Kärlek finns inte.

Håller med dig TS! Jag har för länge sedan insett att det andra kallar kärlek för mig mer är att beteckna som lojalitet. Häftig passion och förälskelse har jag upplevt några gånger i livet och det är underbart! Men sådant svalnar och då gäller det att man har tillräckligt mycket annat gemensamt för att klara av att leva tillsammans ändå.

För mig (man) så har det varit komplicerat eftersom jag har en sexdrift som aldrig viker, och ett bekräftelsebehov som gör det svårt att stanna längre tid i en relation. Jag har varit länge i två relationer, och det av pliktkänsla och lojalitet, men största delen har jag lidit svårt av ett torftigt sexliv eftersom de kvinnor jag levt ihop med inte har haft samma typ av sexdrift som jag utan har tappat intresset efter ett tag.

Står inför att bryta upp nu igen, fast det tar emot. Det tar emot eftersom jag känner lojalitet mot den kvinna som har stått ut med mig i 20 år (för jag är inte lätt att leva med) och för att det är socialt jobbigt med ännu en skilsmässa. Men om jag själv ska må bra så bör jag bryta upp och i fortsättningen ägna mig åt kortare och ytligare sexuella förhållanden. Att flytta ihop med en kvinna igen är inte nåt jag tänker göra. Jag vill inte låsa in mig i en relation igen som blir svår att ta mig ur och vill inte ge någon kvinna några falska förhoppningar om ett förhållande som ska vara länge.

Så, jag tror inte på kärleken men väl på passionen och den sexuella driften.

Jo, närhet, både mental och fysisk är väldigt viktigt för mig, men de kvinnor jag har haft längre förhållanden med har distanserat sig, tagit mig för given och inte mest varit intresserade av odla och vårda förhållandet, iaf inte enligt mitt sätt att se det. Så därför har jag blivit lite krass. Är lite trött på att bli bränd och då orkar man inte starta om igen med ett så seriöst förhållande. Två försök får räcka.

Alltså, även för att passion ska uppstå kräver det en mental samhörighet för mig, så det kräver ett ganska stort mått av engagemang, men att sen springa åstad och flytta ihop och gifta sig, nej det får allt vara. Jag kommer inte att räkna med att det kommer att vara bra mer än ett par år. Då slipper jag bli besviken.

Det har du helt rätt i. Jag har alltid varit en person som velat ha omgivningens gillande och försökt att anpassa mig men det har jag bara fått skit för. Trist bara att det ska behöva ta ett helt liv för att komma underfund med det.

Vi har gått i parterapi, i flera omgångar, jag har gått i enskild terapi och det är dessa sessioner som har gett mig mina insikter. Hellre leva singel med ett passionerat förhållande lite då och då än att leva i ett förhållande som för alltid är avsomnat.

Jag tror inte att alla har den förmågan att bli evigt kär. (Du har i andra inlägg nämnt barn, men det är en helt annan typ av relation, inte jämförbar med en parrelation.)