjorde något åt saken" innan jag tog valet. Att han pissade på mina försök att skapa dialog fattade han inte. Han ville inte gå på rådgivning och tog inget till sig oavsett vad jag sa och gjorde och det gjorde mig förkrossad och förtvivlad. Han svek mig när vår familj höll på att gå sönder och jag fylldes av en känsla jag aldrig nånsin känt. Och där i stridens hetta tog jag det galna beslutet att vara otrogen. Något jag aldrig trodde om mig själv och självklart skäms jag över det primitiva valet. Jag ville att han skulle lida och känna samma maktlöshet och sorg som jag gjorde. Jag ville inte skiljas jag ville bara skrika ut min förtvivlan. Och jag gjorde det på fel sätt. Det vet jag verkligen. Men att då först i efterhand börja jobba med äktenskapet kändes som ett hån, och visst, det hånet förtjänade jag väl.

Summa summarum, två fel gör inte ett rätt.