Kärlek finns inte.

Uppenbarligen har jag haft en alldeles för romantiserad syn på kärlek, men jag inser nu att det i själva verket bara är en kombination av sociala och kroppsliga begär. En stunds glädje över att en viss person finns i ens liv, som så småningom går över och man hittar en ny som man anser vara ?den rätta?. Du lägger en del av din lycka i denna personen, planerar kanske flera år framåt och tror att det är just denna ?rätta? som du kommer leva med tills du dör. Men i själva verket handlar det bara om en människa du råkar gå ihop med och som du finner någorlunda attraktiv. Man lovar varandra både det ena och det andra bara för att du eller den andra ska kunna rasera allt en dag. Hur jäkla meningslöst som helst. Världen är full av praktexempel, det är inte bara jag. Och det är inte att jag ångrar något i mitt liv, bara hur naiv jag varit som gett hjärtat rakt ut, lagt min lycka i andras händer och förväntat mej detsamma tillbaks, eller åtminstone att personen hållit fast vid sina löften. Men människor ljuger.

Inser nu att kärlek och tvåsamhet mellan två personer, från början helt okända för varann, är bullshit och jag tror inte en sekund på den igen. Jag vill inte tro på den.