Forum Förlossningsrädsla - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Föda vaginalt

    Tis 7 jan 2020 02:58 Läst 85 gånger Totalt 167 svar
    Anonym (Kvinn­a)
    Visa endast
    Tis 7 jan 2020 02:58 -1 +1

    Jag vill ha barn i framtiden men vet inte hur jag ska klara att föda vaginalt. När jag ser videos på kvinnor som föder vaginalt får jag fullständig panik och det gör ont i kroppen. Jag tror att jag skulle be om att få dö under tiden jag föder och ge upp. Jag vet att många är rädda men jag är extremt känslig. Har smärtor under sex och extrem mensvärk som jag brukar svimma av. Är inte oskuld men är väldigt trång. Kan hålla mig från att gå på toa för att jag ogillar känslan och lätt få ont både fram och bak

    Jag är psykiskt och fysiskt känslig för fysisk smärta och inte stark nog. Det här får mig att känna mig svag och okvinnlig... Jag tänker att jag aldrig hade kunnat få barn om jag var född i en annan tid eller plats. All respekt till folk som har biologiska barn utan att ha fött vaginalt men för mig känns det fel skaffa barn och inte föda dem trots att jag fysiskt kan

    Någon som tänker/känner likadant? Förstår ni mig eller tycker ni illa om det jag skriver/tänker?

  • Fre 24 jan 2020 00:41 #51 +1
    Anonym (Lyykke) skrev 2020-01-21 22:33:30 följande:
    Kejsarsnitt är inte något som "tar bort smärtan" Det tar lååång tid att läka och uppstår ibland mycket värre komplikationer än vid en vaginal förlossning.

    Skulle råda dig att titta på denna
    Jag vet inte vad du menar?

    KS: Fullt bedövad. På benen fem timmar efter snittet. Lite ont när man reste sig ur sängen i tre veckor, men fullt hanterbart.  Helt återställd efter 2,5 vecka. Promenad dagen efter snittet.

    Ingen kan garantera en ideal förlossning. KS är fantastiskt.
  • Fre 24 jan 2020 00:56 #52
    Cox Orange skrev 2020-01-24 00:41:07 följande:

    Jag vet inte vad du menar?

    KS: Fullt bedövad. På benen fem timmar efter snittet. Lite ont när man reste sig ur sängen i tre veckor, men fullt hanterbart.  Helt återställd efter 2,5 vecka. Promenad dagen efter snittet.

    Ingen kan garantera en ideal förlossning. KS är fantastiskt.


    Nu är jag absolut inte emot kejsarsnitt öht och har tidigare fött ett barn med planerat snitt och ska snart också föda mitt andra barn på samma vis då jag lider av fruktansvärd förlossningsrädsla.

    Men jag tycker trots det att du ger en något missvisande bild av hur enkelt och smärtfri ett KS är. Jag vet att vissa absolut inte har särskilt ont efteråt och mår toppen, men jag hade enorma smärtor efter mitt snitt. Låg och grät hela tiden på uppvaket eftersom det t.o.m. gjorde ont att bara andas! Allt jag fick var 10 mg oxycontin vilket de hävdade var en ?jättedos?, men det är ju en pyttedos egentligen och jag hade lika gärna kunnat få ett sockerpiller vilket hade gett lika mycket smärtlindring. Helt sjukt!

    Efter jag kom upp på vårt rum fick jag endast Alvedon och Ipren mot smärtorna och kunde inte ta mig upp ur sängen själv, knappt ens med hjälp. Jag minns det första toabesöket med fasa- trots hjälp med att ta mig dit gjorde det så ont att jag storgrät. Det tog över tre veckor innan dessa fruktansvärda smärtor gick över, jag gick som en gammal tant framåtlutad och med små, små steg. Kunde inte vända mig på sidan i sängen och det var nästan omöjligt att sova pga smärtorna. Andra natten på BB vädjade min man personalen att ge mig någon riktig smärtlindring istället så att jag åtminstone kunde lägga mig på sidan och få sova lite. Som tur är var den ssk snäll och jag fick en spruta Ketogan (antagligen väldigt låg dos) och inte ens det hjälpte knappt men jag kunde åtminstone vända på mig lite och fick ett par timmars sömn till slut. Övriga dagar var det tvärstopp trots mina smärtor och jag fick bara Alvedon och Ipren.

    Jag tycker det är ynkligt att man som kvinna förväntas klara sig utan smärtlindring efter en stor bukoperation. Trots att man inte ammar.
  • Fre 24 jan 2020 01:02 #53

    Blev bara tvungen att logga in och svara dig. Jag var också rädd, men som andra redan svarat:

    Den smärtan vet man innerst inne inte är farlig, så man är inte rädd.

    Ta för guds skull epidural så snart som möjligt. När jag väl fick den (på gränsen till försent) gjorde det inte ont längre. Innan dess gjorde det ont, men det går bra. Tänk på att kvinnokroppen är skapt för just detta ändamål. Hade det gjort för ont hade vi människor inte funnits.

    Jag hade stor nytta av meditation mot stress under värkarna innan epiduralen.

    Är du väldigt väldigt rädd kan du alltid be om att evt få morfin på slutet om bebisen mår bra. (Morfin påverkar hjärtrytmen på bebisen) Du kommer troligtvis inte tycka dig behöva det när du väl är där, men kan kännas tryggt att veta att du kan få. Min väninna fick det av medicinska skäl och hon mindes ingen smärta alls. Hoppas det känns lite mindre skrämmande nu!

  • Fre 24 jan 2020 08:54 #54 -1
    Cox Orange skrev 2020-01-24 00:41:07 följande:
    Jag vet inte vad du menar?

    KS: Fullt bedövad. På benen fem timmar efter snittet. Lite ont när man reste sig ur sängen i tre veckor, men fullt hanterbart.  Helt återställd efter 2,5 vecka. Promenad dagen efter snittet.

    Ingen kan garantera en ideal förlossning. KS är fantastiskt.
    I bästa fall! Min mamma hade också ett kejsarsnitt och hon fick senare lite problem pga det. Inre ärr och sånt. 
  • Fre 24 jan 2020 09:17 #55
    Cox Orange skrev 2020-01-24 00:41:07 följande:

    Jag vet inte vad du menar?

    KS: Fullt bedövad. På benen fem timmar efter snittet. Lite ont när man reste sig ur sängen i tre veckor, men fullt hanterbart.  Helt återställd efter 2,5 vecka. Promenad dagen efter snittet.

    Ingen kan garantera en ideal förlossning. KS är fantastiskt.


    Vill man ha fler barn än ett så är det värt att veta att riskerna för allvarliga komplikationer till följd av ärrvävnad och ihopväxning ökar mycket med varje snitt.

    Har du tur så kan du säkert få fyra snitt. Har du otur så får du så mycket ihopväxningar och ärr att du får stoppa efter ett barn.

    Sen är ju smärta väldigt individuellt, vissa tycker snitt är lättare, vissa tycker vaginalt är lättare.
  • Lör 25 jan 2020 17:42 #56
    Kexsmula skrev 2020-01-24 00:56:47 följande:
    Nu är jag absolut inte emot kejsarsnitt öht och har tidigare fött ett barn med planerat snitt och ska snart också föda mitt andra barn på samma vis då jag lider av fruktansvärd förlossningsrädsla.

    Men jag tycker trots det att du ger en något missvisande bild av hur enkelt och smärtfri ett KS är. Jag vet att vissa absolut inte har särskilt ont efteråt och mår toppen, men jag hade enorma smärtor efter mitt snitt. Låg och grät hela tiden på uppvaket eftersom det t.o.m. gjorde ont att bara andas! Allt jag fick var 10 mg oxycontin vilket de hävdade var en ?jättedos?, men det är ju en pyttedos egentligen och jag hade lika gärna kunnat få ett sockerpiller vilket hade gett lika mycket smärtlindring. Helt sjukt!

    Efter jag kom upp på vårt rum fick jag endast Alvedon och Ipren mot smärtorna och kunde inte ta mig upp ur sängen själv, knappt ens med hjälp. Jag minns det första toabesöket med fasa- trots hjälp med att ta mig dit gjorde det så ont att jag storgrät. Det tog över tre veckor innan dessa fruktansvärda smärtor gick över, jag gick som en gammal tant framåtlutad och med små, små steg. Kunde inte vända mig på sidan i sängen och det var nästan omöjligt att sova pga smärtorna. Andra natten på BB vädjade min man personalen att ge mig någon riktig smärtlindring istället så att jag åtminstone kunde lägga mig på sidan och få sova lite. Som tur är var den ssk snäll och jag fick en spruta Ketogan (antagligen väldigt låg dos) och inte ens det hjälpte knappt men jag kunde åtminstone vända på mig lite och fick ett par timmars sömn till slut. Övriga dagar var det tvärstopp trots mina smärtor och jag fick bara Alvedon och Ipren.

    Jag tycker det är ynkligt att man som kvinna förväntas klara sig utan smärtlindring efter en stor bukoperation. Trots att man inte ammar.
    TS efterfrågade hur de som kände samma sak resonerar. För mig var snittet en fis i rymden jämfört med förlossningen, fler års lidande av att kissa och bajsa på mig varje dag, att få en djup depression, få problem med relationen, tvingas byta yrke, gå ner i arbetstid... För att inte tala om alla operationer och all smärta och sjukskrivningar och påföljande urinvägsinfektioner och infektion av såret. En ideal förlossning är väl bäst, men tyvärr... Är man rädd innan så råder jag till snitt.

    Jag har opererats ett antal gånger och det är väldigt stor skillnad i återhämtning om man är i god fysisk form. Jag var väldigt noga med att försöka vara i god kondition med snittet och det tror jag hjälpte.
  • Lör 25 jan 2020 17:44 #57
    möjligt skrev 2020-01-24 09:17:37 följande:
    Vill man ha fler barn än ett så är det värt att veta att riskerna för allvarliga komplikationer till följd av ärrvävnad och ihopväxning ökar mycket med varje snitt.

    Har du tur så kan du säkert få fyra snitt. Har du otur så får du så mycket ihopväxningar och ärr att du får stoppa efter ett barn.

    Sen är ju smärta väldigt individuellt, vissa tycker snitt är lättare, vissa tycker vaginalt är lättare.
    Kvinnor med svåra förlossningsupplevelser och förlossningsskador få också färre barn, många bara ett.
  • Lör 25 jan 2020 18:34 #58
    Cox Orange skrev 2020-01-25 17:44:26 följande:

    Kvinnor med svåra förlossningsupplevelser och förlossningsskador få också färre barn, många bara ett.


    Har du några siffror på det?

    För många kvinnor som får sådana skador erbjuds snitt vid nästa barn, precis som du väl fick?

    Sen är det en stor skillnad mellan att välja bort barn och inte längre kunna, det är iaf något man bör vara mycket medveten om
  • Anonym (Mamma­)
    Visa endast
    Lör 25 jan 2020 18:45 #59
    Anonym (Kvinna) skrev 2020-01-07 02:58:20 följande:

    Jag vill ha barn i framtiden men vet inte hur jag ska klara att föda vaginalt. När jag ser videos på kvinnor som föder vaginalt får jag fullständig panik och det gör ont i kroppen. Jag tror att jag skulle be om att få dö under tiden jag föder och ge upp. Jag vet att många är rädda men jag är extremt känslig. Har smärtor under sex och extrem mensvärk som jag brukar svimma av. Är inte oskuld men är väldigt trång. Kan hålla mig från att gå på toa för att jag ogillar känslan och lätt få ont både fram och bak

    Jag är psykiskt och fysiskt känslig för fysisk smärta och inte stark nog. Det här får mig att känna mig svag och okvinnlig... Jag tänker att jag aldrig hade kunnat få barn om jag var född i en annan tid eller plats. All respekt till folk som har biologiska barn utan att ha fött vaginalt men för mig känns det fel skaffa barn och inte föda dem trots att jag fysiskt kan

    Någon som tänker/känner likadant? Förstår ni mig eller tycker ni illa om det jag skriver/tänker?


    Det går alldeles utmärkt. Det gör naturligtvis väldigt ont men det finns gott om smärtstillande att gå. Det är egentligen bara de absolut sista krystningarna som gör riktigt ont, då vill man bara gå hem men då är det ju snart över ändå.

    Bara för att du har ont vid sex och mens innebär inte det att du skulle få ondare än andra kvinnor när du föder.

    Det finns terapi för såna där tankar.
  • Anonym (S)
    Visa endast
    Lör 25 jan 2020 19:32 #60

    Kvinnor är gjorda för att föda barn. Du är starkare än du tror. Självklart gör det ont, men smärta är inte farligt.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll