Forum Förlossningsrädsla - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Föda vaginalt

    Tis 7 jan 2020 02:58 Läst 0 gånger Totalt 167 svar
    Anonym (Kvinn­a)
    Visa endast
    Tis 7 jan 2020 02:58 -1 +1

    Jag vill ha barn i framtiden men vet inte hur jag ska klara att föda vaginalt. När jag ser videos på kvinnor som föder vaginalt får jag fullständig panik och det gör ont i kroppen. Jag tror att jag skulle be om att få dö under tiden jag föder och ge upp. Jag vet att många är rädda men jag är extremt känslig. Har smärtor under sex och extrem mensvärk som jag brukar svimma av. Är inte oskuld men är väldigt trång. Kan hålla mig från att gå på toa för att jag ogillar känslan och lätt få ont både fram och bak

    Jag är psykiskt och fysiskt känslig för fysisk smärta och inte stark nog. Det här får mig att känna mig svag och okvinnlig... Jag tänker att jag aldrig hade kunnat få barn om jag var född i en annan tid eller plats. All respekt till folk som har biologiska barn utan att ha fött vaginalt men för mig känns det fel skaffa barn och inte föda dem trots att jag fysiskt kan

    Någon som tänker/känner likadant? Förstår ni mig eller tycker ni illa om det jag skriver/tänker?

  • Anonym (Optim­isten)
    Visa endast
    Lör 25 jan 2020 19:46 #61
    sextiotalist skrev 2020-01-23 09:19:40 följande:

    Och så dog några längs vägen, faktiskt rätt många


    Så kan man ju inte tänka, då ska man ju vara rädd för allt i så fall. Folk dör i bilolyckor, flyg som kraschar, blir skjutna, får sjukdomar osv. Folk dör helt enkelt hela tiden av olika saker, ska man gå runt och vara rädd för allt som eventuellt kan döda en så får man det nog väldigt jobbigt...
  • Lör 25 jan 2020 20:50 #62

    Om du kan läsa studier så kan du enkelt hitta dem själv. Här är t ex en svensk


    Gottvall K1, Waldenström U, Does a traumatic birth experience have an impact on future reproduction?, BJOG. 2002 Mar;109(3):254-60.


    En svår förlossning och eller flera operationer minskar chansen att få så många barn man ville från början. Det är väl inte så svårt att fatta? 

    I mitt eget fall var jag oerhört traumatiserad samt opererades fler gånger.  Man opererar inte gravida. Jag blev t ex lovad op en viss månad men stod sedan i vårdkö nio månader extra. En op som sedan inte blev lyckad utan fick göras om. En graviditet ovanpå daglig anal inkontinens hade varit omöjligt, det tror jag de flesta förstår.

    Och nej, jag fick  ta ledigt från jobbet vid två tillfällen för att träffa något aurora-team och sedan två olika läkare. Så det var inte precis att någon bokade in mig för ett KS per automatik på något sätt.

  • Anonym (Hej)
    Visa endast
    Lör 25 jan 2020 20:52 #63
    Anonym (Mamma) skrev 2020-01-25 18:45:30 följande:

    Det går alldeles utmärkt. Det gör naturligtvis väldigt ont men det finns gott om smärtstillande att gå. Det är egentligen bara de absolut sista krystningarna som gör riktigt ont, då vill man bara gå hem men då är det ju snart över ändå.

    Bara för att du har ont vid sex och mens innebär inte det att du skulle få ondare än andra kvinnor när du föder.

    Det finns terapi för såna där tankar.


    Att säga att det alltid finns smärtlindring och att det bara gör riktigt ont på slutet kan jag inte hålla med om. För mig gick det så fort att ingen smärtlindring hanns med (och man missade slangen till lustgasen så bara tom mask att andas i). Jag tyckte att de tre timmarna från etablerad värkar tills dottern var ute var för jävliga (och nej jag är inte smärtkänslig).

    Jag tycker absolut att ts skall söka hjälp både för det mentala men också sina fysiska problem. Ingen kan garantera hur förlossningen blir utifrån hur ts mår idag. Kanske går det super eller så går det åt helvet.

    Det viktiga här tycker jag är att inte förringa ts känslor.
  • Anonym (Mamma­)
    Visa endast
    Lör 25 jan 2020 21:05 #64
    Anonym (Hej) skrev 2020-01-25 20:52:23 följande:
    Att säga att det alltid finns smärtlindring och att det bara gör riktigt ont på slutet kan jag inte hålla med om. För mig gick det så fort att ingen smärtlindring hanns med (och man missade slangen till lustgasen så bara tom mask att andas i). Jag tyckte att de tre timmarna från etablerad värkar tills dottern var ute var för jävliga (och nej jag är inte smärtkänslig).
    Naturligtvis kan det gå väldigt fort men jag skulle våga påstå att en handfull timmar är väldigt ovanligt för en förstföderska, och då borde man hinna bedöva under tiden. Får man bedövning så överlever man definitivt, även om smärtan ligger väldigt högt på skalan.
  • Anonym (Hej)
    Visa endast
    Lör 25 jan 2020 21:20 #65
    Anonym (Mamma) skrev 2020-01-25 21:05:47 följande:

    Naturligtvis kan det gå väldigt fort men jag skulle våga påstå att en handfull timmar är väldigt ovanligt för en förstföderska, och då borde man hinna bedöva under tiden. Får man bedövning så överlever man definitivt, även om smärtan ligger väldigt högt på skalan.


    Absolut är det inte vanligt. Men inte omöjligt att ts hamnar i detta läge och gör hon det utan att ha tagit tag i sina problem så är risken att det blir en väldigt traumatisk upplevelse för henne.

    Har hon överspänd bäckenbotten är risken större att hon får skador dessutom. Därför tycker jag verkligen att ts bör utreda sina problem innan hon föder vaginalt om hon ska göra det.

    Jag tror även att det är dumt att föda vaginalt med de fysiska och psykiska problem hon har nu. Men att om man utreder problemen och kommer över sin rädsla så är vaginalt att föredra. Jag tror inte på att föda vaginalt med en så stor rädsla då detta garanterat kan påverka förlossningsförloppet
  • Anonym (Mamma­)
    Visa endast
    Lör 25 jan 2020 21:36 #66
    Anonym (Hej) skrev 2020-01-25 21:20:21 följande:
    Absolut är det inte vanligt. Men inte omöjligt att ts hamnar i detta läge och gör hon det utan att ha tagit tag i sina problem så är risken att det blir en väldigt traumatisk upplevelse för henne.

    Har hon överspänd bäckenbotten är risken större att hon får skador dessutom. Därför tycker jag verkligen att ts bör utreda sina problem innan hon föder vaginalt om hon ska göra det.

    Jag tror även att det är dumt att föda vaginalt med de fysiska och psykiska problem hon har nu. Men att om man utreder problemen och kommer över sin rädsla så är vaginalt att föredra. Jag tror inte på att föda vaginalt med en så stor rädsla då detta garanterat kan påverka förlossningsförloppet
    Ja man måste ju angripa problemet från båda håll; både fysisk undersökning om man misstänker något på den sidan och samtalshjälp för att kunna hitta ett inre lugn inför en eventuell vaginal förlossning.
  • Lör 25 jan 2020 21:38 #67
    Cox Orange skrev 2020-01-25 20:50:38 följande:

    Om du kan läsa studier så kan du enkelt hitta dem själv. Här är t ex en svensk

    Gottvall K1, Waldenström U, Does a traumatic birth experience have an impact on future reproduction?, BJOG. 2002 Mar;109(3):254-60.

    En svår förlossning och eller flera operationer minskar chansen att få så många barn man ville från början. Det är väl inte så svårt att fatta? 

    I mitt eget fall var jag oerhört traumatiserad samt opererades fler gånger.  Man opererar inte gravida. Jag blev t ex lovad op en viss månad men stod sedan i vårdkö nio månader extra. En op som sedan inte blev lyckad utan fick göras om. En graviditet ovanpå daglig anal inkontinens hade varit omöjligt, det tror jag de flesta förstår.

    Och nej, jag fick  ta ledigt från jobbet vid två tillfällen för att träffa något aurora-team och sedan två olika läkare. Så det var inte precis att någon bokade in mig för ett KS per automatik på något sätt.


    Fast man kan läsa den studien på flera sätt. Dels handlar den inte om förlossningsskador utan upplevelse av förlossningen som helhet och över 70% av kvinnorna bedömde upplevelsen som positiv eller mycket positiv.

    Sen var det bara 12% av kvinnorna som såg upplevelsen som negativ, av dessa valde drygt 35% att inte skaffa fler barn mot 17% av de övriga så det ger en siffra på ca 2% av kvinnorna där upplevelsen av förlossningen verkar ha lett till att de inte skaffade fler barn.

    Det finns worst case scenarios för allting, det finns de som dött av brusten livmoder under en efterföljande graviditet pga tidigare snitt på samma sätt som de finns de som fått grava förlossningsskador från en vaginal förlossning.

    Du fick ett snitt efter två möten med vården, det anser jag knappast orimligt. Framförallt Eftersom aurora teamet alltid är en första anhalt för de som vill ha snitt, helt enkelt för att risken för grava medicinska komplikationer ökar med varje snitt.

    Är man panikrädd så bör man få snitt, helt enkelt eftersom en mamma med panik som låser sig kan komma att hindra förlossningsförloppet och då leda till större risker för moder och barn än ett eventuellt snitt.

    Men vill man garantera sig själv ett snitt så kan man alltid söka den vården utomlands, tror redan någon nämnt grekland i tråden. Även om det kostar en del så lär man ju vara medveten om detta sedan innan och kunna spara ihop om man så önskar
  • Lör 25 jan 2020 21:46 #68
    Anonym (Mamma) skrev 2020-01-25 21:05:47 följande:
    Naturligtvis kan det gå väldigt fort men jag skulle våga påstå att en handfull timmar är väldigt ovanligt för en förstföderska, och då borde man hinna bedöva under tiden. Får man bedövning så överlever man definitivt, även om smärtan ligger väldigt högt på skalan.
    Mitt första barn föddes tre timmar efter jag anlände till BB. Enda smärtlindring var lustgas som jag mådde illa av och avstod.
    Det var helt klart uthärdligt.
  • Anonym (Hej)
    Visa endast
    Lör 25 jan 2020 21:54 #69
    Anonym skrev 2020-01-25 21:46:27 följande:

    Mitt första barn föddes tre timmar efter jag anlände till BB. Enda smärtlindring var lustgas som jag mådde illa av och avstod.

    Det var helt klart uthärdligt.


    Och min dotter (första barnet) föddes 1 timme efter att jag anlände till bb. Jag minns inte hur många som fanns i rummet, har ingen aning om hur barnmorskan såg ut. Var helt enkelt totalt borta av smärtan och upplevde allt som ett vacuum. För mig var smärtan inte uthärdlig och kroppen hamnade i panik/krigstillstånd. Att då vara i ts situation, rädd från början, hade troligtvis slutat i katastrof.

    Jag tycker inte att man ska uppmana en så rädd person som ts att föda vaginalt. Det krävs att ts kommer över sin rädsla om detta ska kunna bli bra. Går inte det så är jag övertygad om att ett snitt är bättre. Även om detta av massor av olika skäl är nåhot jag aldrig skulle välja själv
  • Lör 25 jan 2020 22:45 #70
    Cox Orange skrev 2020-01-25 17:42:36 följande:

    TS efterfrågade hur de som kände samma sak resonerar. För mig var snittet en fis i rymden jämfört med förlossningen, fler års lidande av att kissa och bajsa på mig varje dag, att få en djup depression, få problem med relationen, tvingas byta yrke, gå ner i arbetstid... För att inte tala om alla operationer och all smärta och sjukskrivningar och påföljande urinvägsinfektioner och infektion av såret. En ideal förlossning är väl bäst, men tyvärr... Är man rädd innan så råder jag till snitt.

    Jag har opererats ett antal gånger och det är väldigt stor skillnad i återhämtning om man är i god fysisk form. Jag var väldigt noga med att försöka vara i god kondition med snittet och det tror jag hjälpte.


    Missförstå mig rätt, jag håller helt och hållet med dig och har valt att föda med snitt även denna gång (dock ett annat sjukhus) och tror att snitt är det rätta för TS också. Gillar dock inte att vissa säger att snitt är busenkelt och smärtfritt, för det är det inte. Men jag tror dock att ett planerat KS är mindre riskfyllt generellt än VF.

    Jag var för övrigt i mycket god fysisk form vid mitt snitt, har alltid varit smal och gick trots min graviditet bara upp ca 5 kg, mycket mindre och smidigare än i princip alla andra gravida jag såg på BB - men fick ändå asont (och inget smärtstillande, tror att andra länder än förmyndar-Sverige är bättre på det). Hur som helst hoppas jag på en snabbare konvalescens denna gång, även om jag är förberedd på det värsta.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll